Författare letar inspiration varhelst den finns. Det hör till yrket. Nu kan undersökningar visa var Hemingway fick uppslagen till två av sina storverk.
Tiden kan ibland vara förrädiskt avslöjande, inte minst för författare. Se bara på Hemingway, till exempel. Nyligen har The Guardian rapporterat att nobelpristagaren var nära vän med en okänd journalist på en tidning nere i Kuba, och när man nu studerar dennes böcker har ett par av dem tydliga beröringspunkter med Hemingways mest kända verk.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Journalisten, som hette Enrique Serpa, var i stort sett okänd, men hans eko har på ett tydligt sätt nått långt in i romaner som idag betraktas som klassiker. Inte helt oväntat skrev ju också Hemingway sina mest kända böcker på just Kuba, under 1940/1950-talet.
Enligt professor Andrew Feldman finns det tydliga paralleller mellan Serpas böcker och Hemingways senare romaner. Till dem räknar man Att ha och inte ha och Den gamle och havet. Men även om det inte rör sig om plagiering, så är historierna väldigt lika varandra. Både till tema och stil.
Feldman menar att Serpas bok The Marlin publicerades redan 1936, och den handlar om en ung pojke och en gammal fiskare. I den historien dödas dock fiskaren av fisken under deras långa tvekamp till havs.
Känns det annars igen? Ja, så klart. På samma sätt är Serpas roman Contraband mycket lik Hemingways Att ha och inte ha. Det är också tydligt att Hemingway har läst båda de här böckerna innan han själv skrev sina romaner.
Men man ska också komma ihåg att Hemingway stred för att få sin väns böcker utgivna på engelska, romaner som nobelpristagaren kallade mästerverk. Beviset återfinns i ett brev som Hemingways fru Martha Gellhorn skrev till makens förläggare, i hopp om att Serpas böcker skulle ges ut i hela världen.
Så tveklöst lät Hemingway sig inspireras av den gode vännen. Det gör väl i och för sig författare lite till vardags, och frågan är om Hemingway kanske tog del av romanerna och sedan skrev historierna på sitt eget sätt, med det där omisskännliga språket han gjorde till sitt eget.
En intressant notis i historien om en författare är det oavsett. Och plötsligt är Serpas namn högaktuellt, långt efter hans död.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
