Bokrecension: En tyst minut av Siegfried Lenz

En sommar, en ung man, förälskelsens bitterljuva ankomst. Och alltings slut. Romanen En tyst minut av Siegfried Lenz är så vacker att det mesta bleknar i jämförelse. Stor litteratur, och en sann klassiker. 

En tyst minut
Författare: Siegfried Lenz
Förlag: Thorén & Lindskog

Det finns något i de där särskilda böckerna som sveper med dig. Som får dig att lyfta blicken. Väl där upptäcker du att du befinner dig på en helt annan plats än där du precis satte dig ner för att läsa. Du är upplyft, bortsvept, insvept. Förtrollad. Och det är då du börjar skruva på dig där du sitter i bästa läsfåtöljen, och plötsligt drar du dig till minnes något som hände för flera år sedan, när du såg solen spela mellan tallkronorna i en liten skog nära kusten i Skåne, sommartid, blomstertid, brisen från Skälderviken, och hur ytan bakom kullarna gnistrade som ett band av ädelstenar, ljusblå solkatter och det höga strandgräset längs benen, bin och humlor och en kanin som kommit på avvägar och snabbt försvinner in i skuggorna igen.

Men sedan. Åh, ja. Sedan känslan av förlamning, när kärleken cyklar förbi på grusvägen i en skogsglänta, med håret svallande och skrattet på väg upp ur strupen, och sedan är hon försvunnen igen, men du står kvar och kommer hela livet att minnas exakt vad du kände. Kroppens förfall, lutning, den torra tungan mot gommen. Känslan, den känslan, från förr, och den känslan i boken, i texten, i dina händer, den unga kärleken … du sitter kvar i fåtöljen och läser, och ändå inte. För när du upplever allt detta är du inte alls utanför boken, som man först kan tro, utan snarare ännu mer inuti den, som om den slutit sin egen berättelse om din egen, genom komposition, ordval, stycken, stämning.

Nej, det går verkligen inte att uppföra en sorts bedömning av Siegfried Lenz och hans En tyst minut utan att lägga korten på bordet omedelbart. Här finns ingen anledning alls att försöka dra ut på omdömet, eller maskera den styrka som finns i de drygt hundra sidorna ren och skär läsglädje, om nu glädje är rätt ord, för det är sorgen som är så vackert framskriven, så som den ser ut i unga Christians ögon.

Han är arton år gammal, och möter som genom en slump sin lärare en sommardag på badorten vid kusten. Pojken arbetar tillsammans med sin far i hamnen, och Benny Goodman och Ray Charles strömmar ur restaurangernas radioapparater, som en ljudkuliss till händelserna som långsamt vecklas upp i ett nästan stillastående kammarspel om två människor som förvånat börjar titta på varandra på ett helt nytt sätt. Och ja, Lens penna skriver fram kärleken lika varsamt och försiktigt som bara en riktigt ödmjuk iakttagare kan göra, när pennan vässats en hel livstid, hjärtat brustit gång på gång, och man stirrat ner i minnenas brunn tillräckligt länge.

Det är verkligen vackert, som en tyst minut. Och det är med en tyst minut alltihop börjar. Christian står i aulan på skolan och stirrar på sin rektor, en minneshögtid som hålls för Stella. Alla vet att hon var en älskad lärare, men bara Christian vet att hon också älskats av honom, både fysiskt och känslomässigt, och att alltihop började samtidigt som sommaren slog ner i den lilla badorten.

En dans, en förlupen kommentar, en inbjudan som kanske gjordes innan tanken hann ifatt, och medan ljuskäglorna från dansbanan slocknar håller Christian redan på att falla för sin lärare. Hans hand i hennes, inte är hon så många år äldre heller, bara … annorlunda. Och hans lärare, så klart, vilket gör att deras relation spelas upp med stora kärleksförklaringar från honom, och en mer sansad och förvirrad tvekan ifrån henne, allt medan sommaren lindas runt dem. Till slut drabbas också hon. Elden får fart. Deras möten, deras nästan-möten, och sedan hennes plötsliga resa bort på semester.

Hon kommer inte tillbaka, och att hon har gått bort förstår vi redan på första sidan, och hela bokens handling vävs fram genom pauser och passager på den tidigare nämnda minneshögtiden, där vi kastas tillbaka i tiden och sedan får återvända till den fyllda aulan där både elever och lärare sörjer sin förlorade vän, kollega, älskade. Det är en annorlunda kärlekshistoria med solen flämtande på himlen och där både havet och badorten finns i bakgrunden, som en ständigt glödande fond. Sommarkärleken, från ungdomen, som den bara kan vara då, men också tabut runt deras relation.

Lenz har precis den balans som krävs för att skriva sig ner i din själ, och på bara hundra sidor har han skapat något som jag skulle vilja tatuera på mitt hjärta. I all den litteratur som skrivs, som fyller våra hyllor, är det just dessa sparsamt komponerade sidor som jag skulle vilja sätta på en alldeles särskild plats i bokhyllan. För att han får mig att minnas livet, och en dag på stranden, i skogen, under en sol jag borde ha glömt bort för länge sedan, och för att han gör det med ett språk som nästan gör mig knäsvag.

Varje komma, varje paus, varje vindling är dessutom översatt med stor känslighet av Jörn Lindskog, som om han legat på knä över ett bräckligt skelett i sanddynerna någonstans, och där varsamt borstat fram beståndsdelarna i den här romanen om att älska, leva, förtvivla och andas den typ av kärlek som bara kan finnas i livets början.

Det är en bok att behålla, det är en bok att ge bort. Att läsa, och att läsa om.

Länge leve romankonsten, när den framträder som här.