Under nästan ett halvt sekel har Jan Mårtenson skrivit allt från kulturhistoria till poesi och kriminalromaner. Mest kända är förstås spänningsromanerna. I år har han fyllt 86 och firar med sin sjuttionde bok.
Det finns författare som kommer och går. Och sedan finns det de, som fortsätter outtröttligt år efter år. Till den senare kategorin hör utan tvivel numera klassiska och nästan kultförklarade mångsysslaren Jan Mårtenson, som inte bara var svensk diplomat under lång tid, utan som också varit biträdande generalsekreterare för FN. Bland mycket annat. Under sin långa karriär hann han med det mesta, och arbetade inte sällan i utsatta positioner.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Vi möter Jan i det tionde avsnittet i artikelserien Rookie. Det har gått några år och många böcker sedan hans debut.
I år firar han dubbelt, kan man säga. Författarskapet rymmer 2019 hela sjuttio böcker, och av dessa är exakt femtio dedikerade deckargenren. Hans rikskände antikhandlare har löst fall efter fall sedan tidigt sjuttiotal.
– Skrivandet har alltid varit mer av en hobby än ett yrke, säger Jan till Boktugg. Jag skriver bara när det är roligt. På många sätt behövde jag en ventil under mina år i hetluften, det kunde vara tungt många dagar under det kalla kriget. Vad passar väl då bättre än att uppfinna en antikhandlare som får lösa mordgåtor med lite finess?
Att han skulle bli diplomat och författare var inte alltid självklart. Han kunde lika gärna ha blivit banktjänsteman. Redan innan utbildningen var klar ringde nämligen Enskilda Banken upp honom och erbjöd ett bra jobb. Turligt nog hörde välkände Per Anger (som jobbade med Raoul Wallenberg i Budapest) av sig nästan samtidigt och tyckte att den unge Jan skulle söka sig till UD redan den kommande veckan.
Året var 1960, och det blev början på en lång resa över hela världen.
Han hamnade som attaché i Rio de Janeiro, mitt under den våldsamma militärkuppen mot president Jânio Quadros. Där stannade han trots detta till hösten 1963, då han återvände via Paris till Stockholm och ett vidare yrkesliv som diplomat och biträdande generalsekreterare i FN. Ja, och inte att förglömma, som kommunikationsansvarig för hovet, och handsekreterare åt kungen.
Själva skrivandet blev som sagt en vilsam ö i all denna spänning, något han kunde återvända till gång på gång, för att roa sig själv. En stunds avslappning. Med det inte sagt att han inte har använt sig av sina erfarenheter och kontakter från sin internationella karriär när han skrivit deckarna – sådant kan vara guld värt när man ska odla spänning i en världsmiljö.
Debuterade med en diktsamling
Men det har inte bara blivit kriminalromaner. Under åren har han skrivit i flera olika genrer, och debuten var en diktsamling.
– Ja, det stämmer, säger Jan. Jag var poet redan som ung, hade alltid tyckt om att skriva dikter, ända sedan barnsben. Och som jag minns det fick den där första boken lysande kritik. Fast lyriken var ändå ett mellanspel. Jag brukar säga att jag skriver kulturhistoria utan mord, och kulturhistoria med mord. Min deckarsamling räknar jag in i det sistnämnda.
Kriminalromanerna var dock inte en given väg på 1970-talet. Hans kriminalromaner kunde redan då ses som ganska okommersiella och udda. Huvudpersonen Homan är och förblir något av en antihjälte, och lite egensinnig. På den tiden skulle genren handla om annat.
– Det var mycket som skrevs om det korrupta systemet. Korrupta politiker, i en korrupt värld. Och där kom jag och berättade om en ljummen antikhandlare, som redan hunnit bli medelålders. Men han fungerade, slog väl an något annat hos läsarna.
Jan erkänner också utan omsvep att det finns en hel del av honom i figuren Johan Kristian Homan, att han plockat delar av sig själv och införlivat i karaktären. Som ännu ett sätt att kunna uttrycka sådant som kanske varit svårt när han haft andra, ibland internationella, tjänster samtidigt som författandet.
– Antikhandlare Homan får prata fritt, honom hindrar jag inte, säger Jan och skrattar. Vi har ju yttrandefrihet här i landet, så det får gå bra. Man kan väl se honom som min blogg, om man så vill. Han kommer gärna med lite samhällskritik.
Drivs av nöjet och det roliga i att skriva
Att det skulle bli så många som sjuttio böcker hade han förstås inte tänkt sig, och när han nu tittar på bokhyllan och alla sina verk är han glad över att han inte visste att det skulle bli en sådan ansenlig mängd litteratur för hans del. Då hade han nog, som han själv säger, blivit avskräckt.
– Jag har utan tvekan drivits av nöjet, det roliga i att skriva, fortsätter han. Har jag inte lust att författa, då skriver jag inte. Jag vägrar rucka på den regeln. Men det gör förstås att böckerna tar olika lång tid att skriva. Någon har tagit ett halvår, en annan … tjugosju timmar.
Så det kan gå flera veckor mellan skrivpassen, något som ibland ställer krav på honom när det är dags att fortsätta på en aktuell bok. Det gäller att ha koll på namnen och sådant, menar han, en del hinner man glömma när dagarna går och manuset får vila.
Och kriminalromanerna har ofta ett tydligt tema som de bygger på, det kan vara allt från romarrikets fall till något mer nutida. Jan tycker om att läsa in sig på olika ämnen, och spinner gärna vidare på ett litet frö som dyker upp i vardagen.
– Ja, det tål att upprepas, säger han. Jag skriver verkligen bara om sådant som intresserar mig och som jag tycker är kul att forska kring. Jag utgår sällan från någon synopsis, eller färdig plan. Det betyder att jag inte vet hur det ska sluta när jag börjar, och det är väl kanske inte så renlärigt. Jag arbetar rätt oortodoxt.
I aktuella boken Dödligt hot är det nog så tydligt, när ett taktiskt kärnvapen kan ligga gömt någonstans i Stockholm. Terrorister hotar att detonera det om inte två brottslingar släpps omedelbart. På så vis dras antikhandlare Homan in i ett mardrömslikt scenario.
– På många sätt är det en aktuell bok, säger Jan. Det handlar väl om att jag tittar på det här latenta hot som också Sverige drabbats av. Den moderna terrorismen lever vidare trots att dess organisationer verkar gå under. Romanen känns inte långt ifrån samhället runt oss.
Som vanligt bjuds det också på recept i boken, något som följt med ända från början. Kanske inte helt oväntat att den tidigare svärsonen och kände krögaren och vinkännaren Carl Jan Granqvist var en av de som startade HomanSällskapet 1982, ungefär samtidigt som det årets kriminalroman Middag med döden släpptes.
Och visst är det lite extra spännande med ett sällskap som bildats till Homans ära. Fiktionen nästlar sig på ett lekfullt, men nog så uttalat sätt in i verkligheten. På mer än ett sätt kan man kanske säga, eftersom Jan flera gånger framhåller att hustrun Inger och dottern Catharina också bidrar till de många böckerna. Inte minst när det gäller recepten i dem.
– Dödligt hot som släpps våren 2019 är min femtionde kriminalroman, säger Jan. Jag har inte planer på att sluta. Jag har precis fyllt 86, så det ligger väl kanske hos de högre makterna, men jag utgår från att det blir fler böcker. Det gör jag alltid.
Någon exakt plan kring vad nästa roman handlar om har han som vanligt inte. Det får bli vad det blir. De skrivtips han gett andra genom åren, ger han också sig själv.
– Du har trehundra blanka sidor, tjugoåtta bokstäver att använda dig av. Det är bara att sätta igång, svårare än så är det inte. Du lär se vad det blir av det efterhand. Jag brukar säga att jag sysslar med ordbruk och bokstavsskötsel.
För Jan Mårtenson är det nämligen viktigt att inte låta sig stöpas i någon form. Att inte snegla på upplagor, eller att helt blint lita på skrivskolornas råd. Och ja, framförallt – att undvika övervåld i böckerna.
Han ser gärna sina egna böcker som lite av en motpol till de mer nutida deckarna, en genre som han tycker har blivit väl hård och blodig på senare år. Det utstuderade våldet har tagit över, och han är noga med att se till att det rinner mer röd Bordeaux än blod i sina egna verk.
Något som läsarna är väl införstådda med. Plockar du upp en av Jans kriminalromaner, är det mer än troligt att du fortsätter med resten av serien, som hellre erbjuder nyanserad spänning och låter den bekante antikhandlaren komma undan med mer stil än våldsamheter.
Dödligt hot släpptes den 13 maj 2019.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
