Första kapitlet: Ett enklare liv av Anna Fredriksson

Ett enklare liv är den efterlängtade fortsättningen på relationsdramat om tre generationer kvinnor på Österlen.

Hönsen skulle få en ny utomhusgård vid ladans ena gavel. Hela förmiddagen hade Josefin grävt utmed raden av stängselstolpar som Harald fått ner i jorden. Hon hade tagit reda på att nätväggarna som skulle fästas vid stolparna måste ner en bit i marken, så att inte rävar skulle kunna ta sig in. Det var viktigt att ungefär trettio centimeter av nätet blev utvikt längst ner, och sedan täckt med jord. Men arbetet var besvärligt.

”Vi kanske borde ha skaffat sådana där lättmonterade nätsektioner i stället?” sa hon. ”Som man kan köpa färdiga.”

Harald torkade bort några svettdroppar från halsen. Pannan glänste i solen.

”Nej, då ser det bara ut som en fängelsebunker.”

Josefin nickade. Det var bättre med en egenbyggd träkonstruktion som målades med faluröd slamfärg så att den passade in i den övriga miljön. Dessutom var det en prisfråga. Harald hade varit över hos grannbonden och fått en stor rulle galvaniserat hönsnät gratis, eftersom den ändå skulle kasseras.

Inhägnaden skulle bli sju gånger tretton meter och ha ett litet träd i mitten, så att hönsen kunde söka skydd mot sol och regn. De var värmekänsliga men behövde också solljus, i lagom mängd. Han tänkte sig en träram med nät över, eftersom det var nödvändigt med tak. Ingen rovfågel skulle komma åt deras hönor.

Det började bli varmt. Klockan närmade sig lunch och solen stod högt. Josefin tog av sig mormors gamla skinnjacka. Hon lade den på vedtraven intill, vilade sig sedan mot spadens handtag och såg ut över ängar och sädesfält. Vegetationen skiftade i olika gröna och gula nyanser. Så här färskt och saftigt skulle det bara se ut ett kort tag till, innan kulörerna blev tyngre och mörkare.

Grannens kor glodde från sin hage. Varenda gång de fick syn på henne var det som om de sett en fascinerande rymdvarelse. Det spelade ingen roll att hon bott på Vallmogården i tre år, de var alltid lika förundrade.

Hon lyssnade till den intensiva fågelsången från träd och busksnår, försökte minnas vad Åke lärt henne om fåglarnas läten. Det var svårt att höra skillnad på dem, men det viktigaste kom hon i alla fall ihåg: att fåglarna kommunicerade nästan som människor. De uttryckte sina viljor och försökte övertala varandra, och tränade på sin sång för att bli allt duktigare. Somliga hade mer talang än andra.

Josefin såg upp mot skyn. Det var stekhett nu. Solen brände på ryggen. Lite svalare väder hade varit skönt, men hon hoppades ändå att värmen skulle hålla i sig. I morgon var det midsommarafton och invigningsfest. Mamma skulle öppna sitt Pensionat Pomona, efter två månaders slitsamma förberedelser.

Josefin gick fram och lade armarna runt Haralds midja. Han pussade henne på pannan.

”Trött?”

”Ja, och hungrig. Vad tror du om lunch?”

”Om en stund.”

Hon strök honom över ögonbrynen med pekfingret. De där snälla ögonen. Harald var så trygg, och envis. Han hade alltid tusen olika projekt igång och ständigt nya idéer. Det var som om han hade en liten motor inuti sig.

Han pekade mot ena hörnet av rektangeln.

”Gräv klart dit bort, så tar vi lunch sedan.”

Josefin greppade spaden igen och fortsatte gräva. Hittills hade de arbetat varje förmiddag i en vecka. De skulle göra det i morgon också, och i övermorgon. Och dagen efter det. I eftermiddag hade hon helst tagit ledigt för att åka och bada, men det skulle antagligen inte bli någon tid över. På eftermiddagarna var det så mycket annat.

Harald vände sig mot henne igen.

”Förresten, jag ska be Björks komma över någon dag och hjälpa till med vallklippningen. Då kan vi bjuda dem på kaffe.”

En fikastund med grannbönderna Svante och Kristin Björk var inget Josefin längtade efter. Kristin pratade nästan oavbrutet och med Svante fick man anstränga sig för att höra vad han sa eftersom hans Österlendialekt var så grov. Samtalen handlade mest om jordbruk eller djur eller väder.

”Vi skulle behöva köpa någon sorts vallmaskin”, sa hon. ”Så vi slipper be grannarna hjälpa oss att slå vallen varje år. Och bala och plasta.”

”Ja, men maskiner kostar.”

”Man kanske kan hitta en begagnad slåttermaskin på nätet?”

”Det har vi inte råd med.”

Josefin slog bort en fluga. Att klippa vall till hö och ensilage hade varit ett bekymmer länge. Som vanligt hade de dåligt med pengar. Just nu mer än någonsin.

Hon hade annars inget emot att leva sparsamt. Begagnade redskap, enkel standard och lite ensidig mathållning i perioder var inget större problem. Avlagda kläder var hon van vid sedan barndomen, mamma hade många gånger haft det knepigt med försörjningen. Men det påtvingade, ytliga umgänget med grannbönderna var svårare att stå ut med.

”Kan vi inte försöka laga den gamla maskinen? Få igång den.”

Det stod en gammal avställd klippmaskin i ett skjul bakom ladan som gårdens förra ägare lämnat kvar, men den var rostig och trasig.

Harald skakade på huvudet.

”Den är död. Ingen idé.”

Skinnjackan var på väg att glida ner från vedtraven. Josefin lade upp den ordentligt igen. Om mormor ändå hade bott kvar, uppe i sin gula länga hos Peter i Svinaberga. Hon skulle säkert ha kunnat fixa den gamla trasiga klippmaskinen på något fiffigt sätt. Mormor hade nästan superkrafter när det gällde lantbruk. Lyckades hon inte åtgärda en sak hittade hon alltid ett sätt att komma runt problemet.

”Vi ska i alla fall inte vänta med att skörda vallen tills grönfodret blivit för grovt och näringsfattigt”, sa Harald. ”Så jag frågar Björks.”

Han log mot henne, blinkade i solljuset.

”Du kanske ska försöka hitta ett nytt jobb? Så vi får in lite pengar.”

”Om det går att få något. Mitt i sommaren.”

Josefin tryckte resolut ner spaden i jorden. Det hade inte varit så lätt att hitta ett deltidsjobb som hon trott i våras. Hon hade fått nöja sig med ett sex veckors korttidsvikariat som assistent på biblioteket i Simrishamn. Så värst mycket pengar hade hon inte tjänat, men den lilla lönen hade ändå varit betydelsefull. Bibliotekarierna hade hjälpt henne första veckan, sedan hade hon lärt sig att själv katalogisera och registrera böcker och tidskrifter. Det hade varit roligt att visa besökarna tillrätta och småprata om allt möjligt.

Vikariatet var slut och hon saknade det intensivt. In i det sista hade hon hoppats på att få fortsätta i höst. När det mörknade för varje dag och blev allt kyligare, då hade det varit ljuvligt att få fortsätta stiga upp om morgnarna, köra den korta biten till Simrishamn och stiga in i det varma, ljusa biblioteket. Men den ordinarie assistenten skulle vara tillbaka i augusti.

Planen från i våras fanns i alla fall kvar. Josefin skulle deltidsarbeta under ett år för att få extrainkomster. Om det då ändå inte gick att driva gården vidare fick de hitta på något annat. Men nu var det säkert ännu svårare att få jobb än det varit i april.

Harald torkade sig i pannan med handryggen.

”Din mamma kanske behöver hjälp nere på pensionatet?”

”Hon kan nog inte betala mig ändå.”

”Fråga i alla fall. Vi behöver varenda krona.”

Hon fortsatte gräva. Jobba nere hos mamma. Det kändes fel. Som att gå tillbaka i tiden på något sätt.

”Det är väl toppen om du kan tjäna lite extra”, sa Harald.

Han skakade en av stolparna för att se om den var stadigt nedkörd i marken. Josefin önskade att hon kunnat vara lika positiv till allting som han. Häromdagen när hon oroat sig över det skamfilade boningshuset hade Harald bara skrattat och sagt att på sommaren gjorde det ingenting. Fasadens patina var vacker ihop med stockrosor och vinrankor. Det hade han förstås rätt i.

Spaden hade blivit blytung. Hon masserade sin högra axel medan hon såg bort mot odlingarna. Försommaren var en hektisk tid, listan över sysslor tycktes oändlig. Viktigast var att tömma växthuset och sätta ut alla plantor, efter att de tillbringat en tid på sina avhärdningsplatser.

Potatisen skulle vara klar att skördas någon gång i juli. Den hade förodlats i krukor med jord och på så vis fått en tidig start. Resten av grönsakerna var också på väg.

Josefin lät blicken glida bortåt fårhagen. Det låg någonting i gräset.

”Vad är det där?”

”Vilket?”

Hon pekade.

”På marken. Till vänster om träddungen.”

Harald satte handen över ögonen för att skärma av solen. Så fick han bråttom. Han ställde spaden mot laduväggen och rusade mot fårhagen på den leriga stigen. Kom fram till träddungen, stannade upp och vevade med armen.

Josefin skyndade efter honom. På håll kunde hon se Harald sitta på huk vid det som låg på marken, i en liten sänka där gräset var högre.

Hon saktade in och gick närmare. Fåret låg orörligt i gräset med benen rakt ut.

”Nej. Inte Ullis.”

Hon sjönk ner på knä. Byxorna blev fläckade av jord och smuts, men det brydde hon sig inte om. Strök bara den livlösa kroppen.

”Vad kan hon ha dött av?”

Harald kliade sig i nacken medan han studerade det döda djuret.

”Ålder, antagligen. Hon var ändå tolv år. Kanske hjärtat. Som för människor.”

”Hon var i alla fall inte mager. Tänderna har hängt med. Och hon hade inte tappat någon framtand.”

”Nej, där har vi alltid haft bra koll.”

Josefin borstade av byxknäna. Hon svalde ner gråten. Djur dog, det var sådant som kunde hända på en gård, det fick man vara beredd på. Men Ullis hade varit speciell. En riktig matriark, naturlig ledare för flocken.

”Kan hon ha varit sjuk, tror du? Något smittsamt?”

”Nej, jag tror inte det behövs någon utredning. Men jag kollar med veterinären om vi behöver en remiss till obduktion. Och vad det i så fall kan kosta. Plus kadavertransport.”

Harald lade armen om henne medan de gick tillbaka.

”Jag går och ringer lantbrukstjänst. Fortsätt jobba, du.”

Josefin började förbereda de buntband som skulle fästa hönsnätet vid virket. Det var en av grannbönderna som hade tipsat Harald om den metoden.

Någon dag framöver skulle grävandet vara över och den nya hönsgården stå klar. Det skulle bli en fin inhägnad med träet målat i falurött. Då skulle hönsen ha ett perfekt utrymme att spatsera runt på.

Men Ullis var borta.