Söndagstuggare: Johannes Vivers om att passa in skrivandet i vardagen

Ett socialt yrke och dagliga tidsluckor möjliggjorde för Johanners Vivers att skriva klart sin debutroman, som kommer i april 2019.

Att jobba med språk och samtidigt skriva en bok

Text: Johannes Vivers

Hur översätter man ”austerity measures”, ”pygmy marmoset” och deras franska motsvarigheter till svenska? Under mitt yrkesliv mellan 2003 och 2013 översatte jag hundratals filmer, nyhets- och teveprogram. Fantastiskt stimulerande för en språknörd som jag, men efter att ha suttit en arbetsdag och funderat över formuleringar och översättningar, hade jag ingen energi över till att skriva något för mig själv. Dessutom kändes arbetet stundtals ensamt. Därför bestämde jag mig 2013 för att söka ett mer socialt yrke, och jag fick chansen att börja jobba på Folkuniversitetet som svensklärare. Detta skifte möjliggjorde mitt skrivande.

En vanlig dag under åren 2014–2017 (då jag skrev på manuset till Dagen F) kunde se ut så här: En klass mellan 09.00 och 11.15. En annan mellan 12.15 och 14.30. Och en tredje mellan 18.00 och 20.30. Ni som är uppmärksamma ser att jag hade ett ”hål” mellan 14.30 och 18.00, och gissa vad jag gjorde då! Jag satt nere i Folkan, den underbara restaurangen som då fanns längst ner i huset. Jag drack cappuccino och åt banankaka. Jag tänkte, jag skrev. Ibland kom en kollega och undrade vad jag höll på med. Ibland Facebookade jag och ofta var jag tvungen att fixa vardagsbestyr, mejla om något eller ringa några telefonsamtal. Men det spelade ingen roll. Eftersom jag hade tre timmar i rad för mig själv, fick jag alltid tillräckligt mycket skrivet för att känna mig nöjd med dagens skörd. Det var tillfredsställande att se manuset fortskrida, långsamt men stadigt.

Jag hade alltså inte kunnat skriva klart manuset utan två livsstilsförändrande faktorer: Jag jobbade med människor på dagarna, inte med text och översättning. Och jag hade en lucka på tre timmar för mig själv, där jag kunde sitta ensam med mina fantasier och uppslag. Numera är jag pappaledig och har i bästa fall några minuter över här och där, när min lille pojk till slut slocknar och tar en tupplur. Efter nattningen på kvällen finns ingen energi över för kreativt arbete, så om något ska bli gjort (som den här texten till exempel) gäller det att jag skriver snabbt och effektivt.

När jag börjar jobba igen i höst, kommer jag att fortsätta att skriva just snabbt och effektivt. På tunnelbanan till jobbet, några minuter innan första klassen för dagen, och under lunchen. För det är detta som är skrivande för så många av oss. Att hitta de små tidsfönstren under dagen då man kan plita ner ett substantiv här och ett verb där. Det låter otroligt, men efter några år blir detta tragglande till ett helt manus! Att skriva är, som någon klok person har sagt, inte ett sprinterlopp utan ett maraton. Och det finns en oerhörd tillförsikt i att veta att man kommer i mål en vacker dag. För det gör vi alla till slut, så länge som arbetet fortgår, långsamt men stadigt.

Hur jag översatte ”austerity measures” och ”pygmy marmoset”? Svar: åtstramningsåtgärder och dvärgsilkesapa.

Om gästbloggaren:

Johannes Vivers är en språk- och musiknörd, som bor med sin sambo och son norr om Stockholm. Vid sidan av skrivandet jobbar han som lärare i svenska som främmande språk på Folkuniversitetet. Hans debutroman, den absurda, roliga och mörka resan Dagen F (Bokförlaget Mormor), ges ut i april 2019.