Rookie 8: Tove Alsterdal om att skriva litterära deckare med verklighetsanknytning

Författaren Tove Alsterdals böcker har alla en verklig grund, ett fundament som härstammar från en plats eller en historisk händelse – samtidigt som de bjuder på ett spänningsmoment, en gåta som ska lösas eller ett brott som måste klaras upp. I en lång intervju berättar hon om sin skrivprocess, om hur hon har hittat sin balanslinje mellan roman och deckare och om varför ambitionen att höja deckargenrens status är helt bakvänd. Dessutom får vi titta in bakom kulisserna till hennes samarbete med författarkollegan Liza Marklund och hur de ger varandra ovärderlig kritik när en ny roman tar form.

Tove Alsterdal: Jag vill ge läsarna mer än de väntar sig

Idag är Tove Alsterdal en populär deckarförfattare med helt egen stil. Debutromanen kom för tio år sedan, men om omständigheterna varit annorlunda hade det kanske inte blivit en bok över huvud taget, utan en film.

– Jag var manusförfattare och skrev för teater, radio, film och lite av varje, berättar Tove Alsterdal. När jag fick idén som sedan blev Kvinnorna på stranden var det naturligt att tänka i filmformatet. Ett bolag visade till och med intresse för idén, men eftersom storyn utspelade sig i sju länder skulle produktionen bli förfärligt dyr.

Det såg mörkt ut för filmprojektet, men för Tove var det här en historia som måste berättas – oavsett format. Så hon satte sig ner och började skriva. Med målet i sikte.

– Jag var tvungen att skriva den här historien. Under en tid fick jag planera om så att jag bara tog välbetalda, men tråkiga jobb, för att frigöra tid åt skrivandet, säger hon.

Visst hade hon satt igång en del romanprojekt tidigare, men det hade aldrig förut varit lika seriöst som det var då när debutmanuset tog form.

– Skriva böcker hade jag alltid tänkt att jag skulle göra senare, när jag hade tid och pengar. Men idén var så bra, och när man får en så stor, viktig idé, då bara måste man genomföra den.

Många av oss har en förebild, en person som har inspirerat oss till att komma igång och verkligen satsa på vår dröm. I Tove Alsterdals fall var denna person Dolly Parton.

– Dolly Parton är en fantastisk kvinna med en makalös historia, hon har tagit sig från de fattigaste av de fattiga till att bli en ikon, säger Tove. Hon berättade i en intervju att hon alltid gör sjuårsplaner för sitt liv. Så jag satte mig ner och gjorde en plan – inte på sju år men på fem – och insåg att om jag ville få ut boken inom den perioden så var det bara att sätta igång.

Detta var runt 2006. Men att förhålla sig till bokformatet istället för att skriva för film eller radio var mycket svårare än Tove hade trott.

– Jag har ju läst romaner i hela mitt liv och jag försörjde mig på att skriva. Dessutom hade jag i flera år jobbat som redaktör för Liza Marklunds böcker, så jag tänkte att ”det här kan jag väl”. Men att sätta sig och genomföra det själv var något helt annat.

Tove var framförallt van vid att skriva dramatik, vilket är mycket mer avskalat än prosa – i princip skriver man bara ut det som sägs.

– Testläsarna fattade ingenting av det första utkastet, minns hon med ett skratt. Jag var inte beredd på att skriva ut vad karaktärerna tänkte och kände, men det är ju en stor del i en roman. Så det krävdes ett antal omarbetningar.

Till sin hjälp hade hon (”den eminenta”, med Toves egna ord) Liza Marklund – en bekantskap som föddes när de båda gick på journalistutbildningen tillsammans och som ledde till ett samarbete som har gynnat dem båda som författare. (Ja, detta är för spännande för att hasta förbi, så vi återkommer till det längre fram i reportaget.)

En långlivad debutroman

Från början var det inte tänkt att det första bokmanuset skulle bli en kriminalroman. Tove hade föreställt sig en roman, men kom på en twist som stöpte om berättelsen till en thriller.

– Historien krävde att det skulle vara på det sättet, och det blev genast mycket bättre. Sedan fastnade jag på något vis i den genren, berättar hon.

I likhet med många andra tyckte Tove det kändes lockande att skicka in sitt manus till ett förlag så fort som möjligt.

– Men rådet jag fick av Liza var att skriva färdigt först. Och jag är innerligt glad att jag lyssnade på henne. Det gäller att tvinga sig att skriva färdigt, man får inte tro att förlaget gör det åt en.

Slutligen blev hon klar, och efter en inledande refusering som inte fick henne att tappa modet vände hon sig till en handfull olika förlag. Av dessa var Lind & Co de första som ringde. Där släpptes Kvinnorna på stranden år 2009, och Tove Alsterdal har blivit kvar hos Lind & Co ända sedan dess, med idag ytterligare fyra böcker i bagaget.

Debutromanen finns fortfarande tillgänglig i bokhandeln, vilket inte är alldeles vanligt för en tio år gammal titel. Den handlar om en död man som flyter i land på en strand vid Medelhavet, samma strand dit charterturister åker och badar, men ingen reagerar eftersom mannen är svart och det händer hela tiden.

– Den fick fantastiska recensioner, det var magiskt. I inbundet sålde den inte jättemycket, men det kan man heller inte förvänta sig som debutant. I pocket gick det bättre, berättar Tove.

När hon raggades upp av en agent tog utlandsförsäljningen fart. Boken blev en megahit bland annat i Danmark och på Island där den låg etta på topplistorna.

– Då, år 2009, var historien som jag berättar om människors flykt över Medelhavet okänd för de allra flesta. Många upplevde det som hisnande när de läste boken. Idag är det tråkigt att konstatera att ämnet dessvärre har blivit än mer aktuellt.

Kanske är det delvis därför som boken lever vidare och fortsätter sälja än idag. Eller så beror det helt enkelt på att Tove är en riktigt bra författare, som fångar sina läsare.

Platsen kommer alltid först

Drygt två år efter debuten kom Toves andra bok ut, I tystnaden begravd, vars handling kretsar kring Tornedalen där Tove själv har rötter.

Hade du fastnat för att skriva böcker då?
– Ja, verkligen, jag tyckte att det passade mig. När jag väl hade knäckt koden. Det är en härlig känsla att äga sitt eget universum, och få jobba mer med språket än i annan sorts skrivande. Dessutom hade jag fler idéer på lager som jag verkligen ville genomföra.

Alla Toves böcker är fristående, tanken på att skriva en serie har inte tilltalat henne. Det är inte den typen av böcker hon vill skriva, förklarar hon.

– Jag hade aldrig tänkt skriva den sortens deckare som har en återkommande figur som löser mord. Kanske hänger det ihop med min bakgrund som dramatiker; jag ser boken som ett drama, där de som löser gåtan är involverade med sina liv, inte för att det är deras jobb.

Vad som dock binder samman böckerna är att de har tydlig förankring i verkliga händelser och platser, och ofta handlar om livsöden eller situationer som har glömts bort.

– Det är de historierna jag går igång på. Jag är journalist i botten och tycker att det är spännande med samhället och verkligheten. För mig börjar det alltid med platsen och konflikterna som uppstår där, som stranden vid Medelhavet där världarna krockar eller Tornedalen, där människor lockades att ge sig av till Sovjet.

Hon brinner helt enkelt för att berätta historier, särskilt de som har varit nedtystade och dolda. Spänningen i skrivandet tycker hon ligger dels i att skapa intriger och karaktärer som bär historien, men också att få berätta om verkliga skeenden – för att förstå mer om den värld vi lever i.

– Det lockar mig att skriva om det allmänmänskliga, gärna historiska, där det gömmer sig någon form av konflikt. Och jag tycker att en kriminalroman ska kunna berätta stora historier om världen och livet, förklarar hon.

Hennes senaste bok Blindtunnel från 2018 berättar en historia som är okänd för de flesta: vad som hände i den tyskspråkiga regionen Sudetenland (idag en del av Tjeckien) efter andra världskrigets slut.

– Landskapet tömdes helt på sin befolkning över en natt, säger Tove. Det är inte så många som känner till det. När jag fick korn på den historien kunde jag inte motstå att skriva om den.

Det alsterdalska skrivandet

När Tove påbörjar ett nytt projekt börjar hon med att beställa hem all litteratur hon kan hitta om ämnet på ett språk hon kan läsa. Därefter följer en instuderingsprocess samtidigt som hon börjar strukturera sin historia.

– Sedan reser jag förstås till platsen jag ska skriva om. Det är viktigt för mig. Visst kan man hitta på, men det ger så mycket mer att vara på plats och gå i sina karaktärers fotspår, berättar hon.

Faktan är viktiga pusselbitar, men samtidigt skriver hon romaner och karaktärerna måste kunna bära berättelsen. Tove menar att det inte får bli en historielektion, och hon lägger ner mycket arbete på att göra storyn till sin egen.

I Tove Alsterdals värld kombineras inblickarna i verkligheten med olika typer av brott.

– Det är något särskilt med brottshistorier, med hur de hänger ihop. Det är kul att jobba med spänningen och gåtan, allt som är gömt under ytan, fasader, människor som utger sig för att vara någon annan … allt det där går hand i hand med det jag vill berätta.

Även om Tove skriver deckare och i viss mån förhåller sig till den traditionen så vill hon samtidigt vidga gränserna för genren. Det är intressant att utforska gränslandet.

– Jag tycker att även deckare ska vara bra skrivna, så språket är jätteviktigt. Samtidigt får man inte bli för stilistisk och sätta språket före berättelsen; spänningen får inte bli lidande. Deckare kan också vara litterära, utan att det litterära tar över. Det är spännande att jobba med den här dynamiken, och underordna sig spänningsromanens villkor samtidigt som man utmanar dem, förklarar Tove.

Att skriva deckare är ett fantastiskt sätt att berätta historier, och för Tove är det viktigt att kriminalromaner kan, och får lov att, berätta stora historier. Hon får ofta höra från läsare att de är glada att de har fått lära sig något nytt.

– Många författare säger ofta att deras böcker bara är underhållning och står inte för att de har något viktigt att berätta. Men jag älskar själv att läsa böcker som vidgar min värld, som gör att jag får med mig något nytt efter läsningen. Så det försöker jag ta med mig in i mitt eget skrivande; jag strävar efter att ge läsarna mer än de väntade sig.

Mer än en gång har Tove upplevt att hennes böcker är svåra att genrebestämma och kategorisera i bokhandeln eftersom de ligger i gränslandet mellan roman och deckare.

– Vi har alltid problem med vad vi ska kalla dem. Spänningsroman är ett bra ord, men det är inte så snyggt. Deckare låter bättre. Samtidigt är mina böcker inte ens i närheten av de klassiska polisromaner som ju är gigantiska i Sverige. Det är farligt att klumpa ihop så olika typer av böcker i samma genre.

Då och då får hon frågan vad man ska göra för att höja deckarens status.

– Det är helt fel, säger hon bestämt. Att sträva efter status är jättedumt! Det är fantastiskt att deckare läses i alla skikt, att man som deckarförfattare når ut till människor i alla samhällsklasser. Det blir mindre och mindre som förenar i samhället idag, och att kunna bidra till något som binder samman människor är otroligt kul. Jag älskar att genren är så folklig.

Under decenniet som verksam författare har hon märkt att hennes böcker både tilltalas av deckarläsare och de som annars hellre läser romaner. Men faktum är att hon har flera idéer till just sådana ”vanliga” romaner.

– Jag håller på och balanserar mellan olika idéer just nu, jag måste gå på lust när jag väljer vilket projekt jag ska ta tag i.

Ett kritiksamarbete utan prestige

Testläsare använder många författare sig av, men få kan förmodligen stoltsera med att ha ett så beryktat bollplank som Liza Marklund. Men samarbetet uppstod inte ur intet – Tove och Liza var goda vänner sedan studietiden.

Efter studierna i journalistik fortsatte de att ge varandra feedback på olika texter. När Liza var i färd med att skriva sin första bok Sprängaren var Tove en av testläsarna. Därefter fortsatte de att jobba tillsammans, och Tove har hängt med under alla 18 år som Liza har skrivit de elva böckerna i serien om Annika Bengtzon.

Så när Tove började skriva egna böcker var det självklart att Liza hjälpte till. Ett stöd hon beskriver som ovärderligt.

– Det har fungerat fantastiskt bra. Att ha någon som verkligen säger hur det är och inte kliar en på ryggen är guld värt. Motsatsen är trevligt, men det hjälper inte, konstaterar hon och fortsätter:

– Förlaget ger ju alltid bra hjälp, men de har en annan roll.

Diskussionen inleds redan på idéstadiet och är fullkomligt prestigelös. Det enda målet är att förbättra texten, vilket Tove beskriver som ett kreativt och givande förhållningssätt.

– Jag är tacksam varje gång jag får kritik. När någon vill göra sig besväret att se luckorna och som dessutom inte lindar in kritiken. Det kräver lite mod, och det är inte alla människor som är så direkta som Liza.

Även om de båda hade varit journalistiska redaktörer tidigare var de långt ifrån proffs på att redigera skönlitterär text när de började. Men efter hand har de utvecklats och blivit bättre på att läsa och ge kritik.

– Det är också en fördel att vi är så inne i varandras historier redan från början och känner varandras karaktärer så väl, menar Tove, och säger att samarbetet gör att skrivandet känns lite mindre ensamt.

Jobba sig inåt enda sättet att bli originell

Ingen kan förneka att det fortfarande ges ut väldigt många deckare, trots att deckarboomen inte anses kunna pågå för evigt. I myllret gäller det att nischa sig och skapa något eget. Och där har Tove Alsterdal lyckats hitta sin egen profil eller subgenre inom deckargenren, så vi undrar förstås om hon har några råd till den som vill ge sig på att skriva en deckare. Vad behövs för att skapa en bra deckarstory?

– Först gäller det att inte snegla på vad alla andra gör och försöka göra samma sak, eller ge sig på att göra det bättre, säger Tove. I den stora floden av deckare tror jag det är ännu viktigare att hitta sin egen röst.

För att sticka ut behöver man inte tvunget uppfinna den mest intrikata mordmetoden, åtminstone enligt Tove; det intressanta ligger snarare i att hitta en historia man själv går igång på. Vad är det jag tycker är intressant? Vilka är karaktärerna och vad gör dem unika?

– Att jobba sig inåt är det enda sättet att bli originell. Det är mycket mer intressant om man går in i sin egen historia och försöker göra den på bästa sätt. Då är chansen också betydligt större att det blir något originellt av det hela, avslutar Tove Alsterdal.

Tove Alsterdals böcker:

Kvinnorna på stranden, Lind & Co, 2009.

I tystnaden begravd, Lind & Co, 2012.

Låt mig ta din hand, Lind & Co, 2014.

Vänd dig inte om, Lind & Co, 2016

Blindtunnel, Lind & Co, 2019.