Kanske har vi världens knivigaste yrke när det kommer till sanningen. En författare måste ständigt väja för hinder och tolka material. Spelar det någon roll hur vi gör det?
Texter som ljuger kan vara vackra. Sanningen ful som skräp, i värsta fall. Om inte annat så har vi väl lärt oss det, efter så många år tillsammans. Ni och jag.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Och som författare står vi ständigt vid eldens gräns. Där prövas vi. Där är vi i ständig maskopi med de lite mörkare krafterna inom oss själva, samtidigt som vi måste förhålla oss till världen i övrigt. Eller måste vi det? Nej, inte egentligen. Vi är i vår fulla rätt att tolka precis vad som helst hur som helst och förvandla det till en roman – litteratur kan inte begränsas, mer än som en tanke. Blanda du verkligheten med fiktionen, för du har rätt till det.
En van och tänkande läsare ser då en trovärdig roman, medan en ovillig blick nöjer sig med att tala om en förvanskad verklighet. Det spelar ingen roll. Du har rätten. Här finns ingen tydlig linje att korsa mer än för de som vill begränsa skönlitteraturens plats i världen.
Fiktionen har sitt egenvärde, och det är okränkbart. Det vore märkligt om detta skulle gälla alla områden utom just litteraturen.
Naturligtvis blir det en krock med verklighet och läsare ibland. Någon gång måste texten lämna dig, bli en del av helheten. Av oss alla. Det enda du då egentligen kan styra helt över är dig själv, hur du ser på vad du gjort. Du måste vara säker på att du kan stå för dina ord, din väg, din sanning. Din tolkning. Dessa saker äger du helt och hållet och låter ingen inkräkta på. Eller ändra på. Om du är klok.
Sanningen är en rätt suspekt kompis ändå, det vet vi ju. Och som författare har vi en vansklig makt i vår hand. Det är orden som är vår styrka, inte rätt eller fel. Eller ja. Sanningen. Blir vi attackerade använder vi orden, det är till dem vi återvänder när vi hamnar i konflikter. När vi ska försvara oss. Men bara för att vi kan formulera det vi tror på bättre än de flesta innebär ju knappast att det vi skriver är sant. På något plan.
Titta på Virtanen. Eller på Frostenson. Eller på Horace. Listan blir förstås särskilt lång i år, som vi alla vet. Många ska stå vid skampålen 2019. Men oavsett vem som än står bakom det skrivna är textens funktion den samma: vi bär den som en sköld, ett vapen. I romanform, eller som partsinlaga. Som ett bevis på något. Sedan är det upp till dem själva att ta ansvar för sanningshalten, eller att åtminstone försöka bevisa att avståndet mellan det som skrivs och det som har skett är så liten som möjligt när de ger sin egen bild av händelserna.
Själv har jag nedprioriterat målet att försöka vara sann mot världen när jag skriver, och låtit det falla undan för sanningen mot mig själv. Det jag tror på är det som måste synas i en roman. Det kan betyda att jag i en bok helt skriver om historien, eller saker som kan ha haft en plats i vår tid och gör vad jag vill av dem, som det passar mig.
Romanen måste ju som sagt stå fri, från både verklighet och krav på riktighet. En roman förhåller sig således som den vill, till allt den vill.
Oavsett var vi får fakta ifrån, så har ofta källan i sig tolkat materialet, förvanskat det på något sätt. Fast sedan har vi förstås det här med texter som måste skildra sanningen. Nåja, säger jag. Läs med ett skeptiskt öga då också, för sanningen är fortfarande bara ett urval någon gjort. Saker har lämnats i mörkret, annat har förts fram.
En bild framträder olika beroende på hur du belyser den. Skuggorna kan skingras, men vilka skuggor?
Så ja, sanningen är väl kanske bara en välpolerad lögn ibland.
I bästa fall.
Det var väl mest det jag hade på hjärtat.
Nyfiken på nya boksläpp? Kolla in aktuella nya böcker!
