Första kapitlet: Den bästa mamman av Aimee Molloy

Singelmamman Winnie är tveksam till att lämna sin sexveckorsbebis Midas med barnvakten, men övertalas av de andra i mammagruppen. Och just den här heta julikvällen försvinner han från sin spjälsäng. Den bästa mamman är Aimee Molloys debutroman och en internationell succé. Översatt till svenska av Linda Skugge.

PROLOG

MORS DAG 14 MAJ

Joshua.

Jag vaknar febrig. Takfönstret vibrerar av regn, jag känner med handen i sängen och minns att jag är ensam. Jag sluter ögonen och lyckas somna om tills jag väcks på nytt av en genomträngande och plötslig smärta. Sedan han försvann har jag känt mig sjuk varje morgon, men den här gången märker jag direkt att det är annorlunda.

Något är fel.

Det gör ont att gå så jag kravlar mig från sängen över golvet, smutsigt av sand och grus. Jag hittar telefonen i vardagsrummet men jag vet inte vem jag ska ringa. Han är den enda jag vill prata med. Jag måste berätta vad som händer och höra honom säga att allt kommer att bli bra. Jag behöver påminna honom, bara en gång till, om hur mycket jag älskar honom.

Men han kommer inte svara. Eller värre, han kanske svarar och ilsket säger att han inte tänker ha det så här, hotar att om jag någonsin ringer igen så kommer han …

Smärtan i ryggen är så kraftig att den slår andan ur mig. Jag väntar på att det ska gå över, det påstådda andrummet, men det kommer inte. Det här stod inte i böckerna, det är inte vad läkarna sa skulle ske. De sa att det skulle komma smygande. Att jag skulle veta vad jag skulle göra. Jag skulle klocka det. Jag skulle sitta på den begagnade yogabollen. Jag skulle stanna hemma så länge som möjligt för att undvika apparaterna, medicinerna, allt de gör på sjukhuset för att stressa ut bebisen innan kroppen är redo.

Jag är inte redo. Det är två veckor kvar till min beräknade förlossningsdag och jag är inte redo.

Jag fokuserar på telefonen. Jag slår inte hans nummer, utan hennes, doulans – en piercad kvinna vid namn Albany som jag bara träffat två gånger.

Jag assisterar en förlossning och kan inte svara just nu. Om du är …

Krypande tar jag med laptoppen till toaletten och sätter mig på det svala klinkergolvet med en fuktig handduk runt nacken och den lilla datorn vilande på magen. Jag kan känna konturerna av min son där inne.

Jag öppnar mejlen och börjar skriva ett nytt meddelande, till majmammorna.

Jag undrar om det här är normalt. Mina händer skakar. Jag mår illa. Smärtan är intensiv. Det går för fort.

De svarar inte. De är ute och äter middag, äter något kryddstarkt för att sätta i gång sina egna förlossningar, smuttar på sina mäns öl, njuter av en lugn kväll tillsammans, något som erfarna mammor har upplyst oss om att vi aldrig mer kommer få göra. De kommer inte se mitt mejl förrän i morgon bitti.

Min mejl plingar omedelbart till. Fina Francie. Det har börjat! skriver hon. Klocka värkarna och be din man massera din svank.

Hur går det? skriver Nell. Det har gått tjugo minuter. Känner du det fortfarande?

Jag ligger på sidan nu. Det är svårt att skriva. Ja.

Rummet blir svart och när ljuset kommer – tio minuter senare, en timme senare, jag har ingen aning – känner jag den skärande smärtan från bulan i pannan. Jag kryper ut till vardagsrummet, hör ett ljud, ett ylande djur, innan jag inser att ljudet kommer från mig. Joshua.

Jag lyckas ta mig fram till soffan och vilar ryggen mot kuddarna. Jag för ner en hand mellan benen. Blod.

Jag sätter på mig en regnjacka över morgonrocken. På något sätt lyckas jag ta mig ner för trappan.

Varför har jag inte packat väskan? Majmammorna har skrivit så mycket om vad man ska packa, men trots det står min väska fortfarande i sovrumsgarderoben, tom. Ingen Ipod med avslappnande musik, inget kokosvatten, ingen pepparmyntsolja mot illamåendet. Inte ens en förlossningsplan. Medan jag väntar på taxin står jag med händerna om magen under en gatlyktas dimmiga sken och sedan kliver jag in, sätter mig i det klibbiga baksätet och försöker ignorera förarens tveksamma min.

Jag glömde kläderna som bebisen ska åka hem i.

På sjukhuset visar någon vägen till sjätte våningen där de ber mig vänta i ett akutrum. ”Snälla”, lyckas jag få ur mig till kvinnan i receptionen. ”Jag känner mig väldigt kall och yr. Kan du ringa till min läkare?”

Min läkare jobbar inte den här natten, utan en annan kvinna från mottagningen, en jag aldrig träffat. Jag är fullständigt skräckslagen när jag sätter mig på den gröna plaststolen och börjar läcka något som luktar mylla, ungefär som den där jorden mamma brukade gräva i efter mask när jag var sex år.

När jag går ut i korridoren – fast besluten att röra på mig, att stå upprätt – kan jag se hans ansiktsuttryck framför mig. Han blev arg när jag berättade det för honom, hävdade att jag hade lurat honom. Krävde att jag skulle ta bort barnet. Det här kommer förstöra allting, sa han. Mitt äktenskap. Mitt anseende. Du kan inte göra så här mot mig.

Jag kommer inte tillåta det.

Jag berättade inte att jag redan sett hjärtslagen picka, att jag hade hört rytmen, som ett snabbt spinnande hopprep. Jag sa inte att jag aldrig velat ha något så mycket som det här barnet.

Starka armar lyfter upp mig från golvet. Grace. Det är vad det står på hennes namnbricka. Grace leder mig till ett rum med händerna runt min midja och säger att jag ska lägga mig ner på sängen. Jag stretar emot. Jag vill inte ligga på britsen. Jag vill veta om bebisen mår bra. Jag vill att smärtan ska försvinna.

”Jag vill ha epidural”, säger jag.

”Jag är ledsen”, säger Grace. ”Men det är för sent.”

Jag griper tag i hennes händer, grova av för mycket sjukhustvål och vatten. ”Nej, snälla. För sent?”

”För epidural.”

Jag tycker mig höra fotsteg i korridoren och de kommer rusande mot mitt rum.

Jag tycker mig höra honom ropa.

Jag ger efter och lägger mig ner. Det är han. Det är Joshua som ropar efter mig i mörkret. Läkaren är här. Hon pratar med mig, de virar något runt min arm och för mjukt in en nål genom min hud, i armvecket, och det får mig att tänka på skridskoskenor över isen. De frågar vem som följt med mig, var min man är. Rummet snurrar och jag känner lukten. Det som läcker ur mig. Som mylla och jord. Mitt skelett går sönder. Jag brinner. Det är något som är fel.

Jag känner trycket. Jag känner elden. Jag känner hur min kropp, mitt barn, går itu.

Jag blundar. Jag krystar.

KAPITEL ETT

FJORTON MÅNADER SENARE

Till: Majmammorna
Från: Dina vänner på The Village
Datum: 4 juli
Ämne: Dagens råd
Din bebis: Fjorton månader
Dagen till ära handlar rådet om självständighet. Har du lagt märke till att din tidigare så orädda lille pojke plötsligt är skraj för allt när du är utom synhåll? Grannens gulliga hund har förvandlats till ett fasansfullt rovdjur. Skuggan i taket har blivit till en armlös gast. Att uppleva fara är helt normalt och nu ska du lotsa honom genom rädslan, få honom att känna sig trygg och förvissad om att trots att han inte kan se dig så kommer mamma alltid finnas där för att skydda honom – vad som än händer.

Vad fort det går.

Så brukade alla säga, åtminstone främlingarna som med händerna på våra magar sa att vi skulle passa på att njuta av varje sekund. Att det hela skulle vara över på ett ögonblick. Helt plötsligt skulle de kunna gå, prata och lämna oss.

Det har gått fyrahundraelva dagar och tiden har inte alls gått snabbt. Jag har försökt föreställa mig vad doktor H skulle säga. Ibland blundar jag och ser mig själv i hans mottagningsrum. Min tid är snart slut, nästa patient vickar otåligt på foten i väntrummet. Du har en tendens att snöa in på saker, skulle han säga. Men, av någon anledning, aldrig på de positiva sakerna i ditt liv. Låt oss nu tänka på dem.

De positiva sakerna.

Min mammas ansikte, hur rofylld hon brukade se ut när vi var ensamma i bilen, när vi hade ärenden på stan, när vi var på väg till sjön.

Morgonljuset. Känslan av regn.

De där långsamma våreftermiddagarna i parken då bebisen gjorde kullerbyttor i magen och mina svullna fötter påminde om övermogna persikor i sandalerna. Innan alla problem, när Midas ännu inte blivit Baby Midas, när han bara var en nyfödd pojke i Brooklyn, en i mängden, varken mer eller mindre märkvärdig än alla andra barn med ovanligt namn och en ljus framtid som sov sig igenom en träff med majmammorna.

Majmammorna. Mammagruppen. Jag har aldrig gillat den termen. Mammor. Det är så laddat, så politiskt. Vi var inte mammor. Vi var föräldrar. Människor. Kvinnor som råkat ha ägglossning ungefär samtidigt och sedan fött barn samma månad. Främlingar som – för våra barns och vårt för- stånds skull – valde att bli vänner.

Vi anmälde oss via The Villages sajt – ”Oumbärlig för alla Brooklynföräldrar” – och umgicks via mejlen i ett par månader innan vi träffades. Långt innan vi födde avslöjade vi saker om våra liv mycket mer detaljerat än det någonsin skulle falla oss in att göra med våra riktiga vänner. Om hur det kändes när vi upptäckte att vi var gravida. Om hur vi på ett smart sätt berättade det för våra mammor. Vi bollade bebisnamn och oro för vår bäckenbotten. Det var Francie som föreslog att vi borde ses, på den första vårdagen, och den där morgonen i mars tog vi oss till parken, vaggande under bördan av våra magar. Vi satt i skuggan, det doftade av spirande gräs och det kändes bra att träffas, att namnen äntligen fick ansikten. Vi fortsatte ses, anmälde oss till samma förlossningskurser, samma livräddningskurser, stod i kattposition bredvid varandra på samma yogaklasser. Sedan, i maj, började barnen som väntat att komma, lagom till den varmaste sommar Brooklyn någonsin skådat.

Du klarade det! skrev vi som svar på den senaste förlossningsberättelsen, pjollrade som erfarna mormödrar över den bifogade bilden på ett pyttelitet spädbarn insvept i en blå eller rosa sjukhusfilt.

Vilka kinder!
Välkommen till världen, lilla vän!
Några i gruppen vågade inte lämna hemmet på veckor medan andra längtade efter att ses, att få visa upp bebisen. (De var så nya att vi ännu inte kallade dem vid sina namn – som Midas, Will, Poppy, utan bara ”bebisen”.) Vi var mammalediga i ett par månader, även om vi så klart oroade oss för våra karriärer, och vi träffades två gånger i veckan, alltid i parken, oftast under pilträdet nära basebollplanen om den som kom först lyckades norpa den eftertraktade platsen. Gruppen förändrades mycket i början. Nya personer tillkom medan andra försvann – mammagruppsskeptikerna, de äldre mammorna som inte stod ut med all ångest, de som flyttade ut till de exklusiva förorterna Maplewood och Westchester. Men jag visste alltid att de tre stammisarna skulle vara där.

Först var det Francie. Om vår grupp hade en maskot, någon som skulle klä sig i fjädrar och få oss att skåla för moderskapet, var det hon. Fröken Tyck-om-mig som alltid var orolig för att göra fel, proppfull av förhoppningar och sydstatskalorier.

Sedan var det Colette som alla älskade, vår pålitliga vän. En av de söta med sitt kastanjebruna schamporeklamhår, sin obekymrade uppväxt i Colorado och sin naturliga hemförlossning – den perfekta kvinnan, doppad i socker.

Och slutligen Nell: brittisk, cool, som undvek alla råd från böcker och experter. En lita-på-dina-instinkter-kvinna. En jag-borde-verkligen-inte-tjej. (Jag borde verkligen inte ta den där chokladkakan. De där chipsen. Den där tredje gin och tonicen.) Men det var någonting mer med Nell, någonting under den där smarta ytan, som jag upptäckte direkt: hon var en kvinna med en hemlighet – precis som jag.

Jag blev aldrig stammis, men jag gick så ofta jag orkade, först släpande min gravida kropp och senare barnvagnen nerför kullen till parken. Jag brukade sitta på filten bredvid vagnarna som stod parkerade i skuggan under pilen, och majmammornas idéer om föräldraskap, om hur allt skulle göras på ett specifikt sätt, gjorde mig mer och mer bedrövad. Amning var det enda som gällde. Noggrann övervakning av sömncykeln var a och o. Alltid bära bebisen i sele, som om han vore ett exklusivt plagg som man köpt på Bloomingdale’s.

Inte undra på att jag så småningom började avsky dem. För vem orkar lyssna på den där självgodheten? Att hela tiden bli granskad och dömd?

Tänk om man inte klarar av allt? Om man inte ammar? Eller om, till exempel, ens mjölk nästan har sinat, hur mycket kinesiska örter man än proppar i sig och hur många timmar man än pumpar brösten varje kväll? Tänk om man är alldeles utmattad trots all tid och alla pengar man lagt på att försöka förstå sömncyklerna? Tänk om man helt enkelt inte har någon ork kvar för att ta med något gott att bjuda på?

Colette tog med sig muffins. Varje gång – tjugofyra minimuffins från det exklusiva bageriet som nyligen hade öppnat i det gamla tapasställets lokal. Hon brukade öppna kartongen och skicka runt den, ovanför bebisarna.”Winnie, Nell, Scarlett, ta för er”, sa hon. ”De är makalösa.”

Många brukade artigt avböja med hänvisning till kilona de försökte jobba bort, och plockade istället fram sina morotsbitar och äppelskivor. Men inte jag. Min egen mage var redan lika platt och hård som före graviditeten. Det kunde jag tacka min mamma för. Bra gener – så har folk alltid beskrivit mig. De menar det faktum att jag är lång och smal, att jag har ett näst intill symmetriskt ansikte. Men vad de inte brukar prata om är de andra generna. De som jag inte fick av min lika symmetriska mamma, utan från min exceptionellt bipolära pappa.

Joshuas gener är inte bättre. Jag pratade med honom om det ibland, frågade om det bekymrade honom, det DNA han skulle bli tvungen att kämpa hårt för att bemästra. Hans egen galna pappa: den briljanta läkaren, så varm och charmig med sina patienter. Den våldsamma alkoholisten när ingen såg.

Men Joshua tyckte inte om när jag pratade om hans pappa och jag lärde mig att hålla tyst. Naturligtvis sa jag inte något om det här till majmammorna, om mina gener, Joshua, hans pappa. Jag sa inget om hur svårt det var utan Joshua. Hur mycket jag älskade honom. Hur jag skulle ge upp allting – allt – för att få vara med honom igen. Även om så bara en natt.

Det kunde jag inte berätta. Inte för någon. Inte ens doktor H, en enastående hjärnskrynklare som när jag behövde honom som mest lade ner verksamheten och flyttade till västkusten med sin fru och sina tre barn. Jag hade ingen annan, så ja, i början gick jag till majmammornas träffar i hopp om att finns någon sorts gemenskap, något i vår erfarenhet av att vara mammor som kunde skingra mörkret under de där första månaderna som alla sa var de allra tuffaste.Det blir lättare, skrev hälsoexperterna. Ge det lite tid.

Tja, det blev inte lättare. Jag har beskyllts för det som hände den där kvällen den fjärde juli. Men det går inte en dag utan att jag påminner mig själv om sanningen.

Det är inte mitt fel. Det är deras.

Midas försvann på grund av dem, och jag förlorade allt. Nu, ett år senare, sitter jag ensam i den här fängelsecellen och fingrar på det hårda, ojämna ärret på magen och tänker på hur annorlunda allt kunde ha varit om det inte varit för dem.

Om jag inte hade gått med i deras grupp. Om de hade valt en annan dag eller en annan bar eller någon annan barnvakt än Alma. Om det där med telefonen inte hade hänt.

Om bara inte det som Nell sagt den där dagen – hon hade ansiktet vänt mot himlen och det var som om solen slukade henne – hade visat sig stämma så väl: Otäcka saker händer när det är så här varmt.