Söndagstuggare: Emma Andersson om fantasins båda sidor

Författaren Emma Andersson berättar om sin livliga fantasi och hur skrivandet blev ett sätt att bemästra alla inre bilder och mardrömmar.

Text: Emma Andersson

Mörkret inom mig

När jag var liten var jag livrädd för skräckberättelser. Jag klarade inte ens av att höra en spökhistoria. Om någon av mina jämnåriga bjöd in till Halloween-fest tackade jag nej. Jag visste att jag skulle behöva gömma mig på toaletten hela kvällen, för att folk skulle ha otäcka dräkter och se skräckfilm.

Det var väldigt inne att se skräckfilm när jag var barn, och det kunde mycket väl vara den tilltänkta huvudaktiviteten även på en vanlig födelsedagsfest. Jag förstod ingenting. Blotta soundtracket till en skräckfilm skapade bilder i mitt huvud som sedan tog veckor att bli av med. Bara att se en deckare var en pärs. Och när det var filmer med femtonårsgräns satt jag med en ihålig filt i beredskap framför ögonen och händerna för öronen. Flera år efter att jag fyllt femton kunde jag fortfarande oroa mig över att handlingen kanske trots allt skulle vara för otäck för mig.

Det låter kanske som att jag var ett väldigt lättskrämt barn. Det var jag förmodligen. Men mitt problem var egentligen inte berättelserna, filmerna eller ljuden i sig. Jag visste att det inte var verkligt. Jag visste att det inte kunde hända på riktigt. Problemet var jag. Mitt huvud. Min fantasi.

Det kunde räcka att en kompis återberättat en skräckfilm på lunchrasten. Berättelsen letade sig sedan in i mitt undermedvetna där den fick kraft och näring av fantasin, som fick berättelsens monster att växa och skapas om till något så fasansfullt att mardrömmarna kunde plåga mig i månader. Dessa nya skapelser, de som min fantasi byggde upp, var värre än någonting jag någonsin skulle kunna se i en film. Och det som var ännu värre var det faktum att dessa skapelser kändes verkliga.

Jag kunde vakna kallsvettig och fortfarande se ögon i skuggorna i mitt nattsvarta rum. Jag kunde fysiskt känna beniga händer som sträckte sig efter mig. Naglar och tänder som rev och slet sönder mig om jag vågade ligga med ryggen till. Just det var alltid en kamp. Var det bättre att sova med ryggen mot dörren och inte veta om de kom för att ta mig? Eller skulle jag sova med ansiktet mot dörren och se dem komma men ändå inte kunna göra något?

Jag tror inte att jag förstod då att det som var min stora glädje också var min värsta fiende. Redan som barn skrev jag berättelser och idéerna tycktes aldrig sina. Fantasin bubblade i mig och på de vita arken fick den utlopp när jag illustrerade och skrev ner allt som pågick som dramatiska filmscener i mitt huvud. För mig var mina karaktärer och berättelser så levande. De fanns verkligen, därinne i huvudet. Jag kunde se dem så tydligt framför mig. Höra deras röster. Fantasin var både min superkraft och min kryptonit.

Idag skulle jag förmodligen klara av att se en skräckfilm. Likt alla superhjältar har jag lärt mig att bemästra och tygla min kraft. När mardrömmarna kommer kan jag jaga bort dem. Tvinga fram andra bilder, ljud och väsen i deras ställe. Sådant som vill mig väl. Som en slags motvikt har jag snarare börjat dras till det otäcka. Det är som att jag vill utmana mitt skyddsnät. Se hur starkt det är. Och i värsta fall finns det alltid en plan B. Skrivandet. Det monster som fjättrats på papper stannar där. Det kan inte skrämma mig mer.

Kanske är det därför det till sist blev en ljudboksserie som heter Demonmorden. Det fanns ett och annat som behövde komma på pränt för att skingra mörkret.

Nu är det någon annans tur att vara rädd.

Om författaren:
Emma Andersson debuterade som tjugoåring med ungdomsromanen Där drömmar blir till. Tre år senare kom uppföljaren Mardrömmar. Parallellt med sitt författarskap är hon beroende av populärkultur, har alltid en bok med sig, och ser helst tv-serier i dagslånga maraton. Demonmorden (Storytel) är hennes första bok för vuxna.