Ett steg tillbaka för Svenska Akademien. Så beskriver DN:s kulturchef valet av Ellen Mattson och Anne Swärd som nya ledamöter. Däremot hyllar litteraturkritikern Ola Larsmo valet av Mattson.
– Det är gedigna författare båda två, det är inte tu tal om det, men det är inte på den nivå som fanns hos Sara Stridsberg eller Klas Östergren. Så i fråga om glans är det ett steg tillbaka för Svenska Akademien, säger Björn Wiman.
Ellen Mattson och Anne Swärd har valts in som nya ledamöter i Svenska Akademien, meddelar Akademien i ett pressmeddelande. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman är dock kritisk till invalen och säger till TT att han har svårt att motta de två invalen med ”jublande glädje”.
– Svenska Akademien är i princip bunden vid en mast. Man måste välja in kvinnor för att övervikten av män är så parodiskt stor. Och dessutom tycks man vilja välja kvinnliga författare som inte är hemmahörande i Stockholm. Man kan väl säga att det här är två författare som ännu inte gjort några särskilda avtryck i svensk litteratur eller svensk offentlighet, säger han.
Han är också kritisk till Akademiens fokus på att bara välja in skönlitterära författare, och anser att man är i behov av en breddning snarare än en avsmalning efter den kris man befunnit sig i, och till stora delar ännu befinner sig i.
– Även om det inte går att säga något ont om dem som författare så är jag inte säker på att de två är de bästa eller mest lämpade att ta plats i Svenska Akademien.
Författaren och litteraturkritikern Ola Larsmo prisar dock invalet av Ellen Mattson.
– Hon är en sådan påläst och kunnig författare. Hon kan skrivandets hantverk ordentligt och gör alltid en otrolig research till sina romaner, säger han och tillägger att Mattson borde ha varit självklar för jobbet för länge sedan.
– Jag trodde att det skulle ha hänt redan, det skulle hon säkert inte hålla med om själv men så är det. Man sitter inte i Akademien som en hedersbetygelse, det finns ett jobb att göra där och hon är ovanligt välrustad för det jobbet, säger han.
I och med invalen har Akademien nu 17 ledamöter, och bara en stol återstår att fylla.
För första gången på 30 år är Svenska Akademien på väg att bli fulltalig, konstaterar Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand.
– Det är en paradoxal utveckling. För mindre än ett år sedan talade man i termer om att Akademien var på väg att kollapsa, att den inte skulle överleva. Det fanns seriösa debattörer som menade att samtliga ledamöter borde lämna sina stolar. Och nu har vi en situation där de, i alla fall på ytan, är mer robusta än på 30 år.
– Det vi har sett är en förvånansvärt effektiv rekonstruktion och konsolidering av Svenska Akademien. Det har föranletts av att man har lyckats göra sig av med först Katarina Frostenson och sedan Sara Danius, samt de här invalen i höstas som var kritiska, säger han.
Att de nyinvalda ledamöterna är skönlitterära författare ser Liljestrand som närmast nödvändigt. Han anser att Akademien dels har haft ett åldersproblem, dels ett problem med mansdominans. Den har dessutom haft ett problem med att den förra året tappade tre välkända skönlitterära författare med en bred folklig förankring – Klas Östergren och Sara Stridsberg, men också Kerstin Ekman som formellt lämnade efter att ha varit borta från arbetet under många år.
– Det är logiskt att man tar in två kvinnor som är födda på 60-talet och som också är prosaister. Efter att ha tappat tre stora prosaister 2018 försöker man råda bot på det genom att ta in Anne Swärd och Ellen Mattson.
– Det ser jag som ett logiskt och ganska nödvändigt val, säger han.
Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius tycker att dagens inval stärker bilden att man försöker skapa en annan sorts akademi.
– Det kan också spegla en förhoppning att ha personer som genom att de inte är lika publika och inte har lika mycket av en egen plattform kanske har mer tid att ägna åt arbetet i Akademien i bästa fall.
Lisa Irenius tycker att det är svårt att känna någon större entusiasm inför invalen.
– Man går från stjärnglansen till en mer arbetande, tillbakalutad och mer anonym institution. Det är lite tråkigt, men kanske är det bra. För det har funnits någonting problematiskt med upphöjdheten och hur den har använts.
Text: Sara Haldert/TT, Beatrice Nordensson/TT, Miranda Sigander/TT.
