Haruki Murakami både går på bekanta stigar och plöjer upp helt nya vägar i romanen Mordet på kommendören. Conny Palmkvist förbluffas över att ännu en Murakami-historia om människans många dimensioner lyckas trollbinda honom genom händelser som tycks stå nästan stilla rakt igenom boken. Betyget blir: underbart.
Mordet på kommendören
Författare: Haruki Murakami
Översättning: Vibeke Emond
Förlag: Norstedts
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Den japanske författaren Haruki Murakami har under många år varit det västerländska folkets favorit till Nobelpriset i litteratur, men när han i fjol blev nominerad till det alternativa priset som instiftats till följd av de många bråken i den sedvanliga akademien, valde han att tacka nej och stiga tillbaka. Om det var för att Murakami själv hoppas på det riktiga priset någon gång i framtiden förtäljer inte historien, då han inte gav några fler kommentarer utan lät det hela bero. Precis som han brukar göra. Han är och förblir för många ett lika stort mysterium som böckerna han skriver. Trots det klyver han på ett märkligt sätt opinionen – inte minst på hemmaplan, där han anses kontroversiell på flera plan.
Tematiskt har han liksom mutat in ett område i romankonsten, som ligger någonstans mellan dröm och verklighet, och där han spelar ut sina karaktärer i scener som placerats i dimensioner vi människor sällan tror på eller kan se med blotta ögat. I en bok av Murakami kan katterna tala, och det kan regna sniglar från himlen. Och ja, folk tycker om att kliva ner för stegar och sitta på botten av brunnar för att där upptäcka att ingenting är vad de trott här i livet. Han har specialiserat sig på en rätt stillsam magisk realism, som aldrig vrider upp sig själv till mer än samma lågmälda nivå. Själv har jag alltid älskat hans böcker, och Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen förblir topplaceringar på listan över de bästa romanerna jag läst. De är romantiska, mystiska och vackra skildringar av människor som dras in i händelser de inte kan påverka, och framförallt skapar han i dem spänning av nästan ingenting i ett långsamt tempo.
Det som annars är typiskt för Murakami är att han återvinner sina teman. Katterna återkommer allt som oftast, med eller utan röst, precis som de där brunnarna och portalerna som plötsligt framträder i karaktärernas rätt vanliga liv och sedan drar in dem till platser bortom oss vanliga människor. Kanske är det en sorts nyupptäckt känslighet som drabbar dem, där omgivningen inte alls förvandlas utan det snarare är de själva som ser vad som alltid funnits där. På samma trogna manér lyckas han sällan introducera en kvinna i sina böcker utan att hänvisa till hur hennes bröst, eller någon annan del av hennes kropp, ser ut. Jag vill tänka att det är typiskt japanskt, för att ursäkta honom, men snarare är det nog typiskt för Murakami.
Nya romanen Mordet på kommendören är den första i en ny ambitiös serie, som tar avstamp i en ung mans liv. Han är strax över trettio (i vanlig ordning), och blir inledningsvis lämnad av sin hustru, som sedan ett par månader har träffat en annan man bakom ryggen på honom. Förstummad och nerbruten av händelsen lämnar han huset och sätter sig i bilen och börjar köra. Den resan fortsätter i månader, och tar honom runt ett regnigt och molnigt landskap utan något egentligt mål. Hans karriär som porträttmålare överger han, då han knappt kan företa sig dagen som ligger framför honom.
Resan är både en inledning och en katalysator för att vi ska lära känna mannen och hans liv, och när han en dag bestämmer sig för att det är nog med resandet med bilen kontaktar han en gammal vän som låter honom bo i huset som tillhör vännens far, en gammal känd konstnär som på ålderns höst hamnat på ett boende för senila. Här hittar han ro, och börjar undervisa konstintresserade på den lokala skolan, allt medan livet börjar återfå sina former. Men ja, som sagt – det hade inte varit Murakami om han inte kastat in lite unga kvinnor som mannen har sex med också, och som hela tiden finns där i bakgrunden för stillsamma samtal och långa sessioner i sängkammaren.
Ungefär här landar boken innan den tar fart mot sin egentliga handling (vi är fortfarande i inledningen). Vår konstnär vaknar en natt av ett konstigt ljud och redan där vet den trogne Murakami-läsaren att dimensioner kommer att krocka och händelserna ta vägar vi inte ens i våra vildaste drömmar kan föreställa oss. Han stiger upp ur sängen, följer ljudet av en bjällra och hamnar utanför trädgården, där ringandet tycks komma från ett stenröse på baksidan av huset. Någon ringer i klockan från underjorden. Kort härefter blir han kontaktad av en excentrisk miljonär, som har flera udda önskemål till konstnären, och den där klockan fortsätter ringa ur underjorden. Boken blir så mycket Murakami vi någonsin kan önska oss. Att avslöja mer om handlingen vore att göra er en otjänst, så jag låter det vara, och konstaterar istället bara att han på storartat sätt väver in en konstnärs arbete och tavlor i en historia som både roar och oroar fram till sista sidan. Konsten i sig, och då särskilt bildkonsten, får följa med nästan som en egen karaktär och tavlan Mordet på kommendören blir den utlösande faktorn när vår huvudperson långsamt leds in i en värld långt bortom vår egen.
Är allt då bara sådär hejdundrande omtumlande som det kan vara med Murakami ibland? Nja, inte riktigt. För första gången känner jag mig aningen mätt på hans fixering vid unga kvinnor, och hur han på både direkta och indirekta sätt sexualiserar kvinnor, oavsett ålder. Det är som att han inte kan låta bli att spela på gränsen till det förbjudna och dra i de där trådarna som får oss att skruva besvärat på oss under läsningen. Visst kan det vara att ge udd till händelserna, men det finns kanske varianter? Han gillar gränser, Murakami, att balansera på dem, och att överträda dem. Som tur är gör han det så vackert och stilenligt att jag nästan blir irriterad över hur jag som läsare låter det passera.
Mordet på kommendören är Murakami, med allt som hör Murakami till. Språket är förrädiskt lättläst, stilistiken helgjuten, och då och då inser jag att det förflutit väldigt många sidor utan att jag egentligen tänkt på det. Bara en mästare för pennan på det viset – att skriva osynligt och bedårande på en och samma gång är en konst, och översättaren Vibeke Emond förvaltar det svåra uppdraget med att fånga den där typiska tonen som Murakami gjort till sin alldeles egen. För man kommer inte undan att vi här har en mästare som byggt upp en helt egen värld som han lyckas förskjuta åt olika håll i de olika romanerna – han är inte alls oäven som kandidat till ett Nobelpris.
Med det sagt: Det är ingen bok jag hade börjat med om jag skulle ge mig i kast med hans katalog, men ändock står den där som en medelväg. Jag väntar mig storverk i del två som kommer i början av 2019 och låter under tiden nya Murakami-läsare släntra iväg till biblioteket och plocka ner Kafka på stranden eller Fågeln som vrider upp världen från hyllan.
Höjdpunkterna från den här boken förblir hans sätt att glida ur verkligheten via scener som suddar ut gränserna mellan vardag och magi utan att vi märker det. Få författare, om ens någon annan, kan trollbinda publiken med texter där det egentligen knappt händer något utöver inre monologer.
Genom den unge konstnärens blick får vi se världar kollidera och kärleken blomma ut och dö, blomma upp igen, och sedan svepa över människorna som något de inte längre tar för givet – alltihop medan Murakami nagelfar konstens alla vrår och kryper under skinnet på artistens inspiration och tankar om skapandet.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
