Det blir ett drabbande och vackert samarbete när Hédi Fried och illustratören Stina Wirsén gör en barnbok om hur världen förändras för en ung flicka i skuggan av Förintelsen. Det är nödvändig läsning för envar, oavsett ålder.
Historien om Bodri
Hédi Fried
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Natur & Kultur
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Att skriva om vad som helst för barn. Går det ens att göra? Frågan visar sig rätt snart vara omöjlig att besvara, eftersom den är helt beroende på vem som berättar och, som i det här fallet, vem som har gjort bilderna. Och när Hédi Fried nu i samarbete med Stina Wirsén gör bok av Hédis uppväxt i Förintelsens skugga, så blir allting rätt och varenda fråga av den typen jag inledningsvis ställde känns onödig. Inte bara går det att göra en bok om det mest fruktansvärda, det är tvunget.
Vem ska annars minnas det – vem ska tala om det? När den sista överlevaren från Förintelsen lämnat oss kommer ett sorgset eko att sprida sig över världen, och när ljudet till sist klingat ut kan vi inte stå orörliga och lyssna till tystnaden. Vi måste då vända oss till den litteratur som redan är skriven på ämnet och se till att den hålls aktuell.
I mötet mellan Fried och Wirsén uppstår också den sorts mellanväg som låter alla ta del av en nattsvart period i vår tid. Historien kan inte undkomma sin egen tyngd, och det behöver den inte heller, eftersom Fried är en van och duktig berättare som här får hjälp av Sveriges mest tonsäkra illustratör. Skuggorna får finnas, både i text och bild, och allvaret balanserar precis rätt när man väljer vad som ska sägas och inte sägas.
Historien berättas genom lilla Hédi, som växer upp i ett namnlöst land, i en odefinierad tid, där allt från början är precis så stilla och fint som det ska vara i varje barns liv. Den unga flickan har en vän som heter Marika. De tycks vara lika varandra, båda kan vissla och båda är lika långa, har likadana skrubbsår och nya framtänder. Och ja, de båda barnen har varsin hund.
Det blir genom Hédis hund Bodri som vi ser hur avståndet mellan Hédi och Marika växer. De är visst inte alls likadana, tycker en del människor. En dag när de två vännerna besöker parken sitter det en skylt på parkbänken: Förbjudet för judar. Berättelsen tar läsaren med på resan mot ett koncentrationsläger, men bara Hédi och hennes syster och föräldrarna tvingas dit. Bakom sig lämnar de sin stad, sitt land, sina vänner och … Bodri, som blir tidens visare genom boken. Hunden är hoppets stjärna och en bild av längtan och väntan.
Man viker inte för det svåra, men håller historien förståelig även för yngre barn, och bilderna och texten både kompletterar och kontrasterar varandra när den unga flickan leds genom en värld som blivit omöjlig att greppa – en värld där ett folk valts ut att dö och små barn stiger av på koncentrationslägrets perrong och sorteras i dugliga och odugliga, och ingen nåd visas mot människan bakom taggtråden.
Osentimentalt, på riktigt och sorgligt om hur en flickas värld förändras och liksom glider över i något som egentligen inte går att hantera. Färgerna tonas ut, får återkomma. Det är gjort med blicken på de unga, och med tanke på världen de ska möta.
Att läsa för barn. Och för vuxna, känns det som. De som inte minns, går vilse.
Gå inte vilse.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
