Första kapitlet: Djuren i Afrika av Erlend Loe

Fem individer, en tandläkare, en biolog, en filmklippare, en författare och en kriminalpolis, lämnar sina välordnade liv i Oslo för att rädda djuren i Afrika. Med sig har de ett brinnande engagemang för djur ja, kanske lite väl passionerat? Men väl på savannen går inget som planerat. 

Privatpersonerna

Privatperson ett

Vidkun använde pekfingertoppen för att transportera de sista rågbrödssmulorna från smörgåspapperet in i munnen. Därefter vek han omsorgsfullt ihop papperet och blev tafatt sittande med det i handen medan han tyst betraktade sina kolleger. Wenche Müller satt som vanligt mittemot, på andra sidan om det vita lunchbordet, som var större än vad tandläkarmottagningen egentligen behövde. Wenche åt på en morot. Av den kantiga formen att döma drog Vidkun slutsatsen att den blivit skalad med en osthyvel. Därefter hade den legat inrullad i fuktigt hushållspapper bredvid smörgåsarna i hennes lunchlåda. Och nu åt hon alltså upp den. Som hon gjorde varje dag. Hon var ordentlig, Wenche. Hon var noggrann både med sig själv och andra. Det var ingen överdrift att säga att Wenche hade klinikens bästa tänder. De var gnagaraktigt blanka och fina. Alla på den här arbetsplatsen hade fina tänder. Men ändå. Wenches var extra glansiga. Hur lyckades hon? Fanns det ämnen i morötterna som polerar tänder? Eller är det helt enkelt genetiken som spelar in? Vidkun visste sedan utbildningstiden att genetik har en tendens att sätta sig i tänder.

Han registrerade att Wenche nickade åt något Tofte sa. Han lyssnade inte, men misstänkte att det i vanlig ordning var något om taket på fritidsstugan, dotterns hund, eller en långhelg i London. När Tofte pratade var det huvudsakligen nonsens och Vidkun hade lärt sig att det räckte att nicka, så han nickade.

Vidkun hade tröttnat på Tofte för länge sedan.

Han hade väl egentligen tröttnat på det mesta.

Nu skrattade de andra åt något Tofte sagt. För att inte väcka misstankar om att han satt i egna tankar andades Vidkun ut på ett lite skrattliknande sätt. Det var inget helhjärtat skratt, men det var bättre än inget. När Tofte skrattade kunde man nästan se alla tänderna i munnen. Så är det ju med en del människor. Hos somliga kan det vara fint. Hos andra är det emellertid mindre lyckat. När Tofte skrattade med sin vidöppna mun kunde Vidkun inte låta bli att tänka på det som kommit fram när kliniken haft julbord på danmarksfärjan. Tofte hade druckit sig förbi sin förtegenhetsgräns och öppnat sig som en fjällblomma. Sedan dess hade denna generande öppenhet varit ett fast inslag varje gång Tofte varit på lyset. Det ledde alltid till snor, tårar och behov av en kram. Tandläkare behöver kramar. Särskilt tandläkare med hål i tänderna. Ja, det var sant, Tofte hade haft ett hål. I tredje kvadranten, alltså nere till vänster. Först hade han bagatelliserat det för Vidkun och sagt att det bara var ett litet hål, men så småningom hade han hulkande erkänt att det rörde sig om en rotfyllning.

En tandläkare med rotfyllning! Åh! Skammen, skammen. Vidkun hade givetvis aldrig haft något hål. Inte heller kände han någon annan tandläkare än Tofte som haft det.

Till höger om Tofte satt Renate. Hon den nya snygga. Som svarade i telefon och bokade patienter. Hon som hämtade folk i väntrummet. Renate lindrade tandvärk med sin blotta närvaro. Folk som fått tänderna utslagna och satt med blod i ansiktet och på kläderna log innerligt, som om de tagit emot en uppenbarelse i en renässansmålning, när Renate uttalade deras namn med sin leende mun, fylld med tand efter tand som glänste, likt en regnskog där morgondaggen långsamt förångas.

Vidkun hade varnat Tofte för att Renate var i snyggaste laget, att det kunde rubba den sköra, sociala balans som i nära femton år gjort kliniken till en så inkomstbringande verksamhet. Men Tofte hade trots detta anställt henne. Vidkun kunde ha stoppat det, men hans engagemang i administrationsarbetet dalade alltmer för varje år. Tofte fick hållas. Kliniken tuffade på, nästan av sig självt. Det var bara att ta sig till jobbet och vara snäll och solbränd så strömmade de stackars tänderna till. Det slutade aldrig förvåna Vidkun att folk inte kunde hålla ordning i sin egen mun. Alla fakta fanns tillgängliga. Fluor. Tandborstning. Tandtråd. Kosthållning. Det var inga hemligheter någonstans. Ändå tycktes munnarnas sönderfall ändlöst. Tidboken var alltid full. Och blev det avbokningar fanns det alltid tänder som var beredda att komma in med kort varsel. Det bästa med sjuka tänder, tyckte Vidkun, var att de gjorde ont. Mycket annat kroppsligt förfall medför ingen omedelbar smärta och kan därför vänta. Med tänder är det annorlunda och mer akut. Och när det är akut kan man också ta betalt. Kundkretsen förstod och accepterade detta. Den uppskattade förmodligen även klinikens tilltalande läge i centrum, med utsikt över Slottet och fjorden och en handfull av huvudstadens övriga attraktioner.

Klinikens damer fick lön enligt tariff, samt bonus i slutet av året. Inte för stor, så att de fick det jättebra, men tillräckligt för att de skulle hålla sig nöjda och känna sig väl omhändertagna. Vidkun och Tofte belönade sig själva i nivå med de högst betalda tandläkarna i landet. Ingen anledning att göra något annat. Dessutom tog de ut förtjänst, fattas bara. Så länge Tofte inte tafsade spelade det förresten ingen roll att Renate var i snyggaste laget, tänkte Vidkun. Kliniken skulle fortsätta håva in pengar ändå. Renate skulle snarare bidra till att göra verksamheten ännu mer lukrativ. Men då var det avgörande att hon trivdes på jobbet och fortsatte stråla och sprida glädje. Och för att det skulle vara möjligt, tänkte Vidkun, måste Tofte låta bli att tafsa.

Tyvärr hade det förekommit ett par tafs-incidenter för några år sedan. Vidkun hade tillrättavisat Tofte ordentligt, och sedan dess hade Tofte hållit sig i skinnet. Men Vidkun kände sig ändå inte riktigt säker. En del kan helt enkelt inte att hålla sig i styr. Det är trist. Alla har sina instinkter och rädslor, tänkte Vidkun, och det må så vara, men man måste hålla dem för sig själv. Annars rämnar samhällsbygget.

Wenche Müller och Renate skrattade åt något Tofte sagt, medan Vidkuns tankar fortsatte spinna. Om Renate hade varit en björnhona och Vidkun en stor björn, tänkte han, då skulle han ha följt efter henne i skogen. Han skulle ha rivit ner träd och visat sig stark, och till slut skulle han ha fått henne. Det skulle äga rum på en kulle med utsikt över ett älvdelta. Han skulle ha tagit hand om henne och sett till att hon inte smet iväg och träffade andra björnar. Björnhonor är notoriska förförare. Det hade Vidkun läst i en björnbok, och det gjorde honom upprörd. För björnhonor är det inte ovanligt att ha både fem och sju partners under brunsten. Man kan lätt få för sig att skogen är en fridfull och etiskt hållbar plats, men inget kunde vara längre från sanningen. Björnhonor är slampor.

Vidkun ryckte till och tittade oroligt på de andra. Hade de kanske begripit vad han satt och tänkte på? Det verkade inte så. De åt och drack som förut. Ingen av dem tittade åt hans håll. Vidkun hade levt i fyrtiosex år utan en antydan till avvikande fantasier. Men under de senaste månaderna hade de kommit smygande. De märkligaste saker. Han såg sig själv som olika däggdjur, ibland till och med som växelvarma djur, och varje gång kände han en stark önskan att förmera sig. Detta bekymrade honom. Han borde berätta det för någon. Inte för kollegerna. Det vore att gå över gränsen. Men förmodligen borde han informera Line. Det var så folk gjorde. De pratade med sin äkta hälft om det som ansatte dem, sedan fick de hjälp och stöd. Det skulle till och med kunna hända att de under processen kom närmare varandra. Parterapeuterna framställde det åtminstone så i sina spalter.

Vidkun mötte Wenche Müllers blick och upptäckte att hon från denna vinkel konstigt nog liknade en gnu. Wenche-gnun sprang över savannen och vickade på rumpan. Vidkun-gnun sprang bakom henne, full av en genetik som längtade efter att ta sig vidare till nästa generation.

Nej. Nu fick det räcka. Vidkun reste sig, tog smörgåspapperet, vattenglaset och kaffekoppen och gick till köksbänken där han kastade och ställde undan, så som alla på kontoret gjorde, här var det platt organisation, eller kanske inte helt och hållet platt, men nästan. Därefter försvann han in på sitt behandlingsrum för att göra sig redo för nästa patient.

Tofte, Wenche och Renate häpnade. Detta var en arbetsplats där det inte hörde till vanligheterna att folk reste sig utan att avrunda lunchsamvaron på ett trevligt sätt. Det hade väl knappt hänt förut. Kollegerna satt kvar med bekymrade miner ända tills Tofte bröt tystnaden och sa: Nej, då får vi väl se till att sätta igång, flickor. Hålen fyller inte sig själva. Sedan öppnade han sin rotfyllda mun och skrattade, betydligt högre än vad som var passande för situationen, men han underlät att klappa Renate i baken när hon gick förbi. Detta var trots allt Skandinavien, världens mest jämställda samhälle, en bra bit in på tvåtusentalet, och Den Norska Tandläkarföreningens medlemstidning hade nyligen haft en artikel om trakasserier. Tofte var inte dummare än att han förstod att han måste hålla sig i skinnet. Han kände ett slags sorg över att tvingas låta bli. Han levde i fel decennium. Eller i fel land. Ryska tandläkare kunde antagligen fortfarande tafsa på sina assistenter, föreställde han sig. Men han kunde ju inte ryska. Hans tid som tafsare var av allt att döma över.

Privatperson två

Joachim Sperber satt i sin soffa och tittade på sin partner och partnerns hund, som båda satt i en annan, men identisk soffa tre meter bort. Från sofforna kunde både Sperber och partnern, och för all del även hunden, se teven och de kunde sträcka ut sig utan att störa varandra. Det vore naturligtvis fullt möjligt för Sperber och partnern att sitta i samma soffa, det gjorde de också ibland, men det gick inte att förneka att det blev mindre komfortabelt. Dessutom måste minst en av dem då vrida på huvudet för att se teven ordentligt, och det kunde emellanåt göra lite ont i nacken efter en stund.

Efter många goda år var Sperber otränad i att vara i obalans. Han var uppriktigt sagt ett virrvarr av känslor, och han begrep inte vad som pågick inom honom. I vanliga fall var han en klippa. Stabil och trygg och uthållig.

Privat var han ett energiknippe som gjorde asiatisk mat, spelade ukulele och med lätthet orienterade sig i världen. Han var medlem i Norsk Ornitologisk Förening, i Astrup Fearnley-museets konstklubb, i Turistföreningen, Skidföreningen, Stödföreningen för Hemvärnet i Hedemarken, Norges svamp- och nyttoväxtförbund, stödmedlem i Räddningssällskapet och livstidsmedlem i Cinemateket i Oslo, där han försökte se tre–fyra filmer i månaden.

Professionellt var Sterber en utöver det vanliga proper och vital zoolog, som i en rad år hade jobbat på Naturhistoriska museet. Han var en auktoritet på förhistoriska djur, och forskade och föreläste. Han hade två doktorsgrader och planerade en tredje. Sperber var på många sätt en typisk resursbög med gott om tid att odla sina intressen. Han älskade det fria livet, och trots en del pessimism när det gällde jordens möjligheter att klara sig var han normalt sett en välfungerande, på gränsen till gladlynt man.

Under det senaste halvåret hade detta förändrats. Hans obekymrade framtoning hade stegvis fallit sönder. Han hade fått en hopsjunken hållning och såg inte längre fram emot att gå till jobbet. Han bytte underkläder och rakade sig mer sporadiskt än förr, läste pessimistiska rapporter om avtagande biologisk mångfald, och vid minst två tillfällen hade han fått påminnelser på biblioteksböcker. Han var kort sagt inte sig själv.

Orsaken till kaoset var den partner Sperber delat sitt liv med i över tjugo år. Han som satt i den andra soffan tillsammans med sin hund, som för övrigt inte var någon vanlig hund. Utan en likhund. Just nu satt de, partnern och likhunden, och stirrade uttryckslöst mot den avstängda teven. I likhet med Sperber var partnern en medelålders och till synes ordentlig man. Välklädd och slank och senig efter otaliga timmars vandring i oländig terräng. Han tjänade sina pengar på att traska omkring i skog och mark och leta efter döda människor och djur. Det var en stabil och bra bransch. Både folk och fä försvinner oavbrutet. Bra likhundar är inte lätta att få fram, men har man väl fått tag på en kan den kamma in betydande belopp åt sin ägare. 

Det sägs ofta att det är bådas fel när saker och ting skär sig i ett förhållande, men i det här fallet tyckte Sperber att det uteslutande var hans partners fel. Sperber hade under en längre tid inte märkt att någonting var fel. Partnerns trötthet och svala distans hade han tillskrivit stress grundad i för mycket ansvar på jobbet. Sperber hade försökt övertyga sig själv om att saker och ting skulle bli bättre efter semestern, när partnern fått vila ut. Men partnern sov och sov och ingenting blev bättre. Sperber levde i ett emotionellt vakuum. Bristen på fysisk kontakt var också tung att bära. Han försökte intala sig att livet hade sina faser och att han som alla andra förmodligen skulle lyckas acceptera det. Men svårt var det.

Allt eftersom månaderna gick blev luften i den stora, ljusa lägenheten tyngre och tyngre. Då och då tänkte Sperber att han skulle hålla sig tvär och tyst han också. Så kunde partnern få se hur kul det var att bli ignorerad. Men det fungerade inte som tänkt. Det blev bara ännu mer tydligt att de befann sig vid randen av ett stup. Sperber var dessutom en person som kontinuerligt behövde positiv återkoppling. Sådan hade han varit sedan barnsben. Det var föräldrarnas fel. De hade berömt allt han gjorde och gett honom föreställningen att han var bra på allt. Resultatet blev att han reagerade med butterhet om han gjorde något utan att få beröm för det. Det kunde räcka att partnern la märke till att Sperber städat undan i köket och exempelvis log mot honom. Men inga leenden kom, och det las inte märke till någonting. Till slut tvivlade Sperber inte längre på att han var förbisedd och det började gå upp för honom att hans partner inte längre tyckte om honom. Det var ett hårt slag. Hur var det möjligt att inte älska Sperber? Han tyckte själv att han var en uppmärksam, bussig, klok, och till och med stilig man. Han var dessutom vad han själv skulle kalla en intellektuellt stimulerande samtalspartner. Han läste tidningar och böcker, såg mängder av filmer av den typ som det är en utmaning att återberätta, och följde i övrigt med i världshändelserna. Men trots alla dessa kvaliteter måste alltså partnern vid någon tidpunkt ha slutat älska honom. Denna obehagliga misstanke började påminna om ett ställningskrig och pågick under flera månader.

Till slut sa Sperber att de måste talas vid. Talas vid? Nej tack, helst inte, fick Sperber intryck av. Men partnern slapp inte undan. Sperber tvingade ner honom i soffan och läxade upp honom. Så här kunde de inte ha det. Först blev partnern tyst, men så småningom började han prata, visserligen stötvis och i skov och tämligen halvkvädet. Så småningom kom det fram att han inte hade uppfört sig riktigt som de kommit överens om. Han hade dessvärre varit ihop lite med någon annan. Inte mycket, som tur var. Men lite. Och det var för övrigt slut nu.

Det var en chock. Det måste man säga. Sperber hade inte ens varit i närheten av att misstänka att något sådant låg bakom. Under de följande dagarna blev Sperber allt mer rasande. Någon annan hade alltså i månader fått det som Sperber inte hade fått. Här hade han haft tålamod, precis som han hade läst att man skulle ha. Han hade gett sin partner både tid och utrymme att hämta sig. Utan att det hjälpte. Och så var det ändå inte fråga om stress och överarbete utan om simpelt svek. Det var en devalvering av hela Sperbers väsen.

Under en tid var Sperber så nere att han ingenting kunde ta sig för. Han gick till jobbet och gjorde allt på autopilot, men han dagdrömde om att partnern skulle mista livet i en hemsk olycka och att likhunden skulle stå vid den döda kroppen och vara otröstlig. Därefter skulle Sperber börja om, ett nytt kapitel.

Men partnern dog inte. Tvärt om satt han kväll efter kväll i soffan och alstrade tryckt stämning. Det var ohållbart.

Sperber hyrde en lägenhet och flyttade ut. Partnern ångrade sig och ville ha honom tillbaka. En tid uppvaktade han Sperber och överöste honom med uppmärksamhet och konfekt och teaterbiljetter. Sperber kände sig älskad och flyttade hem igen. Men partnern drev i väg än en gång. Än en gång ångrade han sig och grät och var ledsen. För det var ju Sperber han ville ha. Det var säkert. Han förstod inte, sa han, varför han gjorde så destruktiva saker, och han kompenserade med att älska Sperber högre än någonsin. Förhållandet var omväxlande högt uppe och långt nere. Det blev en tillvaro som var överdrivet bipolär, och efter några veckor begrep Sperber att det som var trasigt mellan dem inte kunde repareras. Han planerade att än en gång flytta, men hade inte talat om det än. Och varje onsdagskväll hade de avsatt en timma för att prata. Detta var viktigt för partnern. Han hade skaffat en låda kort med förslag på samtalsämnen för par i kris. «Här är boxen för er som vill värna och stärka varandra och parförhållandet!» stod det i bruksanvisningen.

Så fort Sperber fick syn på utropstecknet fattade han att de som hade gjort boxen var idioter och att det aldrig skulle fungera. Men partnern var så säker på att de skulle hitta tillbaka till varandra, som han formulerade saken, att Sperber inte hade hjärta att säga som det var.

Partnern satte sig upp i sin soffa och drog sig mot Sperbers soffa. I handen höll han den krämfärgade boxen med korten. Kategorierna spände tematiskt från Dåtid, framtid och nutid, via Kärlek och romantik, till Åsikter, uppfattningar och värderingar, samt Erotik och sex. Och kategorin längst bak hette Minfält. Sperber valde på pin kiv ett kort från Minfält. Han såg sin partners blick när han drog upp kortet. Det var en milt anklagande blick som avslöjade att han noterat Sperbers trots och ansåg att det var barnsligt, samtidigt som han mycket väl visste att allt var hans eget fel och att han inte var i position att klaga.

Vilket tror du är mitt största bekymmer i vårt förhållande?

Sperber läste upp meningen två gånger.

Partnern suckade.

Om du vill får du använda ett hjälpmedel, sa Sperber. Du kanske vill ringa en vän?

Jag tror det är mitt svek, sa partnern med låg röst.

Rätt, sa Sperber. Då får du ett poäng.

Det här är ingen tävling.

Inte?

Nej.

Nähä. Då missuppfattade jag. Men hur som helst så var det rätt svar.

Det finns inga rätt eller fel här.

Jo, det gör det. Det tror jag är hela poängen. Din tur.

Partnern drog blundande ett kort.

Vilka värderingar och uppfattningar är olika hos dig och mig?

Det tror jag måste vara sättet vi behandlar andra på. Jag skulle exempelvis ha svårt för att svika dig, medan dina värderingar och uppfattningar tydligen inte hindrar dig från att göra just det. Där är vi med andra ord olika du och jag, praktiskt taget helt motsatta skulle vi nog kunna säga.

Snälla.

Snälla, vadå?

Gör inte så där.

Gör inte hur då?

Kan vi inte bara försöka prata vänligt med varandra.

Jag svarar ju bara på frågan.

Men du vrider ju allt till att handla om det vi försöker lägga bakom oss.

Det tycker jag inte stämmer. Hur som helst är det min tur.

Sperber drog ett nytt kort.

Hur viktigt är sex i ett förhållande enligt din mening?

Partnern sjönk ihop lite. Kan vi inte ta en annan fråga?

Nu drog jag ju den här. Det blir ju ganska dumt om vi bara ska byta så fort frågorna blir lite svåra.

Då säger jag att sex är viktigt.

Så sant som det är sagt. Häromdagen läste jag faktiskt att en psykolog tyckte att sex utgör ungefär femtio procent av fundamentet i ett genomsnittligt förhållande. Och då blir jag nästan tvungen att ställa en liten följdfråga: Är det så att man bör ha detta viktiga sex med sin fasta partner, eller kan det vara med lite vem som helst tycker du?

Partnern svarade inte. De satt och såg på varandra.

Efter ett antal sekunder, som kändes oändliga, reste sig Sperber och gick ut i badrummet. Där kissade han, klippte naglarna, och satte skäggtrimmern på laddning. Därefter gick han tillbaka till vardagsrummet och blev stående i dörröppningen och såg på partnern och den dumma likhunden. Sperber tyckte om nästan alla djur, men han hade alltid haft problem med hundar, och särskilt den här. När den nosade kände Sperber att han höll på att dö.

Jag flyttar, sa Sperber. Om du har lust att sälja lägenheten och swisha över min del av pengarna så vore det fint.

Privatperson tre

Många trodde att det var rikspolischefen som skrev rikspolischefens «Tankar vid årets slut» i tidningen Norsk Polis. Men det var det Lise Løvenskiold som gjorde. Inte för att chefen skulle sakna förmåga att skriva dem själv. Eller, jo. Det var väl i själva verket därför. Men det pratades inte gärna om det. Chefen fick det snarare att verka som om det var för att han hade mycket att göra. Fast det hade han ju inte. Han var bara inte så bra med ord. Och egentligen inte med människor heller.

«Något av det jag tycker allra mest om i arbetet är att möta medarbetare landet runt. Även i år har jag besökt många polisstationer och länsmanskontor landet runt.»

Lise var slug nog att lägga in den klumpiga upprepningen «landet runt» i två meningar efter varandra, så att ingen skulle misstänka att chefen inte hade skrivit det själv. «Efter det år som snart är slut kan vi se tillbaka på en hög aktivitetsnivå.» Detta var lätt som en plätt för Lise. Det tog henne inte många minuter att rafsa ner chefens tankar. Och tacksamheten hon mottog från chefen gjorde det mödan värt, och mer än så. Hon fick vin, lyxskrivbordsatiklar som Newtons vagga, samt generösa fullmakter som utredare. Att formulera chefens tankar gjorde henne i vissa avseenden till hans överordnade. I praktiken var hon rikspolischefens chef, det visste hon och det visste han och det visste hon att han visste. Efter många år som författare till de där tankarna vid årets slut hade Lise fått ett slags punggrepp på chefen, och det reducerade honom till någon som framför allt hade till uppgift att rycka ut i media med ojämna mellanrum och kommentera polisens arbete. När det hände skrev Lise stödord åt honom på små, gula lappar. Polisen kände inte igen sig i kritiken, polisen skulle se över sina rutiner, och liknande svador. Att uttala detta trams till media på det rätta, suveränt tillknäppta och maskulina rikspolischefssättet var chefens viktigaste uppgift. Det var, mellan raderna, det mest centrala i hans arbetsbeskrivning. Och det var också det enda skälet till att rikspolischefen var rikspolischef och inte Lise.

Men trots framgångar och honnörer på jobbet genomgick Lise, i brist på bättre uttryck, en fas. Hon begrep själv inte mycket av det. Första tecknet på förändring var leoparderna. För ett år sedan hade hon vaknat en onsdag och tänkt: Leoparder. Då hade hon förstått att något var på gång.

Sedan dess hade det blivit talrika timmar med leopardprogram på teve, det hade blivit leopardpynt, en resväska i leopardmönstrat utförande, och dessutom en kappa i äkta leopardpäls. Hon hade också fått tag i en gammal film som hette Leoparden, som trist nog inte innehöll en enda leopard utan bara en massa italienare som pratade och dansade i ett hus. Hon hade sett filmen insvept i sin kappa, som för övrigt hade blivit hennes käraste ägodel. Kappor av leopardpäls såldes billigt nu för tiden. Inte många vågade gå i dem längre. Folk är sådana härmapor, tyckte Lise. Den stackars leoparden hade blivit skjuten någon gång på sextiotalet. Den var och förblev död och inga goda intentioner i världen kunde ändra på det. Trakasserier förekom då och då. Unga kvinnor kunde få för sig att slänga ofina anmärkningar efter henne på gatan. Lise brydde sig inte, men hon hade sina funderingar. Det hade hon. De unga var argare än förr. Det var så mycket som inte var tillåtet. Lise tyckte synd om dem. Och hon tog gärna diskussionen om det föll sig så. Hon ville inte att leoparder skulle avlivas för pälsens skull, men det förhöll sig annorlunda med djur som redan hade varit döda i en mansålder. Lite handlade det om att ta vara på kulturminnen också.

Lise traskade iväg till jobbet med pälskappan på. Hon behövde bara ha en tunn skjorta under. Det fick henne att fundera över om naturen begått ett misstag. Det där med att snöleoparden uppe i Himalaya hade tjock päls var ju en sak, men att kattdjur i tropikerna skulle ha det måste vara något slags tankemiss. 

Den dryga halvtimme det tog att gå till jobbet tillät henne att sortera tankar och känslor. Och Lise hade åtskilligt av båda. Det var en turbulent tid, både professionellt och privat. På jobbet var det ständigt nya mord att utreda. Folk slutade tydligen aldrig med att ta livet av varandra. Som tur var inte dagligen. Inte i Norge. Ta i trä. Inte heller varje vecka. Men ändå, tillräckligt många.

Och i Ensamståendes Förening, som Lise under många år haft viktiga uppdrag i, kokade det. Hon var en välkalibrerad organisationsmänniska, strategiskt klok utan att framstå som besserwisser, och om någon förtjänade att ta över som ordförande efter gamle Bogdan som nu, dessvärre, låg på sitt yttersta, så var det Lise. Det tyckte alla. Åtminstone tills alldeles nyss. Men då, bara några månader före årsmötet, hade det dykt upp en rival, helt och hållet från sidan, en ung fjant som bara varit ensam ett par år. Hon hette Ingeborg och hade nyss gått med i föreningen.

För många var det ett stort steg att bli medlem. Det visste Lise mycket väl. Folk hoppas i det längsta på någon att älska, men till slut ger de upp och börjar resonera praktiskt om saken. Det är trots allt orättvist att ensamstående ska ha lika höga utgifter som par, och det uppstår en känsla av maktlöshet gentemot myndigheternas bristande förståelse för ensamståendes behov. Då organiserar man sig. Och det hade denna ambitiösa unga kvinna alltså gjort. Lise hade tagit emot Ingeborg på ett trevligt sätt. Hon hade visat henne runt i huset och uppmuntrat henne att engagera sig i verksamheten, utan att förstå att hon närde en orm vid sitt bröst. Antagligen hade denna människa knappt hunnit nosa på ensamheten. Och nu ville hon bli frontfigur för landets alla ensamstående. Det var skrattretande. Lise hade varit Bogdans högra hand i två decennier. Hon kunde namnet på varenda organiserad ensamstående person i hela landet.

Det enda man kanske kunde invända mot Lise, tänkte Lise, var att hon eventuellt saknade lite naturlig utstrålning, eller vad man nu ska kalla det där som nästan omärkligt sipprar ut från en människa och är omöjligt att sätta ord på. Vad det nu än är skulle det hur som helst inte ha gjort något om Lise haft lite mer av det. Ingeborg hade det eventuellt i viss mån. I varje fall var Lise rädd att folk kunde uppfatta det så. Och hon stod inte ut med tanken på att förlora sin ledarposition till förmån för någon ung kvinna med jättekort tid som ensamstående, på grund av något så diffust som utstrålning.

Ingeborg var antagligen en av de där ensamstående som egentligen inte behöver vara ensam utan koketterar med det och bär det som ett smycke. Se så ensamstående jag är. Stackars, ensamstående mig. Det är ett knep. Lise hade sett flera exempel på detta. Unga kvinnor gick då och då med i föreningen som ett rop på hjälp, för att strax därefter träffa någon, ibland till och med på föreningens möten. Det var oseriöst, tyckte Lise.

Normalt sett skulle det ha varit enkelt att manövrera ut någon som Ingeborg, men hon var mycket mer skamlös än Lise först hade trott. Hennes senaste drag var att hälsa på Bogdan på sjukhuset. Inte bara en gång i veckan, som Lise gjorde, utan varje dag, emellanåt till och med två gånger om dagen. På så sätt hade hon skaffat sig ett försprång.

Skulle Lise lyckas stävja Ingeborgs ambitioner om ordförandeposten måste hennes årsmötestal vara imponerande. Det hade legat och skavt i bakhuvudet i veckor, och nu gick hon igenom det medan hon promenerade.

Vänner! skulle hon börja med att säga. Fyra av tio hushåll i Norge består av en enda person. Tendensen är stigande och trenden tydlig. Om några decennier vaknar de flesta norrmän ensamma, kokar potatis ensamma, lägger sig och somnar ensamma. Denna utveckling inleddes då det gamla bondesamhället upplöstes. Människor tog sig in till städerna och upptäckte lättnaden i att göra sig av med familjeoket. De andades friare utan släktingar i varje skrymsle och vrå. Ännu håller sig många kvar i kärnfamiljen, men ni vet, och jag vet, och Statistiska Centralbyrån vet, att de blir allt färre. Parförhållanden måste beskattas! Ensamstående är den nya oljan!

Här förväntade sig Lise applåder.

Hon bestämde sig för att ta en omväg genom Torshovdalen. Det gjorde hon någon gång emellanåt. Mest på grund av fåglarna. Det fanns andra fåglar där än vid älven. Banden är starka mellan ensamstående och småfåglar. Inte många visste att Lise tyckte om fåglar. Det var mycket världen inte visste om Lise. Hon var den sortens människa. Ibland drömde hon om att träffa en småfågel i sin egen storlek, helst en steglits eller stenknäck, och uppleva en stormvind av förälskelse. Detta hade Lise aldrig berättat för någon.

I träden satt nyanlända flyttfåglar och försökte dra sig till minnes vad de brukade ta sig för i den här delen av världen. De hade något rastlöst över sig, flyttfåglarna. Allt detta resande innebar i Lises ögon en ansvarslös energiförbrukning. Flyga många hundra mil – för vad? 

Lise var mer av en stannfågelstyp. Hon ville hedra stannfågelns principer. Lugn. Markkontakt. Stillsam glädje och tacksamhet över det enkla och nära.

Men det fanns lite äventyr i henne också. Det kunde inte förnekas. Emellanåt anades krafter inom henne som drog väl så hårt. Då höll Lise tillbaka. Om hon alldeles skulle slappna av skulle hon hamna i svårigheter. Det visste hon. Och därför hejade hon på stannfåglarna. Fast hon anade att flyttfåglarna var mer spännande. De har varit och sett saker och ting. De var mer om sig och kring sig. Stannfåglarna har mer enfald över sig. 

Om fåglar kunde tala, tänkte Lise, skulle flyttfåglarna ha de bästa historierna. 

Privatperson fyra

Såkallade Bob. Det är inte hans riktiga namn. 45 år. Inte hans korrekta ålder. Västra Oslo. Inte nödvändigtvis korrekt adress. Det finns en etisk standard när man skriver. Människor och deras anhöriga har krav på privatliv. Man kan inte bara utan vidare skildra levande människor. Inte döda heller. Eller, kan kan man. Men det innebär en moralisk balansgång som få behärskar.

Såkallade Bob hade under en hel massa år ägt och varit chef för ett litet filmproduktionsbolag (inte nödvändigtvis korrekt yrke) som specialiserat sig på att klippa trailers. Det fanns de som ansåg att Såkallade Bob var landets bästa trailerklippare. Han klippte vassare än de flesta. Han fick filmer att se spännande ut även om de var långtråkiga, och det gällde om sanningen ska fram flertalet av dem. Han kunde även få dem att se skojiga ut, fast de egentligen bara var ägnade att utlösa gnäggningar ett par, tre gånger.

Såkallade Bob skulle ha varit på jobbet för en knapp halvtimme sedan. Måndagsmötet var redan igång. Mobilen hade ringt ett par gånger, men han hade inte ens övervägt att svara. Han satt vid det stora matbordet och försökte blicka in i sitt ostädade huvud.

Hans fru, Nina (inte nödvändigtvis hennes riktiga namn), hade gått ut genom dörren med barnen för en bra stund sedan. Det var tyst i huset. Alla ytor luktade nystädat och friskt. Det hade inte gått många dagar sedan hantverkarna plockat ihop efter att ha varit både utomhus och inomhus i fem månader. Han hade blivit bekant med dem. Trevliga människor, allihop. De hade hållit en trivsam ton hela tiden. Snickarna hade stått i vardagsrummet redan när familjen kom ner till frukost. Morgon efter morgon hade Såkallade Bob hälsat på dem i bara kalsongerna och det hade känts helt naturligt. Långa perioder hade han glömt att det var han som betalade och de som jobbade. Det kändes som om alla var en enda stor familj och som om hantverkarna varje morgon kom dit för att de gillade att vara i deras hus.

Såkallade Bob hade följt processen med stor iver. Grävmaskiner. Allehanda verktyg. Många spännande saker för barnen att titta på. Byggställningar. Avtagning av fasadbrädor. Dränering. Gjutning. Ständiga byggmöten om progression och förändringar i förhållande till planen. Under alla månader byggandet pågått hade Såkallade Bob nyfiken åkt hem efter jobbet. Det var alltid något nytt som hade hänt. Och hela tiden försäkrade han och Nina varandra om att det var fint och bra för familjen, det skulle bli fantastiskt, de skulle bli en nöjd och sammansvetsad familj.

Nu var det klart och allt var bortplockat, men huset kändes tomt. Det skulle fortsätta komma en handfull fakturor i månghundratusenkronorsklassen. Nina och han hade lånat mer pengar till renoveringen än de gett för själva huset femton år tidigare, men säg det inte till någon. Huset hade nästan varit avbetalat när de fick för sig att en total uppsnofsning var den rätta vägen att gå. Något ska man ju ta sig för. Såkallade Bob började ana att det var hans huvud som borde ha snyggats till. Nu satt han där med ett väldigt fint hus. Och ett gigantiskt lån som skulle avbetalas i tjugo år. Han kunde inte riktigt ta in det, kände han. De badade i lån. Lånen trängde in i kroppens alla hålrum. Såkallade Bob hade lån i urinröret. Vad han i praktiken hade gjort var att kedja fast sig vid ett krav på fortsatt hög produktivitet. Han föreställde sig alla de trailrar som låg framför honom. En oändlig räcka filmtrailrar. Filmen befann sig i en brytningstid. Allt färre filmer gick bra. Fönstret för succéer hade minskat. Det blev allt viktigare att tidigt få in publiken i salongen. Trailerns betydelse hade därför ökat de senaste åren. På en del storfilmer, särskilt de som handlade om kriget, och det var trots allt en försvarlig del, fanns det stora pengar att hämta, men nu satt Såkallade Bobs underordnade och slet med kundmöten utan honom. Detta borde bekymra honom, men det gjorde det inte.

Allt glänste omkring honom. Oavsett var han lät blicken svepa blev han påmind om renoveringsprocessens alla val. Material, system, vinklar, längder, apparater, färger. Nina och han hade gjort hundratals val det sista halvåret. Och inte ett enda hade varit lätt. Det hörde till ovanligheterna att de varit överens. Det blev dragkamp och förhandling om det mesta. Diskussionerna hade varit så många och så hätska att den glädje han trott sig få uppleva när processen var över uteblev. Jovisst, det hade blivit fint. Kökslådorna var motoriserade. De öppnades med ett läckert litet brrr. Det rann varmt vatten i vackra slingor under parketten. Inte ett ljud gick att höra från den läckra uthyrningslägenheten i källarvåningen, som varje månad skulle inbringa en nätt och skattefri liten summa. Allt omkring honom var så smart och smakfullt uttänkt och utfört att en inredningsbloggare skulle kissat på sig av avundsjuka. Ändå var Såkallade Bob snarare utsjasad än glad. Han tittade på spisen. Ett monster på sexhundra kilo. Blank och stilren. Nina hade önskat sig en enkel kamin med modern förbränningsteknik. Han hade önskat sig en öppen spis så stor som det över huvud taget var möjligt. Diskussionerna gick fram och tillbaka i veckor. Vad är egentligen en spis? Har man den mest för värmen eller trivseln? Kompromissen blev den dyraste spis som gick att köpa för pengar. Hantverkarna hade skämtsamt varnat för att det brukade bli skilsmässor av denna spistyp. Det var en skilsmässospis, hade de sagt.

Såkallade Bob kände en tomhet. Han hade inte tänkt på det förrän nu, men det var egentligen ytterst problematiskt att de lagt så enorma belopp på huset. Världen går åt helvete, det betvivlade Såkallade Bob inte ett ögonblick. Och vad hade han och Nina gjort? Jo, de hade renoverat huset.

Nu ringde de från jobbet igen. Han lät det ringa. Han hade så underligt ont i huvudet. Och han kände något han aldrig känt förut.

Han kände en stark längtan till Afrika.

Privatperson fem

Den rytande stormen hjälpte Veronica att dölja sina snyftningar. Hon hade aldrig förut känt sig så övermannad av sorg. Nu fanns inte längre kärlek i hennes liv, och hon kände att hon lika gärna kunde dö.

Vinden mojnade en kort stund och hon hörde steg i vindstrappan. Hon drog yllefilten tätare omkring sig och kände hjärtat hamra i bröstet. Vem i all sin dar kunde det vara? Så här dags? Föräldrarna var som alltid utmattade efter det hårda kroppsarbetet och gick aldrig omkring i huset om natten. Och hennes syskon vågade sig inte uppför den branta trappan ens i dagsljus.

«Veronica?»

Nu såg hon siluetten av en överkropp mot den mörka bakgrunden. Kunde det vara sant?

«Veronica, är du där?» upprepade gestalten med viskande röst.

Den rösten skulle hon ha känt igen bland alla röster i världen. Men han som ägde den hade ju, på häradshövdingens begäran, rest till staden för att studera och bli lagkunnig. Hon satte sig upp på den hårda halmmadrassen och såg gestalten tydligare. Det rådde inte längre någon tvekan. Med mindre än att hon drömde. Men i så fall hade hon aldrig förut drömt så levande. Kanske var hon redan död av längtan och på väg mot Gud i himmelen?

«Veronica!» Gestalten hade tagit sig uppför trappan och stod nu i sin fulla längd på det kalla vindsgolvet. Det var ingen dröm. Det var Isak som stod framför henne. Han hade trots allt inte rest till staden. Han hade kommit tillbaka till henne. 

Veronica kastade av sig yllefilten och kom på fötter. Det tunna nattlinnet fladdrade när hon sprang mot Isak och kastade sig i hans starka famn.

«Men dina studier», fick hon till sist fram.

«Det är inte viktigt. Det enda som är viktigt är du och jag. Det får gå som det vill. Men vi måste härifrån. Långt bort. Och vi måste ge oss av i natt.»

Veronicas glädjetårar vätte bådas ansikten och gjorde epåletten på Isaks stiliga uniform fuktig. 

Plötsligt hördes hårda knackningar på dörren där nere. Isak och Veronica drog sig bort från trappan. De hörde, mer än såg, Veronicas far, den gamle vapensmeden, komma ut ur sovrummet med ett stearinljus i handen. Bultandet på dörren blev allt mer aggressivt och insisterande. «Öppna!» hördes en kraftfull mansröst ropa.

Det var Isaks far, självaste häradshövdingen, som stod där ute i stormen. Och han var arg.

«Jag har anledning att tro att min son gömmer sig här inne!» fortsatte han. «Öppna i lagens namn!»

Hektor Graabræk läste igenom och drog pappret ur den skrivmaskin han hittills skrivit trettiofem böcker på. Han var mycket nöjd märkte han. Boken var klar. Men historien skulle förstås ta sig vidare. Måste ta sig vidare. I vanliga fall visste Hektor exakt hur nästa bok skulle vara. Men efter att ha avslutat den tionde boken i Från vaggan till graven-serien var han en smula tveksam. Kyssen i stormen, som den här sista hette, skildrade hur kärleken mellan vapensmedens dotter och häradshövdingens son förändrade karaktär och blev köttslig. De båda hade vuxit upp tillsammans på en ö ute i havsbandet och tidigt utvecklat en vänskap som inte passade sig mellan människor av olika kön och samhällsklasser under tidigt 1600-tal. Som fyraåring hade Veronica räddat Isaks liv då han hoppat mellan isflak. Detta hade skapat starka band dem emellan och försatt häradshövdingen och hans hustru i en tacksamhetsskuld som gjorde att Isak och Veronica fick tillbringa mer tid tillsammans än de annars skulle ha fått. Nu när de inmundigat kärlekens frukter på ett otillåtet sätt fanns det flera vägar att gå, tänkte Hektor. Skulle det till exempel visa sig att Veronica var gravid? Det vore inte onaturligt. Men var det alltför självklart? Hektor var osäker. Han visste inte heller om han i så fall hade ork att följa detta barn. Ännu en gestalt. Ytterligare ett liv. Som bokserieförfattare blev det många liv. I mesta laget, kände Hektor nu. Han kunde behöva en paus, men då skulle hans tusentals läsare bli besvikna. Och är det något en författare inte ska så är det att göra läsarna besvikna. Det är aja-baja. Inte göra dem besvikna. Inte tråka ut. Detta hade understrukits med kraft på den skrivarkurs Hektor gått när han hoppat av en mångårig karriär som motorjournalist. Han hade drömt om något mer. Om att skriva något som verkligen betydde något för människor.

Nu hade Hektor skrivit bokserielitteratur i många år och var bra på det. Det visste han. Det kostade honom inte särskilt mycket att knacka ner en bok på ett par–tre veckor. Högt utgivningstempo var en del av kontakten med läsarna, och de älskade det. Tills för ett år sedan hade Hektor skrivit tillsammans med sin fru. Det fanns saker hon var bra på som han var mindre bra på, och tvärt om. Det hade varit en ovanligt lyckad arbetsgemenskap. De hade påbörjat Från vaggan till graven-serien tillsammans. Men så hade hon fallit ifrån. Hon skrev dag och natt och tog inte hand om sig lika bra som Hektor. Hon var så långt inne i skrivandet att hon inte märkte sjukdomen förrän det var för sent. Innan hon dog gjorde hon bok sex oförglömlig genom att skildra hur Veronicas livsglada mor, en medelpunkt i bygdens församlingsarbete, sakta gick under i tuberkulos.

Och nu hade Hektor blivit ensam. Arbetet dövade saknaden, men tomt var det. Han försökte intala sig att han trots allt haft tur. Han hade fått ihop det med världens bästa kvinna. Han kunde leva på att skriva historiska serieromaner, och var i övrigt omtyckt av såväl djur som människor. Särskilt djur. Om Hektor exempelvis var ute och gick i parken och passerade en hund som skällde och var ilsken, då blev den alldeles spak. Detsamma gällde hästar, undulater, möss och exempelvis bävrar. Kanske gällde det alla djur. Hektor visste inte.

Han la bokmanuset i ett vadderat A3-kuvert och ringde efter en budbil. Manuset skulle tvättas samma eftermiddag och därefter gå direkt i tryck. Det var en månad till nästa lämning. Kanske skulle han kunna övertala förlaget att sträcka ut det till två månader. En liten paus hade inte skadat. En resa kanske. Tanken gjorde honom gott.