Rasande roligt, förkrossande sorgligt och ibland en aning för mycket. Men det finns bara en Fredrik Backman, och få författare har hans förmåga att krossa hjärtan med ett leende och se rakt igenom människor.
Författare: Fredrik Backman
Titel: Folk med ångest
Förlag: Bokförlaget Forum
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Det här är en bok om idioter. För idioter? Jag vet inte säkert. Kanske är det en bok för sådana som läser, eller som inbillar sig att de ska läsa, och tror att de vet något om världen, eller för sådana som tycker det är roligt när grannen halkar på den där isfläcken framför porten, sådana som bara går förbi och låter gubben ligga där och sprattla, eftersom de har bråttom till sitt mycket-viktiga-jobb (de är säkert vaktmästare på en skola, eller parkeringsvakt), och vem fan har tid att diskutera att kommunen saltat för dåligt eller att gubbtjyven tror sig ha brutit benet, och oavsett, hur som helst, i vilket fall, den sura brevbäraren lär hitta honom sprattlande på samma ställe när hon kommer vid elvatiden. Folk stannar ju inte upp på vägen till det där überviktiga jobbet för vem som helst. Herregud, de och gubben som trillat är ju inte ens släkt …
Eller ja, jag skojar väl, det är klart att de stannar upp. Hjälper till. Och det är väl klart att det här inte är en bok för idioter, snarare om idioter, eller människor som gör så gott de kan i en galen värld. Vi är väl lite idiot till mans, tänker jag. Och sällan så tydligt beskrivna som i en bok av Fredrik Backman, som här säger sig ha skrivit en bok om just idioter. Kanske.
Poängen med recensionens inledning är förstås att den blir ett exempel på flödet vi hamnar i när vi slår upp den senaste Backman-romanen, som heter Folk med ångest. Han har ställt succéerna på rad, och först kom som alla vet En man som heter Ove. Sedan gick det av bara farten. Översatt till fler än fyrtio språk, känd i hela världen. Och ja, Ove-filmen blev ju Oscarsnominerad. Om hans stil är densamma genom alla de här böckerna låter jag vara osagt, men han tar ut svängarna rejält redan från början och vi kastas rakt in i ett rån som går fel, och istället blir en gisslansituation som går ännu mer fel. Skickligt låter han händelserna byta skepnad, igen och igen, och vi blir aldrig riktigt säkra på vad det är som har hänt.
På lägenhetsvisningen befinner sig en ytterst liten grupp människor (men hur många är de, egentligen?) när en förvirrad rånare träder in på spelplanen och blir stående framför dem med en pistol i handen (men är det en riktig pistol?), och sedan utvecklas allt utifrån denna plats i universum. En lägenhet, en bit ifrån Stockholm, där man väntar på Stockholmarna. Alltså experterna, som kliver in när lokalpolisen inte reder ut läget. Parallellt med gisslan följer vi två poliser, far och son, som försöker lära sig att arbeta tillsammans.
Det är en pusseldeckare, det är en komedi, det är ett drama. Jag får ständigt känslan av att Backman på ett rätt gott sätt blandar filmen Inside man, med Clive Owen i huvudrollen, med mer humorbetonade böcker som Dumskallarnas sammansvärjning (som ju är fantastisk), och sina egna tidigare böcker. Eller varför inte Tärningsspelaren? Inside man handlar om ett rån, som utförs på en bank i USA och där mycket rör själva gisslan, och hur rånarna själva lyckas undkomma genom att (kanske) blanda sig med människorna som rusar ut från banken när rånet är över, eller om det i själva verket är så att rånaren är kvar inne i banken, gömd bakom en vägg … Nåväl, bara för att ni ska få känslan av vad det handlar om. Backman gör det bra, och han är utan tvekan vår roligaste författare på den här sidan millennieskiftet.
Tricket dock, är att han svänger på en femöring, och låter skrattet fastna i halsen, kanske också att en tår faller när du minst anar det. Han ser människor, ser rakt igenom dem, och som få andra författare naglar han fast en personlighet på bara några få sidor. Och ja, utifrån gisslandramat låter han oss möta människorna som är inblandade, nystar upp deras historia, och knyter sedan ihop deras liv och öden med varandra på ett fint sätt. En bro figurerar, eller kanske mer bron som en plats för ett självmord, och utifrån det också tanken om hur mycket en människa egentligen orkar genomleva. När ger man upp, när tar man bron till hjälp, hoppar? Och det låter kanske inte som en komedi, men den bästa komedin känns ju i hjärtat. Det vet Backman, och det han gör här … det är snyggt, fan i mig.
Om jag ska invända mot något litet är det väl att den där högspänningsströmmen som pulserar från boksidorna ibland blir lite konstant, människorna aningen karikatyrartade (vilket jag antar är meningen), innan han hittar tillbaka till rytmen igen och man åter är fast i händelserna.
Det är läsvärt, roligt och ibland sorgligt. Men mer än något annat: originellt. Det är också det högsta betyg man kan ge någon, som jag ser det. Och det är ju rätt storartat att en författare kan få oss att skratta så högt och sedan känna djupt med människan Backman målar upp i ett världsligt kaos som någon av oss inte hade kommit helskinnade igenom.
Så kanske är det inte alls en bok för idioter, eller ens en bok om idioter, som författaren själv upprepar vid flera tillfällen. Snarare är det väl en bok för människan inom oss alla, och i så fall också för idioten inom oss alla, men det är i så fall en idiot som helt säkert fått sitt hjärta krossat flera gånger genom livet och både kan skratta åt sig själv och andra och ändå älska dem hela vägen hem.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Folk med ångest
- Förlag: Bokförlaget Forum
- Format: Inbunden
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2019-04-25
- ISBN: 9789137151212
