Första kapitlet: Historien om en anständig familj av Rosa Ventrella

Historien om en anständig familj av den italienska författaren Rosa Ventrella (översättning Malin Emitslöf) är en välskriven, vacker och intensiv familjesaga, en rik roman full av liv, doft och känsla. Boken är såld till arton länder och ska filmatiseras. Här får du chans att läsa det första kapitlet av romanen.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen som mormor Antonietta gav mig smeknamnet Ondhjärta. Regnet vräkte ursinnigt ner, den sortens regn som kommer bara några få gånger om året. När det händer kan man höra hur pålandsvinden skakar om allt med sitt vinande och känna hur blodet fryser till is i ådrorna. Vägen längs havet blev till en enda smutspöl. De övergivna åkrarna och den glesa vegetationen runtomkring Torre Quetta var förstörda och slokande, som nedslagna av det piskande regnet. Det var april månad. En av de regnigaste vårarna på trettio år, som gamlingarna i mitt kvarter skulle konstatera några dagar senare.

Trots avrådan från mamma och mormor, som kunde tolka vindens sus, hade jag insisterat på att gå ut.

”När havet ger ifrån sig djävulens läte gör jorden uppror”, hade mormor sagt när jag med beslutsam min klev ut genom ytterdörren. Jag hade sett på dem båda, mor och dotter: den ena upptagen med att riva pecorino, precis som varje dag före lunch, och den andra med att skära en tjock skiva bröd. Jag ryckte bara nonchalant på axlarna, gick ut och trotsade deras uppmaningar. Jag ville se det stormiga havet på nära håll, och framför allt ville jag förstå om det skrämde mig.

Jag sprang förbi stadsmuren i vit sten medan jag vinkade till ett par grannfruar som stod på sina trösklar och granskade himlen, som de gamla etruskiska teckentydarna. Jag kände vinden ta tag i håret och piska mig i ansiktet, men jag hade inte en tanke på att vända tillbaka. Med två stora skutt tog jag mig nerför stentrappan som ledde från stadsmuren till strandpromenaden, skyndade mig förbi teater Margherita och vidare över piren mot området där vågbrytarna låg. Jag ville se havet i hela dess arrogans.

När jag närmade mig Torre Quetta hörde jag för ett ögonblick en inre röst som viskade åt mig att vända hem. Återigen såg jag framför mig mamma som sa åt mig att inte gå ut. Blicken som milt varnade mig och huvudet som vaggade åt höger och vänster innan hon avslutade diskussionen med de vanliga orden: ”Du är till och med mer envis än din far.” Och jag såg framför mig mormor, som trots sina försök att tämja mig med stränga förebråelser var lika foglig som sin dotter. Till och med till utseendet var hon mjuk. En kortväxt kvinna med stor, slapp byst som föll ner över magen.

Jag ruskade på huvudet, för jag ville inte låta bilden av dem beröva mig modet. Med ett hårt grepp om klänningen som nådde mig ner till vaderna och som jag hoppades kunna använda som livlina, gick jag fram till klipporna. De jättelika vågorna skummade och kastade sig mot stenblocken vid stranden för att sedan slås sönder i genomskinliga spillror. Horisonten var dimmig och smälte samman med havet som såg ut som en stor bläckplump. Hänförd som jag var av den mäktiga utsikten lade jag inte ens märke till hur hotfull himlen hade blivit, mörk som om det var natt fastän det var mitt på dagen. När regnet började ösa ner hade jag ingen chans att hinna tillbaka hem. Snart var konturerna på husen i den gamla delen av Bari utsuddade, omsvepta av den mörka himlen. Den hårda vinden slet och drog i havsytan, piskade upp ett slags dimma som sedan slogs sönder i en mängd små vita droppar.

Vad ska jag nu ta mig till? tänkte jag och såg mig omkring.

Bakom mig reste sig ruinerna av Torre Quetta, ett torn som under kriget hade använts av soldaterna för att upptäcka fiender som kom från havet. Väggarna var grå och vegetationen runtomkring gles och livlös. Jag gick fram till porten som hölls stängd med hjälp av rostig ståltråd, medan regnet slog som små blykulor mot mitt huvud. Jag hade inget val. Därinne skulle jag vara i säkerhet.

Jag sköt upp dörren, som protesterade med ett olycksbådande knarr, och klev in. Framför mig öppnade sig ett cirkelformat rum med två öppna fönstergluggar från vilka man kunde övervaka kusten. På golvet låg en gammal madrass, och en bit längre in stod ett aluminiumkärl med blåmålad kant som var sprucket på flera ställen. Jag var bara nio år gammal på den tiden, och jag kunde inte veta att Torre Quetta var platsen dit de prostituerade tog sina kunder.

Så jag slog mig ner och hoppades att madrassens ägare inte skulle komma tillbaka alltför snart. Jag kramade om mina axlar för jag var dyngsur från topp till tå och hade börjat huttra. Jag betraktade mina fötter som stack ut ur träskorna. Tårna var svarta av lera, huden blank av regnvatten så att den såg ännu mer olivfärgad ut. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet och jag var rädd, men det skulle jag aldrig erkänna, väl hemma igen.

När jag kom tillbaka hem hade jag ingen aning om vad klockan var. Himlen hade blivit klar igen och vinden hade mojnat. Från havet spred sig en stark lukt av rutten tång, men så snart jag kom upp till stadsmuren ersattes stanken av en härlig doft av basilikasås och ugnsstekt kött. Långt borta vid horisonten syntes fortfarande en och annan molntuss som såg ut som dun som svävade i luften. Belåtenheten över att tappert ha klarat av äventyret vid Torre Quetta förbyttes snart i rädsla för hur pappa skulle reagera. Vad skulle han säga om min tanklösa nyck? Hur mycket skulle han skälla på mig den här gången? Tanken på de ljusa ögonen som glödde av ilska och de spända käkarna som förvrängde hans vackra ansikte skrämde mig mer än ovädret som nyss dragit förbi.

Plötsligt hade mina ben blivit tunga som bly och jag fick kämpa för att fortsätta framåt. Även huvudet kändes outhärdligt tungt för min späda flickkropp att bära upp, som ett ägg som balanserar på ett halmstrå.

Grannfru Angelina hälsade på mig från sitt fönster där hon stod och skakade av bordsduken.

”Marì, vad i all sin dar har du råkat ut för? Har du ramlat i vattnet?” frågade hon förfärat. Jag skakade på huvudet men hade ingen lust att svara henne. En bit längre bort stod mamma och mormor på tröskeln och väntade på mig. Mamma var blek och tilltufsad som en trasa slängd i tvättkorgen. Mormor, som stod med ryggen krum över den korta och satta kroppen, visste inte vad hon skulle säga, på grund av den där stora taggen som jag hade pressat in i hennes hjärta ända sedan jag var ett spädbarn. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att hennes lilla dotterdotter skulle bli ett så otämjt och bångstyrigt barn.

Det var inte så att mormor saknade talförmåga, för när hon ville kunde hon minsann prata på oavbrutet, om de tusentals sysslor hon var tvungen att utföra under dagen och om de som väntade henne dagen därpå. Eller om morfar – må han vila i frid – som hade gift sig med henne när hon fortfarande var oskuldsfull och oerfaren och sedan fått se henne bli en rådig kvinna kapabel att sköta om hushållet.

Nu stod hon där i dörröppningen och såg ut som den heliga jungfrun, och väntade bara på ett tecken från sin dotter för att börja prata. Ett tecken som inte kom, för mamma visste att vilket ord som helst skulle ha satt fyr på pappas ilska likt ett vedträ på brasan.

När jag kom fram till mamma och mormor kändes mitt hjärta som en virveltrumma och jag var övertygad om att också de kunde höra hur det dundrade. Just därför spelade jag oberörd. Jag skämdes över hur jag såg ut i klänningen som var åtminstone två storlekar för stor – det var så mamma sydde dem, så att jag kunde ha dem flera säsonger – och som vätan fick att klistra sig mot min kropp, och med fötterna som halkade runt i de genomblöta träskorna. Jag hade ont i magen, en känsla av illamående och yrsel fick varje steg att kännas tungt och jag såg allt som i ett töcken. Surret från hundra bin ekade i mitt huvud.

Jag stannade till ett ögonblick bara för att betrakta dem, först mamma och sedan mormor.

Mamma sa inte ett ord. Jag kunde se hur hon kokade inombords, men inte ett ljud kom över hennes läppar.

Mormor böjde sig fram mot mig som om hon ville ge mig en örfil, men hennes knubbiga hand blev hängande i luften.

Det var i den stunden som hon – det skulle hon berätta för mig senare – lade märke till det underliga ljuset i mina becksvarta ögon.

”Du är kallblodig som ödlorna”, väste hon. ”Eller du är snarare blodlös, som en bläckfisk. Ett ondhjärta, det är vad du är. Ett ondhjärta.” Hon kände sig tvungen att säga det där ordet högt två gånger, den andra gången mest till sig själv.

Mamma nickade, som om hon hade tänkt samma sak men inte haft modet att säga det högt.

”Ondhjärta”, nöjde hon sig med att viska i samma stund som jag bestämde mig för att slinka in genom den lilla glipan mellan deras armar.

Jag trodde att mitt hjärta skulle brista. Det var som om det bultade på en massa olika ställen samtidigt. Jag tyckte att även kökets dimensioner hade förändrats, att jag med mina egna ögon kunde se hur det krympte, redo att krossa mig helt och hållet. Pappa och mina två bröder, Giuseppe och Vincenzo, satt och åt pasta med bönor och ett tjockt lager riven pecorino på. Giuseppe var den ende av dem som vände sig mot mig: ”Jaså”, sa han, ”du är tillbaka.”

Än idag tänker jag att Giuseppe alltid har varit den bästa av oss. På den tiden var han sexton år gammal och han hade plötsligt blivit vuxen, som barnen i sagorna som blir stora över en natt.

Det var i det ögonblicket som pappa riktade blicken mot mig. Ögon som knappnålshuvuden och sammanpressade läppar. Jag blev stående mitt i köket. Även Vincenzo hejdade sig och slutade tugga. Giuseppe hade redan slutat. Kanske hade till och med tiden stannat. Grannfru Angelinas sås puttrade inte längre i kastrullen, fåglarna kvittrade inte längre. Världen hade satts på paus.

Nu exploderar han, tänkte jag, nu exploderar han.

Han reste sig inte från stolen utan nöjde sig med att skjuta ut den en bit. Ena handen låg och vilade på låret medan den andra greppade glaset med mustigt primitivo. Han höjde det som för att utbringa en skål. Jag blundade och drog ett djupt andetag.

Det går över, sa jag till mig själv för att fatta mod.

”För Ondhjärta”, utropade pappa med glaset i luften, sedan såg han på sina söner och väntade på att de skulle göra detsamma.

När jag öppnade ögonen igen såg alla på mig, Vincenzo med sitt vanliga lömska smil, Giuseppe med det där hjärtliga leendet som fick alla tjejer i kvarteret på fall. Även pappa såg på mig. Han skrattade, och i det ögonblicket kändes det som ett mirakel.

Om författaren
Rosa Ventrella är lärare i italiensk litteratur. Hon är född och uppvuxen i Bari, men bor nu med man och barn i Cremona. Detta är hennes tredje roman, den första på svenska.