Första kapitlet: Sexstrejken av Åsa Hellberg

Majken har fått nog. Nog av att bli kallad hora i skåphallen, i korridoren, i matsalen, nog av anonyma dickpics. Nog av att de schysta killarna håller käften när tjejerna trakasseras. När hon tillsammans med den blyga Vilda och skolans drömtjej Belle utlyser en sexstrejk blir det upptakten till något som ingen kunnat förutse. Här är första kapitlet av Åsa Hellbergs ung vuxen-roman Sexstrejken.

Det hade varit en vanlig dag, så här långt. Pappa hade väckt Vilda genom att dra av henne täcket, vilket var taskigt men som alltid effektivt. Han hade skrattat lika högt som vanligt när han släntrat ut genom sovrumsdörren med täcket över armen medan hon huttrande legat kvar i sängen. Varje morgon gjorde de på samma sätt, och när Vilda nu gled ned på en köksstol hade pappa värmt O’boy och brett mackor. Han bara gjorde det, trots att hon snart var sjutton. Inte henne emot, då kunde hon sova längre. 

Han strök henne över håret. ”Bonjour, chérie, sovit gott?” Han böjde sig fram och pussade henne på pannan, sedan gick han till andra sidan av bordet och satte sig ned. 

”Hur mår du idag?” frågade Vilda. Ibland brydde hon sig, ibland inte. Vissa dagar blev hon irriterad över att han gick här hemma och inte gjorde något. Det var två år sedan han hade fått sparken och blivit deprimerad, och det borde väl gå över snart? 

”Inte värre än vanligt”, log han. ”Ät upp nu.” Han sneglade mot köksklockan. ”Du har exakt tio minuter på dig innan bussen går.” 

”Tror du jag är åtta, eller?” Hon log och tog ett bett av ostmackan. Tvekade lite. Sedan frågade hon: ”Är mamma redan på jobbet?” 

Pappa nickade. ”Japp. Men hon kommer hem till middagen har hon lovat.” 

”Kan hon slita sig från sitt älskade kontor så tidigt?” sa Vilda och lyfte muggen med O’boy. Hon drack en klunk och grimaserade. Den var fortfarande alldeles för het. 

Pappa höjde ett ögonbryn. ”Hon försörjer oss, Vilda, låt oss inte glömma det.” 

”Nä, hur skulle vi kunna göra det när hon hela tiden påminner oss.” 

”Vilda.” Pappa röt till. 

Det borde han göra till mamma. Han var för snäll. Mamma jobbade jämt. Och han sa ingenting om det. Han tyckte säkert att det var skönt. Han klarade sig ju bra själv. I alla fall verkade det så. 

”Jaja, jag vet, hon försörjer oss, vi ska vara tacksamma, bla bla bla.” 

Om Vilda skulle gifta sig – vilket var en helt sjuk tanke eftersom hon aldrig ens hade kysst någon – skulle hon aldrig ha det så här. 

Om mamma inte älskade sitt jobb över allt annat och ville bo i ett stort hus kunde de bo i en lägenhet så som de hade gjort när Vilda var liten. Den här förorten var bara för mycket. 

Den enda i familjen som passade i Danderyd var mamma. När Vilda gick på tunnelbanan i Mörby och åkte mot Liljeholmen kände hon bara lättnad. 

Egentligen hade hon bestämt sig för att försöka sluta vara så blyg när hon började ettan i gymnasiet, men hittills – lite mer än en månad in på första terminen i tvåan – hade det gått så där, typ. Och hur hon, mesproppen, hade kunnat bli kompis med de två mest lysande stjärnorna i hela gymnasiet var egentligen ett mysterium som nog hela skolan funderade på. 

De var en osannolik trio. De var alla med i elevrådet och hade bland annat franska ihop. Det var när franskläraren för drygt ett år sedan, i ettan, hade sagt att Vildas uttal var något av det bästa hon hört som Majken och Belle blev intresserade. Majken för att hon undrade varför Vilda kunde franska, och Belle för att hon skulle modella i Paris och ville vara vän med någon som kunde språket. På den vägen var det. 

Båda tog Vilda under sina vingar på sitt sätt. Majken ville få Vilda att se världen som hon gjorde. Hon pratade om maktstrukturer, mejlade artiklar om ”global warming” och sa att pojkar blev män först den dagen de kallade sig feminister. ”Är du feminist än?” kunde hon skrattande fråga typ en tisdag morgon, trots att hon visste att Vilda inte skulle svara på det. 

Belle å andra sidan förklarade hur man sminkade läpparna större, hur man sexigt skulle vika undan med blicken och att den dagen man hade råd borde göra en Brazilian wax och en tatuering. Inte på riktigt samma ställe, men Vilda rös ändå. Majken hävdade bestämt att det var det dummaste hon hört. Kvinnor måste få vara sig själva, inte se ut som barn när man nu äntligen hade fått hår på fiffin. 

Så där höll de på medan Vilda mest lyssnade. Hon tyckte så mycket om båda två. De sågs varje dag i skolan och hade hängt nästan hela sommarlovet. De fikade, tjafsade (mest Majken och Belle då så klart), och även om Vilda inte pratade så mycket som de andra, var hon verkligen en del av deras lilla gäng. Hon var trygg och skulle kunna göra vad som helst för Majken och Belle. 

”Din lilla feministhora.”

Kommentaren kom från någon mitt i gruppen som passerade tjejerna där de satt på en bänk utanför skolan. De andra skrattade. 

”Shut up”, skrek Majken tillbaka. Hon blängde efter dem. ”Vi borde sluta umgås med killar”, sa hon sedan. 

”Seriöst?” sa Belle.

”Ja, de är idioter.”

”Inte alla.”

”Jo.” 

”Oh my God! Nu får du väl ändå lägga av”, sa Belle. 

”Helt ärligt. Om de inte är typen som kallar oss hora, så står de tysta och tittar på. Fortfarande. Trots allt prat om att nu ska allt förändras.” Majkens blick brann. ”När såg du någon av dem ta oss i försvar när vi kallas fitta och hora? I skolan får vi fortfarande leva med att bli trakasserade. Tror du att det här skulle hända på typ … banken?” 

Vilda såg från den ena till den andra och lovade sig själv att ha en egen uppfattning om det här när samtalet var över. 

”Men de schysta kan väl inte anklagas för vad idioterna gör?” sa Belle irriterat. ”Ge dig.” 

”Jo, det tycker jag att de kan”, sa Majken. ”Utan de goda männens insats för att stoppa de dåliga, kan den kränkande behandling av oss fortgå.” 

Belle blängde på henne: ”Sluta prata som om du är trettioåtta.” 

”Jag menar bara att om jag gillar att ligga ska jag inte bli kallad en massa saker. Bara för att du har stora bröst ska ingen få tafsa på dig. Du vet allt det där, Belle. Det finns massor med bra killar i vår skola, men de håller käften när till exempel Lukas och hans gäng håller på. Vi behöver de bra killarnas hjälp för att kunna förändra.” 

Alla visste vem Lukas var. Tjejerna flackade med blicken så fort han var i närheten. Vissa av skräck, andra av upphetsning. Majken trodde att han omgav sig av killar som sa ja till allt han föreslog, att han valde ut sina kompisar på det sättet. Vilda visste inte riktigt vad hon kände för Lukas. Mest rädsla, antagligen. 

”Och hur ska du få med killarna på det, menar du?” Belle såg intensivt på Majken. 

”Jag vet inte det än, men jag funderar.”

”Så vad ska de göra? Slå ned Lukas, eller?” 

”Nä. Men i alla fall säga ifrån. Inte bara titta på.” 

Vilda kände att hon nog höll med Majken. Killarna var för tysta. Men de var väl också rädda för att vara annorlunda, det kunde hon själv allt för väl känna igen sig i. 

”Nu ska jag i alla fall göra det jag har planerat sedan typ ettan”, sa Belle och drog fingrarna genom sitt mörka plattade långa hår. ”På fredag ska jag hångla med Sander.” 

Vilda visste inte om Belle var oskuld eller inte. Hon svarade undanglidande när man frågade. Majken hade legat med två. En bra och en dålig, hade hon sagt. 

”Om du ställer upp för oss kvinnor låter du bli att stoppa tungan i en man på ett tag”, sa Majken. 

Vilda fnissade till, men tystnade av Belles kyliga blick. 

”Helt ärligt, Majken, så tror jag att du får ta den här kampen själv. Både Sander och jag vet vad som ska hända på fredag, och det har varit bestämt sedan länge. Blickarna han ger mig säger allt.” 

”Alltså, Belle, du är ju inte dum i huvudet. Alla ger dig blickar. Du kan välja vem du vill. Tänk då vilken effekt det skulle ha om just du sa nej. Fattar du vilken grej det vore?” 

Återigen kändes det som om Majken hade rätt, tänkte Vilda. Om hon själv skulle säga nej, vilket var en sjukt dum tanke eftersom ingen hittills hade velat ligga med henne, skulle det inte ha någon effekt alls. Men om Belle sa nej högt och tydligt? Hela skolan skulle börja snacka. 

Skolfesten var på fredag. De hade pratat om den sedan de började i höstas. Vilda hade vetat i en månad vad hon skulle ha på sig. Nu var hon inte så säker på det längre. Då, för en månad sedan, hade hon varit mer hoppfull. Emelie hade sagt något snällt och det räckte för att Vilda skulle få fladder i magen. Sedan hade hon aldrig pratat med henne igen och det fattade ju Vilda också varför hon inte gjorde. Vem ville prata med henne? Hon som inte fick ur sig ett ljud när det behövdes. Hon hade själv inte velat ha sig som kompis. Tack och lov för Belle och Majken. De kunde i alla fall prata med varandra och då verkade det inte lika fånigt när Vilda var tyst. 

”Jag känner nog mer att du bara är en sådan som pejlar in läget innan du pratar, det är ju svinbra”, sa Majken bestämt. ”Fler borde göra som du.”