Första kapitlet: Hjärtat av Malin Kivelä

Hjärtat är en roman om en kvinna vars son föds med ett allvarligt hjärtfel och om vintern som följer, då livet bokstavligen står på spel.

Min hud är tunn, så tunn. Allt kan man se igenom den. Blodkärlen som spruckit, längs vadbenet, under näsan, över näsryggen, som om ett par alltför spända glasögon tryckt över den alltför länge. Turkosa och breda ringlar sig ådrorna upp och ner för mina armar. Kroppens hemliga kanalsystem, på de här punkterna avslöjade. Då jag blundar mot lysrören ser jag mina ögonlock inifrån. Minimala kapillärer bildar nät över locken, fullkomligt regelbundna i sin oregelbundenhet. De forslar blod från hjärtat, varje sekund, varje sekund. Nu händer det, nu, och nu. Jag sitter på plaststolen med mitt vattenglas. Utanför de automatiska skjutdörrarna stannar en ambulans. Den har inte bråttom. Nu står där någon i rödgula kläder och röker. Jag häller mer vatten i glaset. Jag väntar. Lite cigarrettlukt tar sig in, jag sluter ögonen, lutar mig bakåt. Nu rör sig allt omkring mig. Virvlar av ljus, ljud, värmevågor. 

I 

Kamrarna 

NÅGOT i lungorna SOM INTE SKA VARA DÄR 

(Ursula Andkjær Olsen: Utgående farkost) 

Den gången gick jag vid vattnet vid viken, det var vinter. Minus tjugotvå grader, rimfrost i björkarna som hängde över den duniga strandpromenaden. Rimfrost i alla björkar, på varje gren, längst ut ett invecklat spetsmönster. Alla jag mötte var unga, med röda, mjuka kinder och lockiga hår under stickade mössor. De mötte min blick, de såg rakt på mig, de log. Jag var en av dem igen, så tänkte jag. Nästan en av dem, snart igen. Rimfrosten inramade deras ansikten. Jag kanske såg ut som en av dem, ifall man tittade hastigt, ifall man inte tittade så noga. Den gången jag gick vid viken var det vinter. Inget hade någonsin varit vackrare. Jag minns att jag tänkte att inget någonsin hade varit vackrare. 

Jag gillar att ha sår i munnen. Små, svidande sår, i tandköttet, i kinden ibland. Jag gillar blemmor, blåmärken. Då vet jag att jag är jag, kanske. Jag vet hur såren känns, hur just de såren ska kännas, på mig. Jag har alltid haft dem. Som de svidande sprickorna i mungiporna, av C-vitaminbrist, sa de. Jag hade dem ofta, speciellt som barn. Jag fick vinbär och apelsiner, men det hjälpte inte. Nu har jag dem igen. Och när jag reser mig svajar världen, det svartnar för ett ögonblick. Och jag ser neonvita, snabba larver i utkanten av synfältet. Alltid. Alltid. Det är en tröst, ett slags inringande, av mig. 

Den gången gick jag vid stranden vid viken, det var vinter. Men det var en annan gång. Det var för länge sedan, på ett sätt, i en annan värld. Nu är inte som då. Nu är det annorlunda. När jag står här nu är fåglarna tydliga som bläckplumpar i rönnarna ovanför parkeringsrutorna. Det blir aldrig mer som då, för det här är här, det här är ett nytt år och alla talar betryggande. Det finns kompetens, det finns statistik, det finns elektricitet, det finns krishjälp. Solljuset vadar in genom det här smutsiga fönstret. Det här går att fixa, det gick att fixa, jag går ut. 

Jag får blåmärken lätt. Jag nuddar vid något, och de är där. Jag kan upptäcka en enorm, våldsamt färgad blånad någonstans på min kropp och inte ens minnas att jag slagit mig. Den blir mörkt lila, ådrig, speciellt över låren där fett och muskler ligger hårt packade. Sedan grön, sedan gul. Till sist allt mer hudfärgad tills den uppgått i det omgivande som om inget någonsin hänt. 

Jag hade ofta näsblod som liten. Jag slog till näsan det minsta och blödde och blödde. Folk blev till sig av blodmängden och förstod inte då jag sa att det bara är jag, sådan jag är, det är vardagligt, går över, bara näsblod, inget farligt. Jag började ana att människor inte är rationella, inte ens de vuxna. Jag såg skräcken i deras ögon och det var ändå bara blod. När jag fortsatte med blödandet som tonåring och sedan som vuxen så väckte det än mer uppmärksamhet, men då av ett annat, mer äcklat slag. Man slutade försöka dölja obehaget. Som gravid kunde jag få våldsamma näsblödningar. I metron, i köpcentret, vid trafikljusen. 

Jag föredrar torra läppar. Läppars tydliga textur. Människor som just vaknat. De som gäspar. Lite svettiga, eller frusna. Sträcker sig efter en tröja. Jag fastnar för en viss blekhet, vissa slag av påsar, skinn under ögonen. Atopiska utslag, flagor kring näsan. De som varit ute för länge i regnet. Inte hunnit samla sig, se ut. En mjukhet kring ögonen, en nyhet, i huden. En vink om din början, den kroppens början, oberoende av dess nuvarande ålder, ett stänk av början kvar. Ju barare, desto närmare. Desto nyare. Desto mer av det sköra kvar. Och kvisslorna, i det tunna. Veck. Tecken, spår. 

Är det sprickorna jag vill åt? Där man anar hålen. Gliporna, bristningarna. Mellanrummen. Groparna som man inte vet vad de innehåller, springorna mot mörkret. Avgrunderna, där det sker som inte kan beskrivas med ord. Ravinerna där vi inte vet något om varandra. Där vad som helst kan hända. 

Men nog vill jag väl egentligen, som alla andra, till det släta, bekväma, det som inte oroar? Det finns gränser för det skeva. De är snäva. För många skrapsår på fel ställen. Glömska hos gamla personer. Händer som darrar i ofarliga situationer. De flesta fläckar. En oinbjuden lukt som tränger fram. 

Den gången då jag gick vid vattnet. Vinterns kallaste dagar. Allt var dämpat, röda filttossor. Vantar, munnar, lätta, svängande snöflingor. Mina varsamma steg. När jag gick där under björkarna, som var som pilträd under snöns tyngder, var där ett träd av glas. 

Över det öppna vattnet längre ut vällde sjörök, som om havet kokade, fastän det väl snarare var tvärtom. Himlen var ständigt mörkblå. Den sista blå före svart. En kort ljusning vid trettontiden genom det smala sjukhusfönstret. När jag kom ut var klockan kring nitton. I den snötäckta parken stod Sibeliusmonumentet med sina stumma munnar av frost. Dagens sista turistbussar höll på att lämna platsen. De sista fotoblixtarna svävade. 

Varje dag strävade jag efter att nå kaféet bortom de övergivna båtarna och vinterbadstället. Det var högst en kilometer dit, det förstår jag nu. Den sista kvällen kom jag så nära att jag kände doften av kaffet och de nybakta bullarna, såg det gula ljuset i fönstren, de unga människorna med sina pojkvänner, slamret som låg som en gloria kring stugan. Kroppen håller tills dess svagaste del ger upp. Det kan ske efter hundra år eller innan man är född. Eller nu. När jag gick där. Det blev bara kallare. 

Mjuka sulor mot dun av is. Högst uppe ett avlägset klirrande. Nedfrysningen måste ha skett snabbt i ett skede då grenarna fortfarande dröp av vatten. Under temperaturfallet konserverades vattendropparna till isglas i varje ända. Hur fort måste det gå? För att inte göra sig själv omöjligt? Det var vindstilla. Hur kom det sig då att isdropparna slog mot varandra? Gav ifrån sig sneda toner. Jag ställde mig där. Spärrade upp ögonen, häpnade. Gapade. Stod mitt på gångbanan, lät folk runda mig. Jag höll bort alla tankar och bara såg och såg. 

Varje gång jag trott att jag är säker så är jag det inte. Varje gång jag ens tänker på hur frisk jag är, om än tacksamt, förvånat, så blir jag sjuk. Varje gång jag känner mig glad över att jag åtminstone inte har munherpes, så bryter en blåsa ut några timmar senare. Eller är det någon nerv som redan vet, som blixtsnabbt kopplar sin aning till hjärnan och får mig att tänka på just herpes? Jag måste lära mig att skrika nej till tankarna. Men när du slappnar av är du död. Eller någon annan, ännu viktigare. 

Som när man höll hela flygplan i luften med sin personliga tankekraft. 

Jag håller dig levande genom att koncentrera mig fullkomligt, oupphörligt. 

Det är inte en sekunds vila.

Jag ville berätta om ökenlandskap, solnedgångar, bilfärder genom Amerika. Husvagnar med gamla kvinnor som lutar sig tillbaka, slänger upp stövlarna mot en sprakande eld, ser ut över vidderna och minns. Sina älskare? Om gråa långa hår, slanka rörliga figurer. Deras djur. Flykt. Hettan som får luften att vibrera. 

När jag gick där, den sista kvällen. Det bränner som en eld att få berätta och jag vill inte.