Söndagstuggare: Magnus Cadier om sin väg till författardebuten

Bibliotekarien Magnus Cadier berättar om sin slingrande väg till förlagskontraktet och den svindlande upplevelsen att kunna kalla sig författare.

Vägen till debuten

Text: Magnus Cadier

Om drygt en månad står den kanske i en bokhandel nära dig, eller skyltas bland nyheterna på ett bibliotek. Min debutroman. Resan hit började på allvar den 11 april 2018 när ett bokförlag plötsligt precis vid lunchtid skickade ett mail och meddelade att mitt manus var antaget. Bara sådär, en onsdag några minuter innan jag skulle sitta i informationsdisken på biblioteket där jag jobbar. Men resan började ju såklart tidigare, kanske när jag i maj 2017 började skicka in manuset till stora, små, kända och okända förlag. Eller började alltsammans när jag omarbetade manuset, eller när jag skrev det första utkastet, eller när jag skrev det förra manuset. Eller.

Jag har nog alltid varit en människa med mycket på insidan. Dagdrömmar, fantasier, starka känslor, mörker, eufori, tankar och mardrömmar. Och allt detta måste ju ta vägen någonstans. Jag minns att jag blev tillsagd som barn att det var fult att ljuga, och ljög det gjorde jag ofta och bra. Jag tror att det var där min karriär som författare började, i en lögn om vitsippor så stora att jag kunde sitta i dem (man kan tycka att jag borde valt något som inte så uppenbart var en lögn, men då kunde jag ju lika gärna berättat sanningen). Och ljuger det gör jag fortfarande.

Efter ett liv med skrivande i olika mängder och med långa perioder helt utan ord kom det en dag en idé om en berättelse. Jag minns det så klart, hur jag satt i en fåtölj framför brasan och bara visste att jag skulle börja skriva skönlitterärt. Och där föddes Gabriel. Vi utvecklades tillsammans, tvivlade på vår förmåga att slutföra ett manus, sneglade på andra författares texter, jämförde, provade, smakade. Lyssnade. Och hittade fram till vår ton, vår berättelse som ingen annan berättat förut. Vi var stolta när vi en dag var klara och skickade in våra själar till de bokförlag vi tyckte förtjänade vårt arbete. Vi väntade och undrade mellan vilka bokförlag vi skulle kunna välja att tacka ja till. När refuseringarna dundrade in hukade vi oss så gott vi kunde och en dag när det kom två refuseringar med några timmars mellanrum, precis innan jag skulle ha en sagostund på mitt jobb, såg framtiden mörk ut. Men vi skrev om hela manuset och skickade in det igen. Men ingen ville ha oss.

Sedan följde Adam. Ingmar. Några påbörjade utkast utan namn. Och så en dag stod Daniel där. Jag visste först inte vad jag skulle tycka om hans berättelse, om hans eviga fotograferande, promenerande, fikande, rökande, läsande liv. Men det var något med hans lite undflyende blick som ändå lyckades fånga mig. Vi reste till Stockholm. Lånade en lägenhet i november. Letade efter tomrum och sprickor att fotografera. Sökte ensamheten och fann Nicholas. Blev påminda om det förflutna och slöt oss mot allt det nya. Tills det inte gick att stå emot längre, tills vi insåg att november är en skenbart stillastående månad. Vår månad, vår november, tog ett år att skriva fram tillsammans. Vi var stolta när vi skickade in vårt arbete, femte gången talade jag om för Daniel. Och blev refuserade. Daniel gav sig inte och vi skickade in vår text till Författarcentrum Östs lektörstjänst och tog sen semester en hel månad hösten 2016 och skrev om hela manuset. Lät det mogna, läste igenom, skrev om, skrev om, skrev om, skrev om, skrev … Skickade in till förlagen igen, letade upp ännu fler förlag, hittade ett som faktiskt verkade passa oss precis. Och en dag stod förläggaren själv inne på biblioteket där jag jobbar och sa att han läst mitt manus och att han tyckte det var bra. Vi träffades igen på Bokmässan. Hösten gick och våren kom. Det blev onsdag den 11 april 2018 …

Jag har flera gånger fått frågan varför jag tror att jag fick ett ja till slut, och jag tror det är för att jag tog mig tid att lyssna in mig själv. Att jag vågade prova olika idéer, att jag inte försökte hitta fram till en idé som skulle vara kommersiellt gångbar, att jag utmanade mig med olika tempus (första person presens är inte helt lätt), att jag läste så många debutanter jag kunde hitta, att jag läste de gamla mästarna och hittade bortglömda pärlor. Att jag inte gav upp, att jag inte lät refuseringarna krossa mig, att jag påbörjade ett nytt manus så snart jag var färdig med ett. Jag är övertygad om att det är därför jag till slut fick ett ja. En vän i bokbranschen gav mig en gång rådet: ”Hellre ett bra manus som blir refuserat, än ett dåligt som blir publicerat.”

Nu planerar vi releasefesten samtidigt som manuset går fram och tillbaka mellan mig och Jörn, min förläggare, för att finputsas innan slutsättningen. Och tankarna på livet efter utgivningsdagen blir allt mer påtagliga. Att debutera. Att visa upp mitt inre. Att tvinga min introverta sida att ställa sig i strålkastarljuset. Att prata om min bok. Det är med blandade känslor jag ser på framtiden. En framtid som författare. Och jo, jag har börjat kalla mig för författare, för innerst inne vet jag att det är just det jag alltid varit. När jag skriver det här sitter jag i myskläder i mitt skrivrum med en av våra katter i knäet. I övermorgon väntar intervju nummer fyra på lika många veckor och då tar jag på mig slips och manschettknappar. En skrivande människa och en författare är i mitt fall inte alltid samma person och debuten är något som jag vet kommer att förändra en del av mitt inre oavsett vad jag tycker. Och vad tycker jag? Jag är otålig och kan knappt bärga mig tills jag håller boken i mina händer. Jag är livrädd för den första recensionen. Jag längtar till mitt första författarframträdande i maj. Jag bävar för detsamma. Jag vill låsa in mig och bara skriva och aldrig mer prata om mig själv. Jag vill stå på en scen och bada i applåder.

Jag hoppas jag inte tappar bort den skrivande Magnus när Författaren skrider fram och äntrar scenen. Förmodligen behövs båda, men jag tycker nog att stunderna i skrivrummet är det syre som håller författaren vid liv. Och vi vill nog leva båda två.

Om författaren:
Magnus Cadier debuterar som romanförfattare i april 2019 med boken November har trettioen dagar (Thorén & Lindskog). Han arbetar som bibliotekarie i Skurups kommun och bloggar om sitt skrivande på magnuscadier.blogspot.com.