Hur långt kan en författare gå med fiktionen när hen skriver något som hen påstår är sant? Och kan man låtsas vara någon annan och komma undan med det? Här är några exempel på författare som har dragit saken till sin spets.
Författare kan vara rejält luriga, det visste vi sedan tidigare. Men en del av dem är värre än andra, visar det sig när New York Times fångar upp tråden och reder upp begreppen.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Här är därför ett par exempel på författare som verkligen gått in för att blåsa världen, och faktiskt lyckades med det (till viss del).
Clifford Irving
Clifford Irving är ett lysande exempel, och hans förfalskade bok har till och med filmatiserats av svenska Lasse Hallström. Och ja, det han gjorde är av enorma proportioner. Han lyckades med konststycket att sälja in en fabricerad biografi över Howard Hughes, som han påstod var exklusivt godkänd och gjord i samarbete med Hughes själv.
Han lurade förläggaren och förlaget på stora förskott, med något som i praktiken var skapat ur tomma luften och på vägen lattjade han med journalister om projektet genom att skicka falska brev och ringa upp både dem och förlagsfolk från exotiska platser där han påstod sig intervjua Hughes. Alltihop som för att bevisa att projektet var riktigt.
När datum för boksläppet närmade sig åkte han till slut fast, när Howard Hughes gick ut och sa att han inte hade en aning om vem Clifford var.
Resultatet? Fängelse. Men själv vägrar Clifford att se på det som ett bedrägeri och kallar det istället mer för en intressant bluff, en kul grej som han ville se om han kunde komma undan med.
James Frey
James Frey är så klart också med på listan. Och kanske då i avdelningen författare som inte är den person de utgett sig för att vara, eller på något sätt ljugit ihop sin livshistoria för att kunna sälja bättre. Eller är det bättre att kalla det en fiktiv biografi? Nja, kanske inte, när man nu påstod att det var sanningen.
På vägen lyckades Frey dessutom ljuga ihop en tre månader lång runda i fängelse och en rotfyllning utan bedövning, som säkert gav många läsare mardrömmar under flera år. Och mest problematiskt … han hamnade hos Oprah, som hade valt ut hans bok till sin bokklubb. När han avslöjades som en bluff ville hon ha svar, och Frey dök upp i programmet och erkände hur mycket han hade hittat på av boken.
Oprah gav nog också uttryck för det som många kände: ”Det är svårt för mig att prata om det här för jag känner mig lurad. Men än viktigare, så känner jag att du har bedragit miljoner läsare.”
Märkligast av allt är att Frey ändå hänger kvar som författare och att Oprah faktiskt bad om ursäkt senare, för att hon varit så hård mot honom.
Stephen Glass
Ibland tror jag att folk runt de här författarna känner att de borde sett det komma. Som i fallet Stephen Glass. Han fick sparken från The New Republican 1998, när man upptäckte att han hade fabricerat detaljer i 27 artiklar som han skrivit.
Däribland återfanns en helt påhittad Church of George Bush. Men skam den som ger sig.
Utskälld, avskedad och på bar backe skrev han en bok om sina påhitt, och boken The Fabulist blev en hyfsad framgång. En roman, ja visst, men likväl en sorts förklaring om vad han hade gjort i yngre dagar.
Romain Gary
Gary, som skrivit under en hel livstid, hade fått det fina Prix Goncourt för en av sina böcker, ett pris som du bara kan tilldelas en gång under din livstid.
När karriären började tappa fart ville han testa något nytt och började skriva under pseudonymen Émile Ajar. Men när han hade släppt den andra boken under det namnet uppstod problemet. Émile Ajar tilldelades nämligen … ja, vad tror ni? Prix Goncourt, priset man bara kan få en gång …
För att lösa alltihop anlitade Gary sin kusin för att ”spela” Ajar under prisutdelningen. När alltihop avslöjades skrev Gary ihop en fejkad memoar, eller biografi, där han påstod sig lida av schizofreni. Vilket inte var sant.
Sanningen och detaljerna framkom först efter att han tagit livet av sig och kvarlämnat ett brev med titeln ”The Life and Death of Émile Ajar”.
Penelope Ashe
Att sex säljer är väl knappast en nyhet. Den tanken hade även en journalist på 1960-talet, och han gav sig katten på att bevisa det. Därför samlade Mike McGrady ihop ett gäng journalister som han arbetade med på Newsday, och började skriva en roman som innehöll lika delar sex och parodi på romance-genren i sig själv.
De gav den fiktiva upphovspersonen till verket namnet Penelope Ashe, och lät McGradys syster spela författaren när hon skulle träffa intresserade förläggare.
Det visade sig att Mike hade rätt, för boken blev antagen och sålde 20 000 exemplar. Men när Penelope Ashe sedan blev inbjuden till David Frost Show på tv, bestämde McGrady och de andra sig för att det fick vara nog. När tv-värden ropade in Penelope kom istället alla de manliga journalisterna in på scenen, en efter en. Melodin som spelades under entrén?
A pretty girl is lika a melody.
Källa: New York Times
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
