Carlo Carrenho: Att rädda Internationella biblioteket i Stockholm är det mest svenska vi kan göra

Beslutet att stänga det fantastiska biblioteket med utländska böcker i Stockholm påminner mig om kulturpolitiken från min brasilianska president Jair Bolsonaro, skriver Carlo Carrenho i en debattartikel.

Detta är ett debattinlägg av Carlo Carrenho som flyttade från Brasilien till Sverige 2018. Han är dessutom expert på bokbranschen och tycker det vore vansinne att lägga ner Internationella biblioteket.

Förra lördagen gick jag till Internationella biblioteket i Stockholm tillsammans med min fru och mina två barn och räddade 100 böcker: 97 portugisiska, mitt modersmål, och 3 böcker på japanska eftersom 9-årige Lorenzo är fascinerad av Japan. Och, ja, jag använde det korrekta verbet: jag var verkligen tvungen att rädda böckerna eftersom Kulturnämnden i mars beslutade att stänga ner annexet intill Stadsbiblioteket vid Odenplan och därmed stänga det Internationella biblioteket.

Officiellt flyttar biblioteket till Kungsholmens bibliotek vid Fridhemsplan, men eftersom utrymmet i den nya lokalen är begränsat säljs böckerna och Stockholms unika katalog av utländska böcker hotas av nedskärning och att slutligen försvinna. Detta var vad som fick mig att köra till Odenplan och delta i Låneaktionen genom att låna och rädda 100 böcker, åtminstone tillfälligt.

Ironiskt nog, den här civila handlingen fick mig på något sätt att känna mig som hemma. Jag är trots allt från Brasilien och numera krävs det i mitt hemland alla möjliga sorters protester från privatpersoner för att rädda dess kulturella och lärande institutioner som har blivit måltavlor för den högerextrema presidenten Jair Bolsonaro. Tyvärr, den här gången, känns Brasilien alltför likt Sverige.

Jonas Naddebo (C), Kultur- och stadsmiljöborgarråd, har försökt förklara stängningen av Internationella biblioteket som ett sätt att effektivisera. Han säger också att biblioteket och boksamlingen bara byter adress och att anledningen till det är den sjunkande utlåningen under de senaste nio åren. Att kalla stängningen av biblioteket för en simpel omlokalisering är åtminstone vilseledande, om inte en ren lögn.

Byggnaden vid Fridhemsplan kan inte härbärgera hela katalogen av utländska böcker och, så här långt, kommer den nya lokalen inte att behålla namnet Internationella biblioteket. Därför är det rätt att säga att det Internationella biblioteket och en stor del av dess 200 000 böcker på över hundra språk kommer att försvinna. Återigen, det här är ett försök att förklara att stängningen av biblioteket påminner mig om de kommentarer som min patetiska brasilianska president gör när han förklarar sina beslut inom det kulturella området.

Argumentet att utlåningssiffrorna har sjunkit kraftigt de senaste nio åren förtjänar ytterligare övervägande. Som bokmarknadsexpert och journalist har jag lätt att förstå att resurserna är begränsade och bör användas effektivt. Så, exempelvis, om biblioteket i Älvsjö, nära mitt hus, inte används så mycket så verkar det vettigt att skära i dess budget och flytta över den till bibliotek med större behov i staden. Det här verkar vettigt trots att Älvsjös flitigaste besökare förmodligen blir frustrerade och tvingas resa till andra bibliotek längre bort.

Men Internationella biblioteket är ett specialfall. Det är trots allt det enda internationella biblioteket i stan (och i landet!) och en eliminering av det kommer att lämna dess kunder utan någonstans att ta vägen. Du kan inte behandla ett unikt specialbibliotek som ett vanligt bibliotek, även om böckerna inte lånas ut lika ofta. En stad skulle inte stänga dess enda brandstation ifall färre bränder hade uppstått de senaste åren, inte heller skulle de stänga en polisstation ifall brotten minskade. På samma sätt, kan inte det enda internationella biblioteket i Sverige stängas.

Oavsett detta är det minskade antalet utlåningar mycket oroande. Enligt Stockholms stads webbsajt: ”2018 gjordes 47 219 lån från Internationella bibliotekets öppna bibliotek jämfört med 88 044 lån 2009, vilket innebär en minskning av lånen med 46%.”

Orsaken till en sådan nedgång måste utredas och hanteras. Det är märkligt att samtidigt som invandringen växer så minskar utlåningen av utländska böcker och det borde finnas anledningar bortom det förenklade ”det finns ett minskat intresse för utländska böcker”. Uppdateras bokbeståndet regelbundet? Stämmer de erbjudna språken med demografin hos invandrare? Marknadsförs biblioteket tillräckligt? Får nyanlända regelbundet information om dess existens och möjligheten att nyttja det? Det är frågor som måste besvaras innan man överväger att stänga och lägga ned biblioteket.

Immigration är också en annan anledning till att Internationella biblioteket borde räddas och förbättras: integration. Om det svenska samhället värderar nyttan med läsning högt, borde det vara naturligt att främja läsning bland nyanlända som ett sätt att integrera dem i svenska vanor. Men det behöver knappast sägas att en ny immigrant eller utvandrare kommer att gå till biblioteket för att låna August Strindberg eller Selma Lagerlöf. Däremot är chansen stor att utlänningar lockas av att läsa böcker på sitt modersmål, översatta eller skrivna av sina landsmän. Därför är Internationella biblioteket en nyckel inte bara för svenskfödda att öva sina främmande språk utan särskilt ett verktyg för integration av invandrare och utvandrare. Och det väcker för övrigt frågan: Varför har mina barn anmält sig till modersmålsundervisning i skolan om de inte enkelt kan låna en portugisisk bok på biblioteket?

För att vara helt ärlig, nedläggningen av Internationella biblioteket har blivit en verklighetschock för mig. När jag lovordat alla fantastiska saker jag njuter av i Sverige var existensen av ett bibliotek i Stockholm dedikerat till över 100 mindre språk i toppen på min lista. Sverige är definitivt det bästa landet i världen för en immigrant och Internationella biblioteket har en roll i det. Dessutom, sedan jag flyttade till Sverige i början av förra året har jag använt biblioteket på Odenplan tillsammans med mina barn och lärt dem vanan att besöka ett bibliotek regelbundet.

Min relation till Internationella biblioteket sträcker sig dock längre tillbaka i tiden, det började 2005 när jag tillbringade ett år i Sverige och etablerade en kontakt med bibliotekarierna där genom mitt yrke i bokbranschen. Den kontakten utvecklades till vänskap med den portugisiska avdelningen och mellan 2006 och 2017 medan jag bodde i Rio de Janeiro använde jag mitt nätverk på den brasilianska bokmarknaden för att köpa in böcker till Internationella biblioteket med återförsäljarrabatter vilket gjorde det möjligt att köpa stora mängder böcker. En del av de hundra böcker jag tog hem förra lördagen var troligen inköpta med min hjälp.

Jag har därför all anledning att vara ledsen, frustrerad och mycket besviken på mitt älskade Sverige. Det här beslutet, att stänga Internationella biblioteket och, än värre, förklä det till ett operationellt drag för bättre effektivitet, är något jag skulle förvänta mig av politiker som den pinsamma presidenten Jair Bolsonaro men aldrig från en svensk politiker som Jonas Naddebo. Trots min frustration hoppas jag fortfarande att Stockholms Kulturnämnds Bolsonaro-lika beslut tas tillbaka och att det internationella biblioteket får vara kvar där det är i många år framöver – med välbehövda investeringar och utvärderingar för att göra det bättre såklart.

Slutligen, att rädda Internationella Biblioteket är inte bara det rätta att göra. Det är det mest svenska att göra. Och, som immigranter, utvandrare och flyktingar – allt vi vill är att Sverige ska vara svenskt.

Om skribenten:
Carlo Carrenho är konsult och expert inom bokbranschen. Han flyttade från Brasilien till Sverige 2018. Varför? Eftersom han anser att det svenska samhället har de bästa värderingarna för en familj att leva, bo och låta sina barn växa upp med.