Det gör ont när knoppar brister. Eller, som i det här fallet: Det gör ont i hjärtat när ens favoritförfattare går vilse i sin egen roman, och inte hittar ut igen. Boktugg läser nya Törnrosor och är inte imponerade.
Törnrosor
Författare: Stephen King & Owen King
Förlag: Albert Bonniers förlag
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Ärligheten först: Jag älskar Stephen King. Han är en av de stora i min sammanställning. Men då och då får jag lägga någon av hans böcker åt sidan och känslan som då sitter kvar i mig är mest att jag kastat bort min tid. Att jag borde brutit halvvägs, eller redan i första tredjedelen. Men det gör man ju inte gärna, eller hur?
Och även när man sitter där med någon av hans mindre lyckade romaner, så minns man ju storverken: Pestens tid, Stand by me, Det, Nyckeln till frihet, 22/11 1963, Hjärtan i Atlantis, Mr. Mercedes, och så klart: Den gröna milen. Ack ja, Den gröna milen, och resten av alla dessa godbitar, dessa tegelstenar med historier som suddar sömnen ur ögonen och får en att längta tillbaka till den fiktiva värld King byggt upp under hundratals sidor. Jag har läst 22/11 1963 fyra gånger, Den gröna milen minst tre.
Formeln som han gärna återvänder till är rätt tydlig för de flitiga läsarna, och hans böcker börjar gärna i barndomen, och fortsätter i vuxen ålder, eller så låter han de två tidslinjerna jobba parallellt med varandra, växlar fram och tillbaka. Och det är ofta i just de sprakande barndomsskildringarna som han karvar fram den där typiska magin, som har blivit något av hans signum, de fyra grabbarna som följer järnvägsspåret i Stand by me, i jakten på ett lik som de hört ryktas om. Han är en storslagen berättare, som hela sin karriär liksom kämpat med att balansera sin kärlek till splatter-genren med fantastiska människoporträtt och stämningar, men just benämningen skräckförfattare har kanske skrämt bort en del läsare. Vilket är synd, för han är en av världens bästa när han är i god form.
I nya boken Törnrosor har han inlett ett samarbete med sin son Owen King, och när man får handlingen klart för sig hör man nästan Kings röst inombords: Vad skulle hända om alla världens kvinnor skulle somna och inte vakna upp, utan istället förpuppades?
För det är så han kommer fram till sina idéer, med den frågan: Vad skulle hända om …?
Nå, i Törnrosor somnar alla världens kvinnor, och en mystisk person vid namn Evie dyker upp i den lilla staden Dooling. Hon är en korsning mellan en ängel och en gängledare, en del drag av en femme fatale. Och människorna runt henne märker snart att hon har både en och två förmågor som övergår det jordiska. Under tiden som kvinnorna somnar en efter en, förändras långsamt världen där bara män finns kvar, och vi får följa internerna på ett kvinnofängelse när de försöker hålla sig vakna, vi får följa en sheriff och en psykolog, ett par poliser, ett par ungdomar, och så vidare, på både den onda och goda sidan.
Det visar sig även att kvinnorna inte bara somnar, utan samtidigt vaknar upp någon annanstans, i en parallell värld, och frågan är om de kanske hellre vill stanna kvar där än att återvända till den vanliga världen. Här finns tydliga drag av en sorts Kristus-problematik, kring den mystiska Evie, där en grupp vill skydda henne som nyckeln till allt som händer, medan en annan vill tvinga henne att lösa upp världssömnen med våld, och på samma sätt finns här en sorts lös tematik kring män versus kvinnor.
Men nej, det är inte ett mästerverk. Jag älskar dig fortfarande, Stephen King, men den här soppan smakar mest hopkok på gamla kläder, och de kläderna kommer från fina böcker som du redan har skrivit, och då med ett helt annat hjärta. Polariseringarna från Pestens tid känns tydligt igen, och de mystiska gränsvärldarna har som en stämpel från Liseys berättelse, och en del av blodigheten från Carrie och Eldfödd återkommer också, men här utan värdefullt sammanhang. Problemet är att jag inte bryr mig det minsta om människorna Stephen och Owen skriver om – de är för många, för bleka, för tråkiga och den där fullständigt skimrande tråden som han ibland lyckas frilägga lyser med sin frånvaro.
Jag ser att idén är fin, men en idé är fortfarande bara en idé om du inte befolkar den med något mer än löst berättande om folk som upptäcker att kvinnorna runt dem börjar somna, och sedan är en del av dem onda och andra goda (kanske), och sedan går tiden, desperationen växer, en tidsfrist infinner sig, och herregud, hur ska vi nu lösa det här, och ja … eller nej, för jag hade väntat mig något mer än detta.
Det som lyser klarast är speglingen av nutidsfenomenet hysteri – att rykten sprids hejvilt genom samhällen och hela länder, där man lynchar folk kollektivt på nätet och sedan gärna vill ta lagen i egna händer. Så när det börjar gå ett rykte om att de sovande kvinnorna kan bli våldsamma börjar vanliga svenssons sätta fyr på dem, lite hur som helst. Det verkar säkrast. Fake news, i sin råaste form, ändock just fake news.
Och till romanens fördelar hör Boo Cassels goda översättning, som fint för över far och son Kings intentioner till svenska. Men det hjälper förstås inte.
En död fisk är fortfarande en död fisk, och lär inte börja simma, oavsett vilket förtrollat hav du släpper ner den i. Jag menar: En fantastisk författare kan bara till viss del blåsa liv i en trasig berättelse, som mest byggs av dammet från tidigare storverk, och även om det glimmar till då och då kan jag inte ens med god vilja kalla det här en av Kings bättre böcker.
Jag får känslan av att det under allt blod och de nästan åttio karaktärerna som skymtar förbi fanns en idé om att säga något viktigt. En tanke som efterhand löses upp och till slut landar stumt mellan en lam version av We shall overcome, och den ursprungliga frågan: Vad skulle hända om alla världens kvinnor somnade och inkapslades i kokonger? På vägen har de sedan försökt ta livet av så många som möjligt, och hitta så brutala sätt som möjligt att göra det på.
Jag läste en hyllning till boken i ett amerikanskt skräckmagasin och det enda jag kunde tänka på var att folk inte borde tända på och skriva recensioner samtidigt, och att det är ohälsosamt för läsarna när människor som ska bedöma litteratur bedömer en aktuell roman helt och hållet efter namnet på omslaget, snarare än vad vi faktiskt får i näven.
Vi ses längre fram, King. Jag vet att du fortfarande är … ja, kung.
Abdikera får vi alla göra då och då. Tur då att vi kan återkomma.
We’ll meet again.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Törnrosor
- Förlag: Albert Bonniers Förlag
- Format: Inbunden
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2019-02-05
- ISBN: 9789100175863
