En diktsamling som spökar i hålrummen mellan dåtid och framtid, eller mellan två steg. En plattform som leder till nästa. Och genom alltihop: avskedens melodi, för vanliga människor.
Den enda medicinen
Författare: Ola Normelli
Förlag: Egenutgiven
Till redaktionen rasar det in böcker från när och fjärran. Stora förlag, små förlag. Ibland från en författare som gett ut något själv. Vi sonderar noga, så klart, försöker blanda och skapa en giv som ger läsaren en bra bredd på materialet. För det släpps många böcker varje år, ni skulle inte tro mig om jag sa det. Fjorton tusen. Fjorton. Tusen.
Hos oss finns bara en recensent, och det är undertecknad. Jag trippar på tå, vänder och vrider på de många paket som kommer till oss. Trycker, känner, smygläser. Och ibland fastnar man för något som enkelt skulle kunnat hamna mellan stolarna, eller trilla ner bakom den hög med romaner som vi hela tiden försöker balansera vackert på skrivbordet.
Ola Normelli är till vardags skådespelare. Så även: poet. I den här egenutgivna diktsamlingen, som fått titeln Den enda medicinen, utforskar han ett sorts glapp mellan då och nu, mellan hej och farväl, de små sprickorna i tiden då någonting vunnits eller förlorats.
Ett möte i en park, eller ett utdraget farväl där en människa betraktar kärleken försvinna. Någon gråter, snyter sig, men kvinnan som är på väg bort ler. Hon är mest glad för att världen återstår att upptäcka. Någon lämnar, någon måste stanna kvar.
Lite får betraktaren känslan av att Normelli tagit fasta på övergångarna i livet, och sedan smulat sönder dem, lyft upp stoffet i luften för att kunna betrakta det ur alla vinklar. Det är sprött, i en flod av ord, där mycket ändå får vila mellan raderna. Vackert så.
Texterna består av prosalyriska stycken, och i dem möter vi högst vardagliga händelser som glider över i något mer drömskt. Ett liv förändras av ett möte i parken, en ung man springer jämte ett tåg, eller om det är flera, och försöker omvända kärlekens slut utan att lyckas. Fötterna som rusar, kvinnan innanför glaset som bara ser sin egen spegelbild, sorgen som får klinga ut en stund efter de där sista orden.
Jag sprang fortare och rakare. Sneglade in i varje vagn. Någon som du satt i varje kupé.
Det är utan tvivel en melankolisk betraktelse av livet, och tillvaron, som hela tiden balanserar mellan vad vi väntar oss och vad vi i slutänden får.
Allra bäst är Normelli i det direkta tilltalet, när bilder och metaforer skalats av och bokens berättare får stå avklädd i strålljuset; i händelser som återberättas rakt på sak med detaljer som både förbryllar och förvånar läsaren.
En kyss i natten. Vi kan inte ses mer. Med läppstift på skjortan ger jag dig det löftet. Du har mitt ord. Du har alla ord jag äger.
Människan är bara människa. Trettioåtta sidor om kärlekens vindlingar, hur vi aldrig någonsin är säkra och där ingen dag är bara en ny dag. Något kan alltid gå fel.
Eller rätt.
Förvisso, det är en tunn bok. Så sant. Men i det här fallet har storleken föga betydelse.
Hjärtat behöver ju så lite för att överleva.
Det är läsvärt, på alla plan.
Den enda medicinen
- Förlag: Vulkan
- Format: Häftad
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2019-01-11
- ISBN: 9789163991363
