Första kapitlet: Skuggspelet av Anna Bågstam

Skuggspelet är den andra fristående delen i Anna Bågstams deckarserie som utspelar sig i det lilla pittoreska fiskeläget Lerviken, med den roliga, bristfälliga, smygrökande civilutredaren Harriet i huvudrollen.

Måndagen den 4 september 2017

Skriket på telefonsvararen är naket och desperat. Harriet känner genast igen Lisas röst, men hon har aldrig tidigare hört sin bästa vän låta så. Ljudet går rakt in i Harriet och paralyserar henne.

”Hur är det, Harriet?” Rikard skjuter undan kastrullen med musslor de har mellan sig. Ett svartskimrande skal trillar ner och hamnar på bordsskivan. För bara någon sekund sedan hade han leende påpekat att Harriet var totalt oromantisk som lyckades förstöra deras första riktiga dejt med att ta upp sin mobil. Nu är leendet borta.

Harriet och Rikard är de enda gästerna på Rabarber och Krabbas bakgård denna sensommarkväll. Sundet är stilla och solen är på väg ner som en stor gyllene apelsin bakom Kronborgs slott. Allt hade kunnat vara perfekt, men nu känner Harriet pulsen dunka taktfast i tinningarnas blodkärl.

Hon öppnar det senaste meddelandet från Lisa och läser det igen: De har tagit mig.

Rikard sträcker sig efter hennes hand.

”Är det något med Eugen? Var det din bror som ringde?”

Harriet skakar på huvudet. Det är en naturlig fråga. Hennes pappa, Eugen, är sjuttioåtta år gammal och har på sistone agerat lätt förvirrad. För några dagar sedan hittade Rikard honom nedkyld i slänten utanför Lerviken och nu är Eugen inlagd på Lunds lasarett. Men Eugen mår efter omständigheterna bra, och hennes bror Paul är där och håller honom sällskap.

”Det är min väninna Lisa, som bor i Malmö. Det är ett meddelande från henne på min svarare, men jag hör bara hennes skrik.”

”Va?”

”Det här är på riktigt”, fortsätter Harriet men rösten stockar sig. Hon håller upp mobilen framför honom. Sms:et från Lisa är fortfarande synligt på skärmen.

”De har tagit mig?” Rikard lossar mobilen ur hennes hand och betraktar Harriet. ”Alltså överfallen eller bortrövad, eller vad menar hon? Är du säker på att det inte är ett skämt? Förlåt, Harriet, men du har ju sagt att hon är lite tokig.”

Harriet tar tillbaka telefonen.

”Det är allvar. Jag vet det”, svarar hon och trycker på återuppringning men samtalet går inte fram.

”När pratade du med henne senast?” frågar Rikard.

Hans blick är lugn. Paniken som rusar genom Harriet verkar inte smitta av sig.

Hon försöker minnas de senaste dagarna, men allting flyter ihop. Sedan hon flyttade till Skåne och började jobba som civil utredare vid Landskronapolisen har det varit ett kaos. Morden på Sundgodset som skakat om det lilla fiskeläget Lerviken, och så hennes pappas eskalerande förvirring. Hon har varken hunnit sova eller äta ordentligt. Minst av allt har hon varit den vän hon annars alltid är för Lisa.

”Jag vet inte. Jag minns inte när jag senast pratade med henne.” Det känns inte klokt. I hela Harriets liv har de levt i symbios. Har de inte setts har de ringt eller messat varandra varje dag.

Tills Lisa träffade en kille och följde med honom till Malmö. Febrilt bläddrar Harriet bland meddelandena de skickat.

Lisas senaste, innan det hemska om att hon blivit tagen, är från i lördags.

Harry, sorry att jag inte har svarat. Det hände en grej som gjorde mig nere. Hoppas att du har kommit hem nu i alla fall. Btw verkar snubben du träffat vara en idiot. Speaking of… Jag måste berätta något sjukt. Kan du ringa?

Det svider att läsa. Hon glömde bort att ringa och hon har inte besvarat meddelandet. Hon vet inte varför Lisa var nere.

Sitt känslomässiga engagemang och sin tankeverksamhet har hon i stället investerat i den stiliga och totalt förbjudna mannen framför henne. Snubben hon träffar. Advokaten från utredningen som precis avslutats. De har bara träffats ett kort tag men det var länge sedan någon fick henne att känna sig så glad och upprymd.

”Jag är en dålig vän”, utbrister hon.

”Får jag lyssna?” frågar Rikard och Harriet klickar igång svararen.

Ett sprakande ljud och ett utdraget, gällt skrik ljuder genom telefonens högtalare. I bakgrunden hörs röster som pratar på ett främmande språk. Meddelandet varar bara i några sekunder men det är tillräckligt för att det ska kännas som om Lisas röst ekar mellan uteserveringens tegelmurar.

”Inkom i dag klockan sexton och trettio”, säger den elektroniska rösten.

För två timmar sedan. Vid den tiden stod Harriet framför Eugens suddiga badrumsspegel. Drog mascaraborsten över fransarna och satte lite glans på läpparna. Smink som hon köpt efter tips från Lisa.

”Det inkom för två timmar sedan men jag får det nu?” utbrister Harriet. Mobiltäckningen i Lerviken svajar.

”Ring 112”, säger Rikard. Han är gravallvarlig och Harriet slår numret.

Kvinnan på SOS-alarm kopplar henne direkt till regionledningscentralen. Harriet ber att få tala med polisen och en lugn mansröst tar över.

”Min väninna är borta, jag tror att hon har blivit utsatt för något. Kanske överfallen. Hon heter Lisa Melin.”

”Varför tror du att hon har råkat ut för något?”

Harriet berättar om meddelandet, skriket på telefonsvararen och rösterna i bakgrunden.

”När jag hörde telefonsvararmeddelandet ringde jag tillbaka direkt men jag kom inte fram”, säger Harriet.

”När ringdes samtalet? Från vilket nummer var det?”

Han ber henne upprepa Lisas nummer medan det brusar i luren.

”Har du någon uppfattning om var Lisa brukar befinna sig vid den här tiden? Jobbar hon?”

Harriet försöker tänka efter. Lisa jobbar på en ekonomiavdelning på ett företag som håller på med it, men Harriet kommer inte ihåg vad det heter. Hon har inte jobbat där särskilt länge och hon pratar aldrig om sitt jobb. Mer om hur hon smiter därifrån. Hon brukar skicka retsamma mess till Harriet redan vid tretiden när hon ”är på friskvård”. Ofta åtföljs meddelandena av en skrattande emoji och en bild från hudterapeuten eller någon klädaffär.

”Jag kommer inte ihåg namnet på företaget men hon slutar ofta tidigt”, svarar Harriet. ”Har ingen aning om var hon brukar befinna sig vid den här tiden.”

Polisen frågar om Lisas ålder, varifrån hon kommer och hur hon lever. Harriet försöker svara så tydligt hon kan. Precis som hon själv ska Lisa snart fylla trettio och har nyligen flyttat till Skåne.

”Hur ser Lisa ut? Vet du hur hon brukar vara klädd?”

”Hon har långt ljust hår och är över medellängd, runt en och sjuttiofem. Vet inte vad hon har på sig. Eller, hon är sjukt nöjd med en svart höstkappa hon just köpt, men det kanske inte är till någon hjälp …?”

Harriet suckar när hon inser att beskrivningen hon just lämnat sannolikt stämmer in på rätt många kvinnor i trettioårsåldern i Malmö.

”Brukar Lisa försvinna? Har det hänt förut?”

”Alltså, vid två tillfällen tidigare har hon …” Harriet tvekar. Det kommer att leda dem fel, samtidigt måste hon säga som det är. ”Hon drar ibland, men den här gången vet jag att det har hänt något”, säger hon i stället så lugnt hon kan. ”De andra gångerna har hon stuckit för att hon bråkat med sin dåvarande kille eller sina föräldrar. Men det har varit annorlunda. Och då har hon anförtrott mig vad hon gjort.”

”Hur är det med Lisa? Är hon frisk eller lider hon av psykisk ohälsa? Någon form av missbruk?” fortsätter mannen.

Frågan blir hängande i luften lite för länge. Lisa är frigjord och hennes totala avsaknad av rädsla är det som gör henne så rolig att umgås med. Harriet skulle själv behöva mer av den inställningen.

”Hon är stabil.” Harriet önskar att hon lyckats låta säkrare. Hennes bror Paul säger att Lisa stod absolut sist i kö när Gud delade ut impulskontroll och att det kan vara den värsta bristen hos en person.

”Men lite impulsiv”, tillägger Harriet. ”Hon tänker inte alltid efter. Först alltså.”

”Bor hon ensam?”

”Nej, hon har en sambo. Han heter Hugo. Jag tror Jansson i efternamn. Hugo Jansson.”

”Hur är Lisas relation med Hugo?” frågar mannen.

Det slår henne att hon inte tänkte på att ringa Hugo innan hon larmade.

”De har inte varit tillsammans så länge”, börjar hon.

Enda gången Harriet har träffat Hugo var i midsomras på en fest i skärgården då hans och Lisas vägar möttes. Han är fem år äldre, vältränad och självsäker, och driver ett gym någonstans utanför Malmö. Lisa är störtförälskad. De flyttade ihop direkt. ”Ett distansförhållande känns ungefär lika kul som att gå på champagneprovning och behöva spotta. Dessutom har jag inte råd med både hyran och tågbiljetterna”, hade Lisa resonerat och lämnat andrahandskontraktet på Södermalm i Stockholm som hon bara två år tidigare bråkat till sig. Harriet vet att det inte är hela sanningen. Lisa är världens svartsjukaste människa. Den senaste tiden har Hugo gått under benämningen ”Miffot” mellan de två väninnorna, men just det är inget som skiljer honom från killar Lisa brukar träffa.

Han svarar att han tog en hamburgare på vägen hem när jag frågar vad vi ska äta till middag. Han planerar liksom inte in mig i sitt liv, messade Lisa en gång när hon beskrivit Hugos brister.

”Det händer att de bråkar”, tillägger Harriet och sneglar mot Rikard som betraktar henne från andra sidan av bordet.

”Är Hugo våldsam?” frågar mannen.

”Inte vad jag vet”, säger Harriet, men frågan fastnar som en obehaglig klump i bröstet. Hugos gymverksamhet är mest inriktad mot kampsport som han själv utövar. ”Ett sätt att avreagera sig och få ur sig sina aggressioner under kontrollerade former”, brukar Lisa skoja.

”Det finns en iakttagelse från halv fem i dag. En person i Kirseberg noterade en kvinna med ett signalement som stämmer överens med det du gett av Lisa Melin. Personen hörde ett skrik och tyckte att det såg ut som om kvinnan bråkade med en man på gatan. Kan din vän ha befunnit sig där?”

”Ingen aning.” Harriet hittar inte så bra i Malmö men hon vet att området som mannen nämner inte är i närheten av Triangeln där Lisa och Hugo bor.

”Har det kommit in något annat larm under kvällen? Finns det någon anmälan om överfall?” frågar Harriet. ”Det lät på telefonsvararen som att det var människor i närheten.”

”Nej”, svarar mannen. ”Jag tar dina kontaktuppgifter så hör en handläggare av sig och tar upp din anmälan.”

”Okej”, är allt Harriet får fram innan samtalet avslutas.

När hon lägger ner mobilen känns det som om något inom henne ska gå sönder. Hon har just anmält sin bästa vän försvunnen. Förutom Hugo känner hon ingen som Lisa umgås med i Malmö och han är opålitlig. Sista samtalet Lisa ringde var inte till honom utan till Harriet. Hennes dåliga bästa vän som inte ens svarade. Det måste betyda något.