Det första fallet med kriminalpoliserna Ingrid Nyström och Stina Forss leder dem till den svenska historiens skuggsidor, till Stockholms finare kretsar och till ett hospis i Jerusalem. Den erfarna och sansade Nyström och den lika impulsiva som skarpsynta Forss drivs till sitt yttersta när de tvingas inse att fallet berör dem mycket djupare än de någonsin hade önskat. Författarduon Danielsson & Voosens debutroman har i tysk version sålts i över 100 000 exemplar och rosats av såväl läsare som recensenter.
Sverige 2012
Det var som om Växjös stationsbyggnad svävade i den råkalla luften denna sena eftermiddag i februari. Likt ett rymdskepp. Det konformade strålkastarljuset lyfte ut träbyggnaden ur skymningen och endast betongtrappan mellan trottoaren och gångbron över spåren verkade hindra den halvrunda, UFO-formade byggnaden från att lätta från marken. Nedanför trappan stod Stina Forss och tittade ut över den folktomma gågatan. Hon och tre andra resenärer var de enda som stigit av tåget. Snabbt hade de påbyltade gestalterna försvunnit åt olika håll. Stina Forss frös och begravde händerna ännu djupare i duffelfickorna.
Under den två dagar långa tågresan från Berlin till Växjö hade missödena hopat sig. För att ta sig över Fehmarn Bält mellan Tyskland och Danmark hade tåget kört ombord på en färja och under överfarten hade alla passagerare varit tvungna att lämna tåget. Eftersom det varit för kallt och blåsigt ute på däck hade hon drivit omkring i taxfreebutiken, där hon köpt parfym och en flaska vodka. Därefter hade hon ätit en korv med bröd, druckit en kaffe och sedan slumrat till. När en högtalarröst bett alla passagerare att bege sig till sina fordon hade hon ryckt till och skyndat sig tillbaka till sin plats på tåget. Väskan med mobilen och allt annat hade hon glömt kvar under bordet på båten.
Om inte detta varit nog blev båten försenad och när de anlände till Köpenhamn hade det anslutande tåget redan avgått. I väntan på nästa förbindelse hade hon fördrivit en timme på McDonald’s. Hon hade målat mönster med ketchup på bordet tills personalen bett henne att lämna restaurangen. Hur lågt har man inte sjunkit om man blir utkastad från en snabbmatsrestaurang, hade hon tänkt.
När hon äntligen kom till Sverige hade det varit sent på kvällen. På grund av ett tekniskt fel hade tåget blivit stående i Malmö och tågpersonalen förklarade i godan ro att den sista förbindelsen till Växjö hade ställts in utan ersättningstrafik. Det tog priset! Hon hade varit så illa tvungen att tillbringa natten på ett hotell i närheten av stationen. På morgonen hade hon sovit ut och rest vidare först efter lunch. Nu var hon äntligen framme, men var i helskotta hade hon hamnat?
Hon tog sin resväska och gick över gatan. I ett cykelställ stod några övergivna cyklar och rostade. På en hade sadeln spruckit så att skumfyllningen trängde ut. Mittemot stationen fanns ett postkontor, en restaurang, en cykelaffär och en hifibutik. Inte ett enda skyltfönster var upplyst. Hon fick en känsla av att staden låg i vinterdvala, i en kollektiv köldförlamning, och det ihållande, snöblandade regnet gjorde ingenting för att skingra den. Det enda tecknet på liv var en taxibuss, en Volkswagen med dimmiga rutor, som stod och puttrade på tomgång i en parkeringsficka. Inte ens en Volvo, tänkte hon. Var det här verkligen landet hon vuxit upp i? Hennes bild av Sverige hade ingenting gemensamt med en ödslig tågstation en slaskig söndagseftermiddag i februari. Hon förknippade Sverige med soliga sommardagar, med lukten av tallkåda och smultron. Där ligger alltså min skog, tänkte hon. Strax bakom järnvägs- spåren. Blöt och kall och jättestor.
Hade hon verkligen fattat rätt beslut? Eller var alltihop ett stort misstag? En impulsiv flykt? Eller, ännu värre, en sentimental dumhet? Kylan gjorde att hon kände sig stel, ändå avvisade hon tanken på en taxi och började i stället gå till fots längs gågatan.
Hotellet där hon hade reserverat ett rum låg mittemot hennes nya arbetsplats. Det gjorde ett sobert intryck. Mannen i receptionen tittade på hennes pass. Hon förstod på hans blick att han ansträngde sig för att få ihop det tyska passet med hennes accentfria svenska. Själv hade han norrländsk dialekt. När han knappade in hennes adress i datorn slog det henne att uppgifterna inte längre stämde. Berlin låg bakom henne. Tills vidare var hotellet hennes enda hem. Mannen räckte över rumsnyckeln.
»Välkommen, Stina Forss!«
Fosch hade han sagt. På något vis lät det mycket kraftfullare på svenska än på tyska: Fosch. Som ett vattenfall. Hon hade aldrig tänkt på det tidigare.
Uppe på rummet packade hon upp sina saker. En stor resväska skulle komma med posten om några dagar, och nu också hennes handväska. Det hade i alla fall en medarbetare på rederiet lovat på telefon. När hon var färdig ringde hon till sin kusin Maj, som bodde med sin familj strax utanför Växjö. Hon hade lovat att höra av sig när hon kom fram.
Kusinen lät glad på rösten. Senast de setts var för tre år sedan när Majs mamma fyllde jämnt. Forss föreslog att de skulle träffas och äta något på stan.
Maj skrattade.
»Det är ju söndag …«
»Ta med barnen, vet jag! Och Mathias vill jag också träffa, så klart.«
»Men Växjö har inte så mycket att erbjuda en söndagskväll. Det är inte som i Berlin. Kom hem till oss i stället.«
Lundins bodde i Moheda, ett samhälle en knapp halvtimmes bilfärd nordväst om Växjö. Landsvägen vindlade som ett blött band genom granskogen, emellanåt skimrade en istäckt sjö i kvällsmörkret på höger sida om vägen.
»Det är Helgasjön«, sa Maj. »På sommaren har vi en motorbåt där. Du måste följa med någon gång! Om du vill kan du åka vattenskidor. Barnen älskar det.«
Maj skrattade. Hon skrattade ofta, tyckte Forss. Hon var säkert en glad mamma och en duktig sjuksköterska. Allt hos den kraftiga kvinnan utstrålade livsmod och pragmatism.
»Kör du den här vägen till stan varje dag?«
»Ja, det gör vi båda två, Mathias till kontoret och jag till sjukhuset. Den som inte gillar att köra bil får problem här ute. Det går en buss också, men vi är lite för bekväma av oss för att rätta oss efter busstiderna. Den går ju inte så ofta som bussarna i stan. Visst, det har sina nackdelar att ta bilen. Miljön förstås, och risken att krocka med älg och annat vilt. Men du tillbringade säkert mycket tid med att ta dig från Atill B också i Berlin, eller hur? Staden är ju gigantisk.«
Det hade Forss aldrig tänkt på.
»Jo, där åker man också långa sträckor«, sa hon.
Både Lea och Tuva hade bruna hårtofsar och rosafärgade foppatofflor, precis som sin mamma. Mathias Lundin var en mager man med fast handslag. Hon hade träffat honom en gång förut, på en släktträff. Då hade han haft långt hår. Det kändes som en evighet sedan. Nu var han kortklippt, vilket framhävde hans höga panna. Maj dukade fram bröd, smör och ost, till efterrätt serverades inlagda plommon med vaniljsås.
»Gör du det för hans skull?«
Maj såg på henne. Trots att frågan var väntad var den svår att besvara. Forss petade med skeden i plommonen. Fruktköttet var mjukt.
»Stina, det är bra att du kommer, att du är beredd att finnas där för honom. Det kommer att göra honom gott att ha dig i närheten. Han har saknat dig, vet du det? Och nu, med sjukdomen, är det inte precis lättare för honom.«
Forss kände hur något knöt sig inom henne.
»När hälsade du på honom senast?«
»För två veckor sedan. Han bor på ett bra hem. Man bryr sig. Men ändå. Han … han har förändrats. Och fortsätter att förändras.«
Forss såg att en fluga satt på skålen med plommon. Mitt i vintern? Mathias lade märke till hennes blick och jagade bort insekten med en handrörelse.
»Grannen, vet du, han har kor. De lockar hit flugorna.« Det lät som en ursäkt.
»Vi har gjort en sak till gammelfarbror«, sa Lea. Hon var den äldsta av flickorna. »En drömfångare. Den hänger på väggen bredvid hans säng på sjukhuset.«
»Som hos en gammal indian«, sa Tuva. »Om du vill kan vi göra en till dig också.«
Senare satt de i vardagsrummet. Barnen lekte i sina rum. Maj hällde upp te i stora färgglada muggar. Forss såg sig omkring.
»Ni har det så fint. Allt trä. Och så mycket plats.«
»Det är fördelen med att bo på landet. Vänta bara till sommaren, då är Sverige ett helt annat land.«
»I alla fall i en vecka«, sa Mathias.
De skrattade. Sedan pratade de om släktingar. I fjol hade Majs föräldrar sålt sitt sågverk och flyttat in till Oskarshamn. Majs bror hade skilt sig och bodde i Göteborg nuförtiden, systern tränade jakthundar i Mellansverige.
»Och din mamma?« frågade Maj.
»Bara bra. Ja, hon mår riktigt bra.«
Det lät kyligare än hon hade velat. Trots att det hade gått så många år kändes det svårt att prata om mamma med pappas släktingar.
»Fint att höra. På riktigt, Stina, jag blir verkligen glad.«
Maj log. Forss bestämde sig för att tro henne. Hon smuttade på teet. Så småningom ebbade samtalet ut. Mathias erbjöd sig att skjutsa henne tillbaka till stan. När de sa hejdå fick hon en kram av Maj, längre och hårdare än hon hade väntat sig.
»Välkommen hem, Stina«, sa kusinen.
