Jonas Karlsson placerar en åldrad man i sin trädgård och gör det lilla området till hans hela universum, med sorg och magisk realism i centrum. Vackert och kort, om att fortsätta leva, och att återvända till livet, med ett par stråk humor.
Titel: Regnmannen
Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström & Widstrand
När Jonas Karlsson slog igenom som författare var han redan etablerad skådespelare. Att böckerna hade klarat sig bra även utan hans status som kändis stod snart klart, och han fick en skara trogna läsare som följer honom från bok till bok. Välförtjänt på alla vis. Och det var novellen han gjorde till sitt signum; betraktandet av små mikrokosmos där han lyckades vända och vrida på en händelse, eller detalj, som få människor skulle lägga märke till. Med förstoringsglaset i handen rör han sig mellan dröm och verklighet, särskilt i de där inledande böckerna, som de flesta novellälskare i Sverige har tagit sig an.
Jag skulle till och med vilja säga att han finjusterat sin stil, så att varje del av dessa små korta historier blivit till den där laserstrålen som novellen ska vara – få scener, få karaktärer och händelser som fortsätter att ringa i luften när texten slutar, det oerhörda får ta plats och laddas med sprängkraft på bara ett fåtal sidor. Sedan har han förstås skrivit romaner också, och boken om regnmannen landar mitt emellan novell och roman, för till omfånget är den rätt kortfattad, även om det inte alltid är sidantalet som avgör benämningen.
Den äldre mannen Ingmar har lagt yrkeslivet som teaterregissör bakom sig, och förlorat sin hustru. Kvar har han ensamheten, en son som glidit ifrån honom och den trädgård som hustrun påtade i året om med stor kärlek. Åren på teatern var svåra och han utmålades ofta som en komplicerad regissör, som det gick konstiga rykten om, mest eftersom han vågade sätta upp en del kontroversiella pjäser (åtminstone som allmänheten såg det).
Nu regisserar han bara sin trädgård, där han helst går själv, lika mycket på grund av att han inte har någon att ty sig till längre som att han anar att han kanske kan lära sig älska det. Sommaren är stekhet, solen bränner hål i gardinerna, silas genom det tunna dammet i huset. Det är bevattningsförbud, något som ställer till det med gräs, rosor och blommor. Vad gör man? I ett svagt ögonblick tänker han minsann vattna lite ändå, och när han sätter på kranen som han hittar gömd i ett buskage på baksidan av huset märker han att det … börjar regna. Varje gång han vrider om kranen står det som spön i backen.
Denna mystiska kran på baksidan fyller honom till lika delar med en stegrande känsla av makt och förvirring. Hur är det möjligt? När den outhärdlige kvinnan några hus längre ner ska hålla bröllop för sin dotter och bjuder alla utom Ingmar sätter han på kranen mitt under talet och låter bröllopet regna bort. Han ger tillbaka, och snart har han råkat muttra något till grannen Burman om att han nog fan vet att det kommer en skur vid sextiden. Ryktet sprider sig efterhand, kommunen kopplas in, det har ju inte regnat på flera veckor. En regnman hade varit en sensation, om än långsökt, resonerar de. Landskapet är så torrt att det riskerar att pulveriseras och blåsa bort om inte något sker.
Och som vanligt skriver han fram sin miniatyrvärld, Jonas Karlsson. Han vänder och vrider på varje sten i den där trädgården, och hittar både Ingmars vilja till upprättelse efter allt som skett på teatern och en gammal man som tröstlöst saknar sin hustru. Hur blev det egentligen så här, och vad ska livet bestå av i all denna sorg? Människorna som kommer och går är charmerat skissartade, hårt skurna. De beskrivs med humor, passerar som i ögonvrån, bortom Ingmar och hans inre liv. Tricket med regnet förblir tavlans ram, där den lågmälda prosan sedan får existera i en stor, nästan övergiven lokal där den får gott om utrymme och kan tillåtas eka ut som en hyllning till långsamhetens lov.
Jag tycker om det här, en försiktig liten bok om en man som gått vilse på ålderns höst, och jag skulle gärna följt Ingmar längre ner i mörkret, och i gengäld kanske sett kommunalrådet försvinna bort i fjärran, den där lite yviga gesten när världen börjar sluta sig över regnmannen Ingmar och hans lilla, välvårdade trädgård. Den är som vackrast när Ingmar befinner sig inuti sorgen och ser sin hustru i gardinerna, kopparna, trädgården, och när han försöker återskapa förhållandet till sin son, betraktar de små blommorna, solen och bina, blommorna och gräset, försöker skapa sig ett grepp om vad det där jävla livet egentligen består av.
Humorn finns där, och alltihop är stilistiskt oantastligt, karaktärerna småler och gråter, medan den trötte, pensionerade regissören försöker begripa varför han plötsligt kan styra regnet. Eller, om man så vill, en historia om en man som livet pressat så långt upp i ett hörn att det helt enkelt måste ske något om han ska överleva. Karlsson gör det fint, med sin oefterhärmliga röst. Och när jag nu läser vad jag själv skrivit, ångrar jag att jag inte lyssnade på ljudboken istället, som skådespelaren själv läst in. Ytterligare en dimension, utan tvekan.
Du får en roman om en gammal man och hans sorg, och det är en roman som liksom smyger sig på dig, låter trädgården inuti slå ut i full blom, om du bara kan se förbi ett par av sidospåren. Kärnan är Ingmar, och hans kamp med känslorna hade räckt för min del.
Han gör det närgångna perspektivet så innerligt bra, Jonas Karlsson.
Regnmannen : en trädgårdsberättelse
- Förlag: Wahlström & Widstrand
- Format: Inbunden
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2019-04-04
- ISBN: 9789146235453
