Rookie 7: Mats Strandberg tar oss med från början till Slutet

I detta avsnitt av Rookie-serien möter vi en författare som etablerat sig som en av våra största fantastikmästare just nu, men vars skrivande tog avstamp i en helt annan genre. Ta del av en lång intervju med Mats Strandberg som bland annat berättar om att det centrala i hans skrivande alltid har varit att utforska karaktärer, relationer och vad det innebär att vara människa. Så även i den senaste boken, ungdomsromanen Slutet, där vår vardagliga mänsklighet ställs på sin spets.

Mats Strandberg: I slutändan verkar mina böcker alltid handla om hela projektet att vara människa

I sin senaste bok Slutet tar sig Mats Strandberg an både jordens undergång och livets stora existentiella frågor. Men hans författarkarriär inleddes med mer lättsmälta relationsromaner. Följ med på en tillbakablick till där det hela började.

Med ett tiotal böcker i bagaget kan Mats med rätta kalla sig en erfaren författare. Många stötte på hans namn för första gången i samband med ungdomsböckerna Cirkeln, Eld och Nyckeln, som Mats skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren 2011–2013. Engelsforstrilogin blev en gigantisk succé både i Sverige och internationellt, och gav båda författarna en stor skjuts framåt i karriären.

Men faktum är att Mats Strandberg hade skrivit tre romaner redan innan Engelsfors. För den som följt Mats de senaste åren och hur han mer och mer etablerat sig som skräckmästare med böcker som Färjan (2015) och Hemmet (2017), kan det kanske verka otroligt att han faktiskt debuterade med chicklit. Det var åtminstone så Mats debut Jaktsäsong (2006) beskrevs på sina håll.

Själv beskriver han sina första böcker som relationsromaner.

– Det är inte så stor skillnad som man skulle kunna tro mot böckerna jag skriver nu, förutom att jag är en mycket bättre författare nu förstås. Nu vet jag vad jag håller på med. Men karaktärer och relationer är fortfarande det jag tycker är roligt att skriva om, det har varit det centrala redan från början, berättar Mats när vi träffas i en hotellobby i Malmö.

Debutromanen Jaktsäsong speglade på många sätt Mats eget liv i mitten av 00-talet då han var singel och tillbringade mycket tid ute på gayklubbar.

– På den tiden hade jag väldigt intensiva vänskapsrelationer med mina tjejkompisar. Samtidigt var jag så otroligt trött på hela chicklit-eran och serier som Sex and the City, det fanns en hel genre som cirkulerade kring ett gäng tjejer som, ibland när det passade för handlingen, hade en fingerknäppande bögbästis utan eget liv. Det var så ytligt skildrat, och jag ville berätta om den sortens vänskapskonstellationer på riktigt och vända på perspektiven inom typisk chicklit.

Bok två, Bekantas bekanta som kom året efter debuten, beskriver Mats som ”mycket eurotechno, 90-talsnostalgi, dragqueens och kändisskap”. Båda de första böckerna fick lite motvilligt positiva recensioner men sålde inte särskilt bra.

– Åtminstone inte lika bra som förlaget hoppades. Gaypubliken trodde att det var chicklit och chicklit-publiken trodde att det var gayböcker, haha.

Tredje boken Halva liv var en sorts thriller som utspelar sig i 1950-talets Stockholm och nutidens Österlen.

– Jag är nöjd med mycket i den boken, även om jag skulle göra mycket annorlunda idag, säger Mats med ett leende.

Vad har du för känslor för dina första böcker idag?
– De är kanske ytliga, vilket beror på att jag var lite ytlig på den tiden. Eller snarare så här: jag vågade inte ta steget fullt ut, och ta saker helt på allvar. Samtidigt är det många som gillar de första böckerna och som ber mig fortsätta skriva i den stilen, och det är ju jättekul. Böckerna är bra för vad de är, men mitt liv handlar inte riktigt om de sakerna längre. Numera är jag gift och orkar inte gå ut längre, säger Mats och fortsätter:

– Det jag gillade med mina första böcker var just att jag fick ägna mig åt karaktärer och relationer, men jag har insett att fantastiken är det bästa forumet för att utforska det. För mig, alltså.

Styrkan i att skriva i en genre

Men innan han landade ett förlagskontrakt skrev Mats två romaner som aldrig kom i kontakt med tryckpressarna. Idag han är tacksam för att de aldrig blev utgivna, även om han kan se att de bidrog till hans utveckling som författare.

– Den första som jag skrev som 17-åring blev nästan utgiven. Jag är jätteglad nu att den aldrig kom ut, för den var verkligen inte bra … Jag snodde bara från allt jag gillade då, som Stephen King, Bret Easton Ellis och Donna Tartt. Det var balettdansöser, knark, incest och mord, säger Mats självironiskt.

Manuset gick till sista utgallringen på Bonniers, men föll på målsnöret. Han fick dock ett fint refuseringsbrev.

– Det var otroligt peppande att få konstruktiv kritik. Men det dröjde till jag blev 25 innan jag gav mig på att skicka in ett manus igen. Då var det på temat ”ung man går runt i Stockholm och funderar över livet”, och jag är faktiskt ännu gladare att inte den heller gavs ut, erkänner Mats.

Men att ha slutfört flera romanprojekt, även om de inte blev utgivna, tror han gav ett visst självförtroende som ledde till att han fortsatte försöka.

– Och det som var bra i de manusen har dykt upp i andra former i böcker som sedan blev något, så det var aldrig riktigt bortkastat.

När manuset till den blivande debuten Jaktsäsong började ta form visste han vad han gjorde och vilken sorts historia han ville berätta.

– Det var historien jag gick igång på, inte själva grejen att vara författare, berättar Mats. Det var inget egoprojekt, som det hade varit när jag var yngre. Jag insåg också då hur kul det är att förhålla sig till en genre, och det förlöste mitt skrivande på något sätt.

Han förklarar att han tycker om att skriva i en tradition samtidigt som han vänder på förväntningar och regler inom genren. Med Jaktsäsong var det chicklit, men han har förhållit sig till andra genrer på liknande vis flera gånger därefter.

Vad som har blivit kvar som en gemensam nämnare i alla böcker är stilgreppet att skriva i presens, vilket han gjorde redan från början. Dessutom har han minst två, oftast tre berättarperspektiv; det tilltalar honom att låta karaktärerna betrakta varandra.

– Det är intressant eftersom det uppstår krockar mellan självbilder och vad andra ser utifrån. Ibland förstår andra mer om en person än den förstår om sig själv, på något sätt. Jag tycker också om att skriva om konflikter där man får se båda parter.

Låter idéerna leda vägen

Idag är fantastiken Mats hemmaplan, och den eran satte igång när han och Sara började skriva Cirkeln.

– När vi började prata om att jobba ihop visste vi först bara att det skulle handla om tonåringar och ett gäng väldigt olika människor som tvingades samarbeta. Men vad skulle vara motorn? Vi var inne på massa grejer, men när vi kom på att de skulle vara häxor så frågade vi oss varför vi inte hade insett det från början – vi är ju genrenördar båda två. Magin fick allt att falla på plats. Det var lite magiskt, i brist på bättre ord.

Sedan dess är det ingen återvändo, som han uttrycker det. Fantastikens väg ledde snart vidare till skräck, som han än så länge har utforskat i romanerna Färjan och Hemmet.

Men även om Mats känner att han har hittat hem i fantastiken så vill han inte låsa sig vid en enda genre (även om fantastik visserligen är ett brett begrepp). Det är möjligt att han ger sig på att skriva en deckare i stil med Stephen King någon gång.

Finns det någon genre du helt kan utesluta?
– Kanske erotik, funderar Mats. Det skulle vara så otroligt svårt att skriva. Jag skulle nog inte riktigt komma över min egen skam … fast det kanske vore rätt så kul ändå, kanske under pseudonym? Hellre erotik än en mustig skröna som typ Chocolat eller Trollkarlen från Lublin. Det är min värsta genre!

Har du haft någon identitetskris som författare någon gång?
– Faktiskt inte, det finns en kärna och någon slags gemensam tematik i allt jag skriver. I slutändan verkar det alltid handla om hela projektet att vara människa och att samarbeta med andra, hur svårt det är.

Även målgruppsmässigt har Mats skrivit brett – för både barn, unga och vuxna. Smart, kan man onekligen tycka, att sprida ut sina verk över flera åldersgrupper. Men det har inte blivit så av kommersiella motiv. Sedan Cirkeln kan Mats leva på sitt skrivande, vilket för med sig en hel del friheter.

– Det är inte så att jag kan leva som en kung resten av livet, men jag behöver inte vara orolig de närmaste åren. Vilket innebär att jag kan satsa på de idéer jag verkligen vill göra. Jag kan vara mer luststyrd och låta historierna leda mig.

Att den senaste boken Slutet blev en ungdomsroman var inte ett medvetet val att rikta sig till samma målgrupp som Engelsforsböckerna; berättelsen kändes helt enkelt naturlig att skriva som en tonårshistoria.

– En komet är på väg mot jorden, och vi vet alla exakt vilket klockslag vi ska dö. Det ställs ännu mer på sin spets när det handlar om unga människor som just ska ta klivet ut i självständigheten, säger Mats.

Vaskar guld i skrivprocessen

Jag har själv läst flera av Mats böcker och har reflekterat över att de känns strukturerade, som att det finns en plan nästan på detaljnivå redan innan själva skrivandet börjar. Som om ingenting lämnas åt slumpen. Men det visar sig att jag har helt fel.

– Det stämmer inte alls faktiskt, fast det är jättehärligt att du tror det, säger Mats med ett skratt. Vägen till målet är vag, jag vet bara ungefär vart jag är på väg. Jag kan inte planera så noga, för karaktärerna börjar ändå bete sig på ett sätt som jag inte kan förutse. Tematiken kan börja klarna sent i processen.

Att det känns strukturerat tror Mats beror på att han redigerar oerhört mycket. Han berättar att han först behöver skriva ur sig hela historien i grova drag från början till slut. Denna första version omarbetas sedan många gånger.

– När jag väl har fått degen och börjar bearbeta den så kan jag lägga in massa planteringar. Jag lär känna karaktärerna under skrivandets gång, så efterhand går jag tillbaka och etablerar dem redan från början. Det blir någon form av lager på lager-teknik.

Mats beskriver sig som författartypen ”oljemålaren”, som skissar upp en första version så att det finns en vag kontur. Därefter börjar det roliga arbetet med att måla lager på lager, färglägga, få in skuggorna och ljuset – det som gör det till en levande bild.

– Redigeringsprocessen är det roligaste tycker jag, det är inte så mycket kreativ ångest i den. Inte alls som när man skriver den första versionen, när man ska skapa något ur intet. Att efterhand lyfta fram det man vill berätta med historien är som att vaska guld, beskriver Mats.

Kändisskap och sociala medier

Med den stora succé som Cirkeln var så blev både Mats och medförfattaren Sara Bergmark Elfgren kända om inte över en natt så åtminstone över ett par månader.

– Det var skönt att jag och Sara hade varandra, säger Mats. Jag var krönikör i Aftonbladet innan och hade viss vana att vara igenkänd, men jag vet inte alls hur jag skulle ha fixat det själv i den cirkusen, och dessutom försöka skriva något nytt.

Idag är Mats Strandberg flitig i sociala medier och har drygt 6 000 följare på både Instagram och Twitter och drygt 3 000 på Facebook.

– Jag gillar det genuint, så det är ingen måstekänsla. Delvis är det nog för att jag själv gillar att följa sociala medier, men också för att författandet är så ensamt. Det är skönt att ha lite kontakt med omvärlden.

En annan anledning till att vara aktiv i sociala medier är att han inte hinner göra så många besök på skolor eller bibliotek som han skulle vilja. Då är sociala medier ett bra alternativ.

Var kändisskapet något du hade reflekterat över innan du slog igenom som författare?
– Egentligen inte. Jag ville bli läst, och jag ville få möjligheten att leva på mitt skrivande. Men just som författare … jag vet inte, själv vill jag inte veta för mycket om författares liv. Jag tycker det stör i läsningen av deras böcker. Så jag tänker mycket på det där, för samtidigt vill jag ju göra intervjuer när en ny bok kommer, och jag tycker om att ha kontakt med läsarna genom sociala medier. Det är en balansgång. Men jag hade aldrig kunnat ana hur trött man kan bli på att höra sin egen röst …

Han berättar att han försöker skapa innehåll i sina sociala medier som främst handlar om just böckerna och skrivandet.

– Det är nog lite lättare som man också. Kvinnliga författare och ”deckardrottningarna” får ofta prata mer om sitt arbete som något slags lifestyle-grej tycker jag, som om det var ett sätt att fördriva tiden mellan lyxiga middagar och premiärfester.

Utforskar undergången ur ett litet perspektiv

Hösten 2018 kom Mats Strandbergs senaste bok Slutet ut. Det är en preapokalyptisk berättelse. Allt ser ut som vanligt, men alla vet vad som är på väg. När boken börjar är det fem veckor kvar tills kometen Foxworth ska utplåna oss alla. Huvudpersonerna Lucinda och Simon försöker på olika sätt hitta meningen med livet, balansera sina relationer med föräldrar och vänner, och lära känna sig själva i en värld som lever på lånad tid.

– Det är mitt sätt att skriva en katastroffilm, fast i en annan kontext, säger Mats. Jag gillar katastroffilmer, även om de är dåliga – och det är de ju nästan alltid.

Har du läst så här långt så vet du att Mats är förtjust i att bryta mot den genre han skriver i. Och det har han gjort även i det här fallet.

– Jag saknade det lilla perspektivet i katastrofberättelser, de är alltid så bombastiska. Vad skulle hända med helt vanliga människor? Vad händer med relationer, rättssystemet, ekonomin, samhället … hur får man det att fungera i väntan på katastrofen? Jag ville göra en intim relationshistoria med det enorma makroperspektivet som fond.

Det Mats ville utforska i Slutet är vad som händer om vi blir tvingade att leva i nuet. Om det inte finns någon framtid eller morgondag, vad får oss att stiga upp ur sängen? Då finns bara essensen kvar, meningen med livet.

– Undergången finns i alla religioner, från Ragnarök till Harmageddon. Det har alltid funnits ett starkt behov hos mänskligheten att ta reda på vad som händer om den här världen försvinner. Jag tror att alla vill lämna sitt avtryck på den här planeten, för vissa är det genom att skaffa barn och för andra, inklusive mig, är det genom att skriva böcker. Men tänk om inte människan finns kvar om hundra år? Hur ska man då hitta mening? säger Mats och fortsätter:

– Sedan har jag alltid varit fascinerad över hur det skulle vara att veta exakt vilken dag och tid man ska dö. Att vara människa är ganska läskigt på det viset, att vi inte vet hur lång tid vi har på oss eller när våra nära och kära kommer dö. Men skulle det vara ännu värre att veta?

Skrivandet föregicks av en lång researchfas då Mats träffade präster, psykologer och alla möjliga experter för att samla information.

– Ingen vet ju exakt vad som skulle hända om jorden var på väg att gå under. Men jag hade många spännande samtal om hur Sverige skulle kunna tänkas fungera i en sådan situation med bland annat MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

En utmaning skulle enligt MSB vara att nå ut med riktig information i floden av konspirationsteorier som skulle uppstå. Vad de däremot inte trodde på var ständiga upplopp och att alla skulle stjäla av varandra, något de tyckte var en överanvänd genrekliché.

– Jag uppfattar det som att alla tycker det är kul att prata om det här. Det är ju inte ett troligt scenario, så det är inte deppigt på det sättet. Snarare tycker nog många tvärtom, att det är skönt att vi inte är i den situationen.

Att skriva Slutet var däremot ett sätt för Mats att hantera sin klimatångest.

– Jag lät karaktärerna se tillbaka på den verklighet vi lever i nu, och ställa sig frågan: Vi visste ju länge att jorden var på väg att gå under på grund av klimatet, så varför ägnade vi oss inte åt att lösa det medan det fanns tid? Om det inte hade funnits ett klimathot, men jag hade skrivit en fiktiv historia om klimathot, då skulle ingen tro på att inte alla hade ständig panik och gjorde allt för att förhindra det.

Att bara grotta ner sig i jordens undergång och slutet på allt skulle kanske kunna bli lite väl mörkt. Hur har du balanserat det i boken?

– Människan är inte gjord för att hantera den här paniken dygnet runt, så vardagliga saker skulle fortfarande finnas kvar – de skulle vara viktigare än någonsin. Faktum är att allt det vardagliga skulle bli ställt på sin spets; blir man kär i någon så kan man inte gå runt och vänta, till exempel. Man måste agera nu, innan det är för sent.

Slutet var en svår bok att skriva på många sätt, berättar han, men samtidigt rolig.

– Den gjorde mig nog lite knäpp på ett sätt som jag inte själv kan överblicka ännu. Jag tog väldigt många tupplurar till exempel … Men för mig är det här är en bok som handlar om att hitta meningen med livet, inte om jordens undergång. Och folk blir ofta märkligt upprymda när de har läst den.

Läsarnas mottagande har varit oerhört fint.

– Folk lägger ut helt fantastiska berättelser om vilka tankar boken väckt och vilka känslor den rört upp. Jag är så glad. Särskilt kul är det när hela familjer läser den, och plötsligt har massor att prata med varandra om! Den verkar inbjuda till samtal, och det är ju det bästa betyg man kan få. Sedan är jag också väldigt glad att folk gillar karaktärerna så mycket.

Under 2019 har Mats Strandberg flera spännande projekt på gång. Det blir en ny barnbok med illustratören Sofia Falkenhem, filmmanus till Hemmet, och ett än så länge hemligt projekt med Jenny Jägerfeld. Tillsammans med tecknaren Henrik Jonsson håller Mats också på att utveckla serieromanen Hell hotel, som han beskriver som ”Paradise hotel möter skräck”.

– Det är otroligt kul att jobba med Henrik, berättar Mats. Det kommer att bli mycket blod och bikinis, förstås, men vi börjar hitta den djupare tematiken också – moralpanik, till exempel, och att hitta sig själv som ung människa samtidigt som man försöker spela en ”roll” i en realityserie, och så vidare. Jag har jobbat med serier förut, för serieantologin Serieboken och Berättelser från Engelsfors, och det är så otroligt kul att låta en värld växa fram i både bild och text. Jag gillar särskilt att försöka använda så få ord som möjligt.

Inte nog med att han har många nya projekt på gång, flera av hans tidigare verk håller på att få liv i nya former. Monstret i natten har urpremiär som musikal på Junibacken senare i år, och tv-rättigheter för Slutet såldes till USA i höstas.

– Det är många samarbeten på gång just nu, vilket är väldigt kul! Tanken är att jag ska börja skriva på nästa skräckis också. Jag kan inte säga något om den än, men jag har börjat så smått med research, säger Mats Strandberg.

Mats Strandbergs böcker

Jaktsäsong (Forum)
Bekantas bekanta (Forum)
Halva liv (Forum)
Cirkeln, Eld, Nyckeln (med Sara Bergmark Elfgren, Rabén & Sjögren)
Berättelser från Engelsfors (med Sara Bergmark Elfgren, Rabén & Sjögren)
Färjan (Norstedts)
Monstret i natten, Monstret på cirkusen, Monstret och människorna (med Sofia Falkenhem, Rabén & Sjögren)
Hemmet (Norstedts)
Slutet (Rabén & Sjögren)