Under en stekhet eftermiddag 1959 korsade de två författarna Hemingway och Greene för första gången väg med varandra och resultatet blev ganska avmätt. Men det fanns kanske goda anledningar till det …
Vad händer när två giganter möter varandra, och då dessutom två litterära giganter som tycks ha allt gemensamt vid en första anblick? Slår det gnistor? Jo, för all del, men kanske inte den sortens gnistor som man skulle önska.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
När Graham Greene och Hemingway hamnade i varandras väg hängde smockan nästan i luften (nåja …) och samtalet stannade vid ett avmätt hallå, men det fanns något mer i luften, något som inte gick att sätta ord på. Mötet skildras ingående i den kommande boken Vår man i Havana – historien bakom Graham Greenes spionthriller om kalla kriget, och återberättas av författaren Christopher Hull i en artikel på CrimeReads.
Historien är enligt honom följande: När man höll på med filminspelningen av Greenes bok Vår man i Havana, var också författaren på plats för att följa arbetet på nära håll. Han höll sig hela tiden nära händelserna, och ska enligt New York Times ha haft en Leica dinglande runt halsen och papper och penna till hands för att fånga upp stämningen under arbetet. Och han var uppmärksam, följde varje steg som togs när hans bok förvandlades till film.
Men tisdagen 14 april skulle man filma en scen på Sloppy Joe’s på hörnet av Zulueta och Ánimas, och som varenda boknörd vet var det samma bar som Hemingway hängde på dagarna i ände. Han hade bott in sig ordentligt där nere och det är väl inte överdrivet att anta att han hade lika delar kubansk rom och blod forsande genom venerna vid det här laget – att han inte tackade nej till en drink är vida känt. Självklart passade han på att titta förbi inspelningen, mest för att hälsa på en av skådespelarna som han var god vän med, och blev då presenterad för Greene under en kort paus. Men, som regissören Jay Mallin efteråt konstaterade, blev mötet kort och ordlöst, med två litterära giganter som mest kastade en sur blick på varandra och knappt orkade hälsa ordentligt. Stämningen var mycket tryckt och besvärad från båda håll, på ett sätt som helt överrumplade Mallin.
Han hade tagit för givet att de två männen borde ha massor att prata om, så lika som de var. Kopplingarna till världskriget, jobbet som korrespondent och att de båda två hade en sorts depressiv natur hjälpte inte alls att föra ihop dem, utan verkade nästan fungera på motsatt sätt. Efteråt konstaterade Mallin att det var uppenbart att de två männen inte alls gillade varandra och Greene dök inte heller upp som avtalat på den middag som Hemingway höll till kvällen.
Det är nästan för tacksamt att börja fundera på vad som lagt sig mellan dem, då de som sagt verkade så lika vid en första anblick. De var båda suputer, jagade kvinnor hejvilt, utan vare sig takt eller reson, men när man tittar närmre på deras personligheter framträder också rätt betydande skillnader, och den där rätt typiskt amerikanska (om man nu får säga så) framfusigheten som Hemingway gjort till sin egen passade dåligt in på Greene. De var till exempel båda förälskade i Afrika, men Hemingway poserade gärna med vilda djur som han precis skjutit vilket den mer stillsamma Greene aldrig skulle få för sig.
Å andra sidan – kanske var Greene avundsjuk på Hemingways Nobelpris, och visste att han aldrig skulle komma i närheten av ett sådant erkännande. Sedan gör det förstås inte saken bättre att Hemingway tvingats till kritik av Greene i Paris Review 1958, där han fått en fråga om vad han tyckte om en anonym författares förklaring av vad hantverket egentligen gick ut på. Den icke-namngivna författaren ska ha sagt att man som skribent bara arbetar med en eller två idéer under sin karriär, som man sedan vänder och vrider på.
Åt det fnös Hemingway och svarade att det var allt för simpelt. Nej, grunden till ett gott författarskap kom istället av att man skaffade sig ett inbyggt skydd mot skitsnack, att man kunde sovra bland klyschor och skit när man skrev. Nå, gott så. Fast sedan visade det sig att den icke-namngivna författaren som citerats i exemplet var Graham Greene …
Vi kommer väl aldrig att få veta varför de två storheterna kom på kollisionskurs med varandra, men tanken är intressant att leka med. Och kanske gav Greene till sist den förklaring som bäst beskrev deras avighet mot varandra, när han genom en notering i sin dagbok skrev följande efter mötet med Hemingway: Hemingway kom för att titta på inspelningen av filmen – vi skakade hand och tittade rätt surt på varandra: uppenbart hade jag gett mig in på hans territorium. En författares känga till en annan författare, men också en anteckning som visar att Greene inte hade mycket till övers för Hemingways machostil.
Den som ändå hade varit en fluga på väggen där, den där dagen i april 1959 …
Hur som helst: två storartade stilister, som på varsitt håll åstadkom storverk. Som tur är har vi rätten med oss och kan gilla dem båda två, oavsett vad de tyckte om varandra.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
