Författaren Göran Redin berättar om hur det är att skriva historisk skönlitteratur och vilka utmaningar som finns kring bland annat research och språk.
Visst var det bättre förr
Text: Göran Redin
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
En av de vanligaste frågorna jag får när folk får reda på att jag skriver historisk skönlitteratur, till råga på allt utan att vara utbildad historiker, är: ”Har du gjort mycket research?”
Ganska ofta ställs frågan med illa dolt tvivel och det är något jag lärt mig leva med.
Men frågan är intressant och avslöjar mycket om vad många tror, nämligen att det är alla fakta som är det svåra med att skriva historiskt. Så är det tyvärr inte alls. Sådant de flesta tänker på när de säger ”fakta” är tvärtom det lättaste. Hur många barn hade Karl XI, hur många gram gick det på ett skålpund, vilket år grundades Karlskrona … sådana fakta kan en tioåring plocka fram på ett par minuter med hjälp av Wikipedia. Även om vi går upp ett par nivåer i svårighetsgrad kan förvånansvärt mycket historiska fakta hittas utan att man behöver begrava sig i arkiven.
Det enkla och vardagliga är oftast betydligt svårare. Vad åt en bonde till frukost på 1600-talet, hur stämplades ett stångjärn från Leufsta bruk och vad kostade en spårvagnsbiljett i Norrköping 1934?
Man kan också stöta på bekymmer där man minst anar det. I min berättelse från det tidiga 1600-talet ville jag skildra hur ett kavalleriförband utbildades men till min förvåning visade det sig att det inte finns några källor. Och jag har sett åtminstone fyra vitt skilda uppgifter på storleken på den flotta som förde Gustav II Adolf och den svenska armén till det vi numera kallar trettioåriga kriget. Som skönlitterär författare har man i slutändan en lyx som historiker av facket säkert avundas: Om man inte får fram den avgörande informationen så kan man helt enkelt planera om och hoppa över scenen!
Ett specialfall av researchen är den historiska miljön. Kartor är ofta relativt enkla att hitta men även om man skriver om något så bedrägligt modernt som 1950-talet så rör man sig i miljöer och landskap som är ohjälpligt borta. Ibland återstår inget annat än att ta sig till platsen och fylla på med den egna fantasin. Jag har själv stått exakt på den plats vid Bråvikens strand där tvåhundra östgötska pojkar skeppades ut till kriget en dag i juni 1630, vid samma tid på året. Jag såg vilka träd och blommor som växte där, jag kände lukten från skogen och havet och mer än så går inte att göra.
Även om man alltid strävar efter att vara korrekt är det min erfarenhet att fakta inte är det svåraste, det är språket. Den som skriver om nutid kan sätta sig och tjuvlyssna på hur tonårsflickor eller pensionerade flygvapenpiloter pratar. Det knepet är svårare att ta till om man rör sig i förfluten tid. Man får prova sig fram, utnyttja tidstypiska ord och uttryck, man får vara som målaren som letar efter den rätta kulören på ett tyg belyst av solen.
Det allra värsta är ändå att det inte är författaren som avgör resultatet. Alla dina timmar på museer och längs övergivna vägar, allt ditt läsande av dagböcker från Gustav III:s hov är bortkastat om läsaren inte tror på det du skriver.
Så svaret på frågan är ja, jag har gjort mycket research. Tyvärr vinner man inga läsare på bra research, däremot kan man förlora en läsare om man gjort dålig research.
Om gästbloggaren:
Göran Redin har skrivit fyra böcker i den historiska Lövberga-serien (Historiska Media) som utspelar sig under det tidiga 1600-talet: Ett fjärran krig, En skärva hopp, Ett bräckligt liv och En vilsen själ. Den femte och sista, En ensam färd, utkommer i april. Passionen för historia har funnits sedan barndomen men han debuterade inte som författare förrän några månader innan han fyllde femtio. På sin blogg skriver han, förutom om sitt skrivande, om allt möjligt historiskt.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
