Ingvar Hellsing Lundqvist visste att historien om Hans Rott var storslagen och att den förtjänade att skrivas ner. Men förvånad insåg han att de svenska förlagen tackade nej. Då gick han vidare själv, och fick direkt napp utomlands. Det här är hans historia.
Det gör ont att bli refuserad. Och inte är det så enkelt att bara plocka ihop spillrorna heller. Vad gör man när det trillar in ett opersonligt brev, som helt enkelt förklarar att dessvärre tycker vi inte att ditt manuskript är tillräckligt övertygande för att publiceras, en klyscha och ett standardbrev som landar i tusentals brevlådor varje år? Det vore enkelt att säga att man som författare få ta det som en del av vardagen, eftersom det händer de flesta av oss.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Men faktum är att många ger upp och aldrig kommer längre än de där första refuseringarna. Fast sedan finns det förstås andra vägar att gå, för de som vågar.
Ingvar Hellsing Lundqvist är en av de som vägrade nöja sig med stolpiga brev från de svenska förlagen och istället gick vidare till konkurrenterna utomlands. Ett smart drag visade det sig. Nu, ett par år senare, har han precis fått sin bok om den österrikiske tonsättaren Hans Rott publicerad av ett österrikiskt förlag, och de fina recensionerna står som spön i backen.
Boktugg kan naturligtvis inte låta en sådan god nyhet passera obemärkt och letade upp Ingvar för en kort pratstund. Hur påbörjar man en sådan resa och hur gör man för att inte ge upp?
– Jag har alltid skrivit, säger Ingvar till Boktugg. Redan i gymnasiet var jag rejält inspirerad av Kafka och Lagerkvist. Jag tyckte det var fascinerande att skriva om en reell verklighet som egentligen skildrade något helt annat i ett slags analogi. Du vet, som Kafkas Processen eller Lagerkvists Gäst hos verkligheten.
Med de nya husgudarna kom också intresset för att skriva. Noveller, sagor. Inte för att han nödvändigtvis ville bli författare, utan mest för att det var roligt. Men sedan blev det skolgång för hela slanten, och han läste mest ekonomisk historia och samhällsvetenskap. Det var inte förrän han kom upp i trettioårsåldern som han började skriva skönlitterärt igen, och sedan blev det en roman på 1990-talet, om en man som kallades för Väghållaren.
Sedan var det dags igen för några år sedan, med boken om Hans Rott. En ung österrikisk tonsättare (1858–1884), som skrev en för sin tid revolutionerande symfoni som bryskt sågades av Brahms – en av den tidens ledande musikmoguler.
Rott tog så illa vid sig att han i hallucinatorisk förföljelsemani kände sig jagad av Brahms för varje steg han tog. Han fördes till en psykklinik och sedermera till ett hospital där han dog endast 26 år gammal. Inte förrän långt mer än hundra år senare framfördes hans symfoni, som sedan har blivit något av ett standardverk.
¬– Jag skickade först manuset till Bonniers eftersom jag en gång hade personlig kontakt med en av deras lektörer, säger Ingvar. Jag tror det var på grund av detta jag fick ett lite mer positivt bemötande. Man sa inte nej direkt, utan en lektör skickade mig ett par sidor som slutade med ett nej tack …
Så, precis som Ingvar berättar: alla var inte negativa. Och han fortsatte skicka runt det till ett tjugotal förlag – stora som små. Bortsett från några som ville att författaren skulle stå för den största finansiella risken så kom det också ett par standardrefuseringar. Vi tackar för att vi fått läsa ditt manus men tyvärr får vi tacka nej till utgivning …, eller liknande.
¬¬– Men så enkelt kan man inte ge sig, säger Ingvar till Boktugg. Eftersom min berättelse handlar om den österrikiske tonsättaren Hans Rotts sorgliga och tragiska öde fick jag idén att låta översätta valda delar av manuset till tyska. Hans Rott levde ju och verkade i Wien där han endast 26 år gammal dog på ett hospital. Sagt och gjort. Jag kontaktade översättaren Jürgen Vater, och han visade sig vara en utomordentligt duktig och trevlig person. Han översatte några kapitel och jag sände iväg dem till ett par valda förlag i Österrike, Tyskland.
Det hela utvecklade sig sedan på ett intressant sätt. Ingvar skickade ett mail med bifogade PDF-filer en fredag och redan på måndagen fick han ett positivt brev från Leander Sukov som nyss tillträtt som redaktör för det tyska bokförlaget Kulturmaschinen.
Leander var eld och lågor och ville genast ge ut boken, sa han. Men som vi alla vet bör man ta det som sägs innan ett kontrakt är påskrivet och klart med en nypa salt i förlagsbranschen. Det hela slutade med en utdragen process med samtal och mail fram och tillbaka, tills Ingvar och hans översättare insåg att det inte skulle bli något. Trots den lovande inledningen.
Ännu en motgång, med andra ord. Men skam den som ger sig. Ingvar blev bara ännu mer taggad och lät Jürgen Vater översätta hela boken som ett år senare skickades ut till ett 30-tal tyska, österrikiska och schweiziska förlag.
¬¬– De flesta ville bara ha ett 20–50-tal sidor att kika på, säger Ingvar. Nya erbjudanden följde, men det var först när ett mail från en viss lektör damp ner, som det verkligen kändes rätt.
Lektören förklarade att hon var mycket intresserad och älskade språket i romanen. De ville absolut ge ut texten, och i maj skrevs kontraktet med bokförlaget Picus, som har sitt säte i Hans Rotts forna hemstad Wien. Och vid det här laget har boken både landat hemma hos Ingvar och börjat säljas på tyska.
¬¬¬ – Det var så klart överväldigande att till slut få hålla boken i sin hand, säger Ingvar. Den var riktigt snyggt gjord. Originaltiteln på svenska var Komponisten – eller hur man dödar ett geni, men österrikarna har kort och gott gett den titeln Wie man ein Genie tötet (Hur man dödar ett geni).
Försäljningssiffrorna är det för tidigt att säga något om, men utomlands beskrivs Ingvars resa ofta som en framgångssaga. Boken har presenterats i Österrikes ledande tv-kanal – bl.a som ”veckans boktips” sista veckan i mars, och flera kritiker har röstat på den som Månadens bok. Och ja, två stora tidningar, ”Kurier” i Wien och ”Freie Presse” i Tyskland, har publicerat positiva recensioner. I nästa vecka kommer en story i Die Zeit, en av de största nyhetstidningarna i Tyskland.
¬¬– Otroligt, så klart, säger Ingvar och citerar på rak arm ett par utdrag ur recensionerna: Den svenske författaren Ingvar Hellsing Lundqvist har återuppväckt en historisk figur och skrivit en spännande konstnärsroman. Och en annan: Ett gripande konstnärsporträtt och en sen hyllning till en stor musiker.
Men trots all den här framgången kan han inte riktigt släppa tanken på de svenska förlagen. Det verkar ju märkligt om en sådan här bok skulle gå svenskarna helt förbi. När den nu är släppt i Schweiz, Tyskland och Österrike kommer kanske ryktet att börja gå, och till slut nå fram till de envisa förlagen här hemma.
Och kom ihåg var ni hörde talas om det först – kanske är boken om Hans Rott något som till slut sprider sig inte bara hit, utan över hela världen. Rotts öde är minst sagt udda, och hans kvarlämnade musikaliska arv betraktas som allt mer värdefullt.
För den som vill läsa mer kom nu en aktuell länk till en artikel i Die Zeit:
https://www.zeit.de/2019/16/wie-man-ein-genie-toetet-ingvar-helsing-lundqvist
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
