Första kapitlet: I oxögat av Ida Andersen

I oxögat är en berättelse om att vara född fattig, om att sträva efter ett självständigt och bättre liv, om en dramatisk förlossning, om konflikten mellan kyrka och folktro, mellan manligt och kvinnligt, mellan bondebefolkning och obesuttna och om hur en glasmanufaktur bryter upp gamla strukturer.

Kapitel ett

i vilket Sissel och Eskil kommer samman

I slänten bligade midsommarblomstren med sina violetta stånd, mellan lövträden skummade hundkexets skira spets och ännu kunde de förnäma liljekonvaljernas sista små klockor hittas i ekarnas skuggiga sänkor. I vägrenarna glänste smörblommor gyllene och frejdigt som om allt det gula förebådade ett trösterikt överflöd av smör. Johannes Döparens dag stod för dörren. 

Och mellan husen på Östregårdens stenlagda gårdstun dånade en högtidlig stämma: 

– Mitt namn skall vägleda er att till Guds ära vara fruktsamma!

Komminister Efraim Landelius höll just på att avsluta sin midsommarpredikan på förstugtrappen.

– Efraim betyder fruktbarhet, viskade Fru Margareta till sin piga Sissel. 

Men lika mycket en uppmaning till byborna om barnalstring eller önskan om goda skördar var det den egna förnöjsamheten som ropats ut, ty ingen kunde undgå att se lyckan som högönskligt putade fram under komministerhustru  Ebbas kjolar. 

– Varen fruktsamma på det att bygden skall blomstra och svälla av överflöd!

Sissel och systern Lovisa mötte varandras blickar och fick genast hålla för munnen. Komminister Landelius bukomfång kunde gott och väl mäta sig med hustruns, och var en återkommande källa till lustigheter systrarna emellan. 

Fru Margareta, deras matmor, hutade åt sina pigor med en sträng blick, samtidigt som de alla tre reste sig från bänken. Tillsammans med fru Margaretas dotter Elin flyttade de bänkarna intill långborden och började bära ut faten med mat, krusen med dryck samt bröd och ost. Husbönder och husfruar, pigor, drängar, barn och gamla som var komna från gårdarna i Rislycke slog sig ner medan det packades upp från korgar och knyten vad man hade haft med sig av förning. 

Mitt i det hela stod den majade stången.

Komministern hade redan intagit sin plats vid ena bordets kortsida och var i färd med att stoppa in en linneduk innanför kragen. 

– Nu kommer di! ropade Lovisa tvärs över bordet.

Sissel såg också hon spelemännen med fela och trumma från Ekeberga by komma in på gårdstunet för att bistå med firandet. Hon blev varse hur filbunken skälvde när hon ställde ner det bräddfyllda fatet. Tittade sig sedan omkring tills hon fann honom. Ännu hade han inte satt sig ner, och såg nog inte hur ivrigt hennes blick sökte honom. 

Eskil med guldskägget och de rosiga kinderna. 

Nu kastade Sätesstugan en svalkande skugga över alla dem som till sist fick förpläga sig efter den långa dagen. Nu tyngde det i dem efter dagens arbete, i armarna som dragit ut breorna med räfsan, i fötterna som stegat över kullrig mark och i ryggarna som tänjts i skåregång efter lien. En tyngd som gradvis började lätta av måltiden och stånkorna till randen fyllda av spisöl som Sissel bistått fru Margareta med att brygga. En tyngd som sedan helt avbördades dem av lekarna, av danserna runt majstången som tog vid efter måltiden. 

Nu fick kvällens dis trädens alla blad att anta en silverskimrande ton. Himlens ljusa gråton omslöt allting som ett bolster.

Och Eskils blick höll sig i Sissels med en envishet som fick henne att le inombords. Det bultade i henne, att inte försaka ögonblicket, att förnimma hans rörelser genom danserna, genom stegen. Att vara nära den kropp hon vant sig vid från stunder i arbete och fester i byn; alla deras trätor och gnabb, hans skratt åt hennes retsamheter. 

Inhysingen från Krävan. Drängen, som blev husbonn Anders hantlangare i timrandet. Eskil reste hus men hon hade skapat det rum där de nu var, genom att hålla honom fäst i sin blick hela kvällen. I lekarna som lockade, polskorna som snurrade, i turerna fram och åter, i huden som blossade. Eskil, Eskil, Eskil. Hans ljusblå ögon som var som himlen själv, oändliga och dragande. 

Att det var så lätt. Men var det inte så när något var statt att bli till, att Gud och alla väsen bistod? För inte kunde väl något illasinnat vara i tagen en dag som denna, till och med välsignad av komministern. 

Viss om sin sak kunde hon bortse från Lovisas trumpna glanande från kanten varje gång hon svängde förbi med Eskil. Var det ändå inte hon som var storasystern, hon som skulle gå före, bli gift först? Och Eskils rosiga kinder, hans guldskägg som han brukade dra i och samtidigt se sådär illfundig ut, allt var henne till lags. En sådan man, axelbred och stadig som han blivit. Det var som om han hade växt till sig inför hennes åsyn. Någon som alltid funnits och varit henne och systern när, som en bror nästan. Kanske kände han sig besläktad med dem kommen som han var ur ett armod som tvingat honom att börja tjäna redan i barnaår precis som de. 

Nu hade hon honom i dansens virvlar. Och det sprängde i henne när hon märkte hur villigt hans kropp sögs med i svängarna. Det riktigt jublade inom henne när hon såg Lovisas krumma rygg lomma iväg upp mot pigloftet.

Det var hon nu. Hon och Eskil. 

I timmarna som drog med sig ljuset över himlavalvet, när husfolken druckna drog sig tillbaka i mangårdshusen och drängfolket blev kvar på tunet. I det grågröna daggiga och det silvriga. 

I den allt större stillheten. 

Sissel visste vart hon skulle föra dem, hon dansade dem ut ur rummet hon skapat och in i nästa. In i Ekhagen bakom Södregården, bakom en av avsyningsekarna, den stora urålders eken. Nu fick den tjäna som vaktpost medan mörkret som föregick gryningen gömde dem för allas vetskap. 

Och Sissels armar slöt sig kring hans hals och Eskils händer sökte sig in under hennes kjol. Båda sjönk de ner på marken, ännu ljum av sommardagens värme. Kroppar som tryckte sig mot varandra, klamrade sig fast, medan de letade sig fram med händer och hud, allt mer brinnande och blint, tills Eskil fann vägen in i hennes mjuka våta och Sissels ben slöt sig runt hans rygg. 

Hon blev till fågelns vingar kring dem båda. Och detta var dem givet. 

Eskil reste sig häftigt upp efteråt. Sissel låg kvar men fick inte tag i den blick som varit hennes i flera timmars tid. Nu flackade den och snuddade vid hennes överkropp där kjolen rullats upp över magen. Där låg hon och brydde sig inte om att skyla låren, huden som nästan sken genom mörkret. Hon log men han tittade bort, vände sedan hastigt ryggen åt henne. Hon ropade efter honom. 

Med ens varseblev hon att marken var fuktig, kylan tryckte mot skulderbladen. Men det var likväl en salighet i kroppen, i att ligga kvar och låta skötet möta svalkan i nattluften. Hon hade velat vila med Eskil i denna salighet, behålla hans tyngd om sig. Låta honom värma dem båda, vara med henne i det som nu var deras. 

Hon smög uppför trappan till loftgången och in i den smala kammaren där hon och Lovisa sov sommartid, där de delade plats med både tinor och lårar. Hjärtat bultade mer än det brukade av att gå uppför trappstegen. Lovisa sov i halmen. På rygg låg hon, med händerna över de bara brösten och flätan som en lång vetelev ner över axeln. Det var omöjligt att hålla det inom sig, trots att Sissel förstod att hon borde. Hon ruskade systerns axel men var tvungen att ta i flera gånger, så hårt insnärjd i sömnen var hon. En rännil av saliv blänkte i mungipan när hon satte sig upp. Sömndrucken stirrade hon rakt ut i luften. 

– Ä de redan tid? Det ä ju skumt än.

– Det ä så nu. Eskil och ja ä fästefolk. Ja ville att du skulle vara den första å få veta.

Lovisas blick var glanslös, det såg ut som om hon inte förstod. 

Och lögnen, som gled så lätt över läpparna. 

– Han har friat. Vi ska giftas. Du vet att ja alltid varit gla i han. Och nu ä det så.

Lovisa slog undan Sissels hand som fortfarande låg på hennes axel. Hon lade armarna i kors framför brösten, nästan som om Eskil eller något annat karlfolk var där, som om en yttre köld fått henne i sitt grepp. I själva verket var det både kvavt och varmt i den lilla kammaren. Snabbt ryckte Lovisa åt sig särken och drog den över sig.

– Lägg dej å sov nu. 

– Ä du inte gla då för min skull? frågade Sissel med ögonen på skaft.

– Å Eskil, ä han lika gla åt ’at som du? 

Lovisa sjönk ner i halmen igen, gjorde sig så smal hon kunde genom att ligga rakt utsträckt på höften och trycka ansiktet in mot väggen. 

Sissel nynnade tyst ”de fagra blomsterängar och åkerns ädla säd” medan hon släppte ner kjolen på golvet, knöt upp livstycket, tog det av sig och flätade ur banden hon hade i håret, ”giv kärlekseld i hjärta, men dämpa lustens brand”. Till sist flätade hon håret, då var också psalmen slut. Därefter kröp hon ner bredvid systern, lade armen om henne för att bättre få plats. Lovisa skakade av sig den, stötte sedan iväg hela henne med en hård knuff. Trots det kände Sissel hur systern genomfors av krampartade snyftningar och hörde hur hennes andetag täpptes igen av snörvlingar. 

Vad var det som ändå fick mungiporna att dra i kinderna tills det nästan krampade i käken? Försiktigt pillade hon ner fingret mellan låren och luktade sedan på det. Den doften fick henne att somna med en visshet i sig. En stolthet. 

Eskil hade anat hennes blick på honom, hur den ville något. Den var som en knivspets i ryggen när han vände sig om och knöt ihop byxorna, med ens klar och nykter. ”Eskil, går du ifrån mig ?” hörde han medan han avlägsnade sig. Medan fukten föll över ängarna, hängde på grässtråna i bukiga droppar.

Men stegen hem var bestämda genom det daggvåta gräset. Tömd på allt kom han fram till Tuve göl. Till Tuvetorpet som han kallade det för sig själv, trots att det ännu inte var stort mer än några halvresta timmerväggar med öppning för dörr. Tömd på alla tankar och allt som han hållit för heligt sjönk han in i en tung sömn. Spratt upp några timmar senare och visste att detta aldrig fick ske igen. Han tog sig upp ur fällarna och satte knäna mot jordgolvet, bad så innerligt han kunde: 

Fader vår, som är i himlen, helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike: Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag: Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåte dem oss skyldige äro. Och inled oss icke i frestelse; utan fräls oss ifrån ondo.

Flera gånger och med hög röst upprepade han de sista raderna tills han kände ångern i sitt hjärta och grät därtill. Tänkte på Anders Perssons goda blick gjorde han i det ögonblicket, inte Guds som väl aldrig någon levande skådat? Och förstod då att han var förlåten. Och att han till minne av sin älskade husbonn skulle klara att vara ståndaktig. 

För att han hade husbonn Anders att tacka för allt. 

Från allra första dagen hade han känt att husbonn sett till honom, som om han förstått hur utsatt han var, och oskyddad. Redan den första kvällen hade han blivit satt på en låg pall med husbonns ben som höga trädstammar intill sig. Husbonn hade med lågmäld röst börjat läsa ur den stora bibeln i knäet. Hans grova finger följde raderna medan rösten manade fram ord och bilder. Ord om förtröstan, människokärlek och gudsfruktan lade sig värmande om honom medan sidorna frasande vändes. Då och då landade husbonns hand på hans hjässa, en tyngd som strök genom hans hår. När ögonen höll på att falla ihop steg Jesus fram ur eldens susande, svävade omkring som en ljus och vänlig ande i rummet. Han hade vaggats till sömns av all denna vänlighet och på detta sätt fostrats in i husbonns kärleksfulla hägn.

Först efter bönen klev han i byxorna och skjortan. När han kom ihåg träskorna som gapande tomma stod kvar där de lämnats för dansens virvlar sög något oförklarligt i magtrakten, något som minde om Sissels stjärnetindrande ansikte. Och inled oss icke i frestelse; utan fräls oss ifrån ondo.