Söndagstuggare: Maria Bouroncle om att ha en barnamörderska i släkten

Maria Bouroncle berättar om hur en liten flicka från Peru påverkade hennes liv och varför hon bytte karriär vid 53 års ålder och flyttade hem till Sverige för att bli författare på heltid.

I december förra året flyttade Maria tillbaka till Göteborg efter 25 års biståndsarbete utomlands. Samma månad gav Saga Egmont förlag ut hennes debut Det kom för mig i en hast: Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson. Nu är Maria författare på heltid och här berättar hon hur det kom sig.

Från bistånd till böcker

Text: Maria Bouroncle

Det började med ett fadderbarn i fjärde klass. Det var i mitten av 1970-talet och min lärare ville rädda världen. De flesta av mina klasskompisar hittade nya vänner i Etiopien men jag lockades av det stora, avlånga landet på Sydamerikas västkust. Paula från Puno blev min första kontakt med Peru. Hon lärde mig säga Allillanmi – Hej – på quechua och fick mig att pröva havrevälling hemma i köket i Göteborg.

Mina föräldrar reste inte mycket men jag blev inspirerad av våra grannar och efter gymnasiet visste min äventyrslusta inga gränser: Jag passade barn i Paris, packade torsk i Akureyri och plockade avokado på en kibbutz. Efter ett par år på resande fot ville jag också rädda världen. Jag studerade internationella relationer och skrev min C-uppsats i en liten stad vid Titicacasjöns strand i Peru. Staden hette Puno.

Paula hade sedan länge flyttat. I stället träffade jag pappan till mina två barn och den där resan 1989 blev början till en lång karriär inom biståndsbranschen. Jag arbetade med Latinamerika i 25 år på FN, Nordiska utvecklingsfonden och Inter-amerikanska utvecklingsbanken IDB. Hade det inte varit för det där telefonsamtalet från min kusin sommaren 1999 hade jag nog blivit kvar i Washington.

“Visste du att moster Ingeborg dränkte sina tre barn?” frågade min kusin när jag lyfte luren.

Hon arbetade på sjukhuset i Borås och en patient hade just berättat om en tragisk händelse i Västergötland påsken 1929.

Ingeborg var min mormors syster. Jag hade ingen aning om att hon hade varit gift. Jag hade ingen aning om att hon hade haft tre barn. Ingen i vår familj hade någonsin nämnt deras namn.

När min kusin ringde förmådde jag inte ta till mig historien om Ingeborg och morden på Tor, Efraim och Lucia. Först femton år senare frågade jag min mamma om vad som hände den där påsken 1929. Sedan började jag gräva i arkiven. Jag läste polisförhör och sjukjournaler, brev och dagböcker. På semestern reste jag Sverige runt i Ingeborgs fotspår. Jag blev snudd på besatt av hennes historia och kände att jag måste få ned den på papper.

Men det var inte så lätt att skriva en bok som jag hade trott och jag bestämde mig för att gå en kurs i kreativt skrivande. Fyra år och 105 högskolepoäng senare blev mitt manus äntligen klart och jag bad min barndomsvän som arbetar med litteratur att kommentera.

“Du har gjort ett jättebra jobb”, sa han. “Jag har bara några få synpunkter.”

Ett par dagar senare fick jag ett rödmarkerat dokument med 289 kommentarer på mejlen. Det skulle ta ytterligare ett år innan min bok publicerades, men i december 2018, gav Saga Egmont ut min debut Det kom för mig i en hast: Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson.

I december 2018 tog jag också det svåra beslutet att säga upp mig från mitt arbete i Washington DC för att bli författare på heltid. På flyget tillbaka till Göteborg packade jag med en bit av Latinamerika: En synopsis av nästa roman, inspirerad av en liten flicka från Puno som blev läkare i Washington.

Om gästbloggaren:
Maria Bouroncle, född 1965 i Göteborg, är efter en lång karriär med internationellt biståndsarbete i Helsingfors, Köpenhamn och Washington DC tillbaka i sin hemstad som författare på heltid. Det kom för mig i en hast: Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson, som gavs ut av Saga Egmont Förlag i december 2018, är hennes debut.