Det kontroversiella upphovsrättsdirektivet har precis röstats igenom av EU:s ministerråd med siffrorna 19-6. Sverige var ett av länderna som röstade nej. Emanuel Karlsten skriver om hur svenska medier vaknade väldigt sent.
Vi har tidigare berättat om den märkliga omröstningen i EU-parlamentet där flera ledamöter tryckte på fel knapp under omröstningen och därmed gick man miste om möjligheten att i sista stund förändra eller stryka de två artiklarna 11 och 13 som skapat mest debatt.
Idag röstade ministerrådet och det fanns ett litet hopp (eller hot beroende på hur man väljer att se på de kontroversiella delarna i förslaget) om att några länder skulle svänga och faktiskt rösta ner upphovsrättsdirektivet. Men så skedde inte. Sex länder röstade nej: Italien, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Sverige och Finland. Tre länder lade ner sina röster: Belgien, Estland och Slovenien. För ett annat utfall hade i praktiken krävts att Tyskland röstat nej.
Emanuel Karlsten är en av få svenska journalister som har bevakat spelet bakom upphovsrättsdirektivet. Det övriga som skrivits i svenska medier har annars varit nästan uteslutande partsinlagor i debattartiklar och ledare.
Så vi väljer att publicera hans ”slutkrönika” som tack vare en crowdfundingkampanj sprids med Creative Commons-licens.
Medier och politiker vaknade för sent – därför har vi Upphovsrättsdirektivet
Text: Emanuel Karlsten
KOMMENTAR. Nu är det klart. Nu finns det inte ens några formella hinder kvar. Nu är Upphovsrättsdirektivet, med Artikel 13, helt antaget.
Det finns mycket att säga om det, men framför allt två saker: Politiker och etablerade medier har ett tungt ansvar för direktivets utformning.
Över 5 miljoner namnunderskrifter, hundratusentals demonstranter på gator och torg. Och parlamentsledamöter som berättar om fler mejl, starkare lobbytryck än som upplevts i någon annan fråga – någonsin.
Man skulle kunna tänka att det skulle leda till att Europas redaktioner hårdbevakade utformningen av upphovsrättsdirektivet. Att fler skulle sätta sig in i frågan, fler skulle bevaka. Men det hände aldrig. När jag själv snubblade över frågan, för ett år sedan, utgick jag från att det kanske bara behövde en knuff. Att de journalistiska kvarnarna sedan skulle börja mala, rulla igång, öka bevakningen. Intresset fanns ju där? Läsarna också – vilket är ovanligt när det handlar om EU-frågor. Men nästan ingenting hände. Jag reste själv ned till parlamentet och bevakade EU-parlementets första votering i frågan. Efter beslutet intervjuade SVT mig, istället för ledamöter eller den egna korrespondent. Och i mars, i den avgörande voteringen, var bevakningen fortsatt så låg, men engagemanget så högt, att jag på några dagar kunde samla in över 100 000 kronor för att finansiera ett eget litet team som åkte ned och rapporterade om frågan på flera språk.
Men vad som är värre: Inte ens politikerna tog frågan på allvar.
Att Sveriges riksdag, fem i tolv, krävde att regeringen skulle ändra sin röst i Ministerrådet var unikt. Det var första gången någonsin regeringspartiet Miljöpartiet röstade emot sin koalitionspartner Socialdemokraterna och rapporterna inifrån mötet var spektakulära. Men varför först nu? Varför var inte riksdagsledamöterna investerade i frågan under de dryga två år direktivet förberetts? Näringsutskottet i riksdagen har knappt lämnat några synpunkter i ärendet. Och att nu, när allt var klart, försöka få regeringen att ändra sig framstår närmast som populism?
Inte för att Socialdemokraterna haft någon typ av hållning. De har flackat fram och tillbaka och har uppenbarligen inget grepp alls om hur direktivet ska fungera i praktiken, vilket framkommer till exemepel i denna intervju. Och när ansvarigt statsråd får instruktion av den riksdag de förväntas företräda, går han efteråt till lobby-organistionen och ber om ursäkt.
Och till sist: När våra ledamöter till slut ska rösta om ett beslut som väntas förändra det internet som vi känner – så trycker tre ledamöter på fel knapp. Två dyker inte ens upp. Det dödade därmed chanserna att föra in förbättringar, eller stryka artikel 13, ”internetfilter”.
För vi behöver komma ihåg det. Att Upphovsrättsdirektivet har många väldigt bra och viktiga delar. Det skapades med en intention att göra internet bättre, tydligare. Men blev problematiskt under vägen. För att tvinga nätjättarna till förhandlingsbordet, få dem att öppna plånboken och teckna licenser med världens alla licenshavare, kom kravet om att det är sajterna som har straff- och skadeståndsansvar. Och med det kom filter som konsekvens. Både för att slippa betala licens, eller för att hålla borta det som upphovsrättshavare inte vill ska finnas tillgänglig.
Man kan tycka olika om det. Ett nödvändigt ont för yttrandefriheten, för att stärka en omöjlig situation för kulturarbetare. Eller ett alldeles för stort intrång i det öppna internet.
Men klart är att vi aldrig fick chansen att diskutera det på bred front.
Den skulden bär medier och politiker gemensamt.
FAKTA:
EU har röstat igenom en stor reform av upphovsrätten, kallad Upphovsrättsdirektivet. Den har varit kontroversiell, framför allt på grund av två artiklar: 13 och 11. Kritiker tycker att de gör för stora intrång i yttrandefriheten, medan andra menar att den är nödvändig för att skydda upphovsrättshavare.
Två lagstiftande församlingar har nu antagit direktivet och Sveriges har haft en högprofilerad roll. Dels genom att två svenska ledamöter röstade fel i parlamentet, dels genom att Sveriges riksdag tvingade regeringen att ändra sin röst i Ministerrådet.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka till orginalartikeln.
