När klimakteriet fick sin plats i litteraturen

Nyligen har klimakteriet fått en mer framträdande roll på flera håll, även i litteraturen. Vi har pratat med två författare om fenomenet och om genreuppstickaren klim-lit.

Klimakteriet har inte varit ett särskilt vanligt förekommande tema i vare sig litteratur, film eller media oavsett om det gäller fakta eller fiktion. Inte heller har klimakteriebesvär varit särskilt uppmärksammade, trots att så många kvinnor berörs. Men under 2018 hände något. Plötsligt började vi tala mer om det här tidigare tabubelagda ämnet.

Katarina Wilk har skrivit flera böcker, däribland den populärmedicinska fackboken Perimenopower (2018, Ehrlin). Hon berättar att hon själv drabbades av svåra symtom i samband med klimakteriet och insåg att det inte fanns någon som kunde förklara för henne vad det var.

– Om jag, som hälso- och medicinjournalist inte kan förstå, hur ska då vanliga kvinnor förstå? Jag insåg att det fanns en eftersatt grupp som jag skulle kunna hjälpa.

Hon menar att det finns mycket okunskap om ämnet, dels hos kvinnor men även inom vården.

– Jag tror att det finns en risk att man istället för att förstå att vissa symtom som sömnproblem och nedstämdhet har med mensens upphörande att göra sätter andra diagnoser såsom utmattning eller utbrändhet. Jag gick själv ifrån vårdcentralen med en depressionsdiagnos men vägrade att tro på den då mitt enda symtom var att jag inte kunde sova. Jag började istället lägga ihop ett och ett och började se samband, säger Katarina.

Kring ordet ”klimakteriet” råder både förvirring och negativitet. Ordet i sig är enligt Katarina något som förknippas med ålderdom och en känsla att man är förbrukad. De flesta tror att klimakteriet är något som drabbar kvinnor över 50, men hon anser att man istället ska se på det som ett paraplybegrepp där det finns olika stadier:

– Tiden innan mensen försvinner – oavsett om du får symtom två eller femton år innan – kallas för perimenopause. Tiden när mensen försvinner kallas menopause och tiden därefter kallas postmenopause. Min bok handlar alltså om tiden innan mensen upphör. Och jag vill hävda att klimakteriet innehåller alla dessa tre faser. Hade jag bara använt begreppet klimakteriet så hade jag missat alla unga kvinnor som inte lystrar till begreppet för att de tror att det är för tidigt.

Vilka reaktioner har du fått sedan boken släpptes?
– Jag är själv lite chockad över den enorma mediauppmärksamheten jag har fått men uppenbarligen träffade jag rätt. Jag får dessutom mejl och mess av kvinnor världen över med hälsningar om hur tacksamma de är att jag har skrivit den, säger Katarina.

Klim-lit – en egen genre för kvinnor i klimakteriet

Maria Fogelberg Nelson är skönlitterär författare som skriver feelgood för en äldre målgrupp. Hon berättar att hon ibland gärna läser enkla, roliga böcker, men att hon efter att ha fyllt 45 märkte ett sinande utbud i den kategorin, särskilt då hon ville läsa om personer i sin egen ålder.

– Traditionellt är liknande böcker mest riktade till 25–35-åringar, och även om mitt sinne är ungt, finns inte så mycket igenkänningsfaktor med kvinnor i den åldern – vi ”mitt-i-livet-kvinnor” brottas med andra problem, såsom fysiskt tillkortakommande på grund av hormonella förändringar, samt ensamhet och känslan av utanförskap, berättar hon.

Maria har skrivit fyra böcker utgivna på Idus som marknadsförs som klim-lit, feelgood för kvinnor i klimakteriet: Ett olidligt tillstånd – en berättelse om en själs förfall och resning (2013), Birgit Johanssons dagbok – ingen människa är en ö (2014), Långkok, svinhuvud och lite romantik (2015) och senast Sightseeing i mitt inre (2018).

Vilket budskap vill du förmedla med de här böckerna?
– Budskapet är att man kan ändra sitt liv, bara man tar kommando över det! Livet tar inte slut bara för att vi passerat en viss ålder. Jag vill uppmana kvinnor att ta plats. Ett gissel förutom klimakteriebesvär är ensamheten som många medelålders kvinnor upplever. Den är smygande och även om man ingår i ett socialt sammanhang finns en känsla att man inte hör riktigt hemma, säger Maria.

Baksidan av en så tydlig genrebeteckning som klim-lit kan ju vara att man exkluderar andra målgrupper. Hur ser du på det?
– Det är dessvärre en av baksidorna, givetvis hoppas jag att så många som möjligt läser mina böcker. Om inte vore det fantastiskt att öppna ögonen för både män och yngre kvinnor på hur ignorant och exkluderande vårt samhälle är av kvinnor genast de inte är fertila!

Även om Katarina Wilks bok Perimenopower och dess framgångar är ett tydligt tecken på att ämnet ligger i tiden så faller den inte inom ramarna för klim-lit, och Katarina är heller inte helt säker på att hon gillar ordet.

– Men jag förstår att det finns. För det finns massa böcker med den målgruppen. Men ibland tänker jag mig att vi skjuter oss själva i foten genom att till och med skapa en genre för litteratur för den här perioden. Det kommer garanterat bara läsas av de kvinnorna och kanske till och med bli utskrattat av andra, säger Katarina och fortsätter:

– Jag tycker ju att begreppet klimakteriet måste “rebrandas” lite, det känns ofräscht i sig och ser inte riktigt fördelarna med ordet klim-lit. Jag vill ju ändra på synsättet att klimakteriet inte är något man drabbas av utan istället ska man hitta sin Perimenopower, med andra ord något positivt och inte negativt.

Även om de har olika tillvägagångssätt så har Maria och Katarina gemensamt att de vill hjälpa och stödja kvinnor och bryta den negativa bild som finns av klimakteriet. Och de är inte ensamma, under framförallt hösten 2018 började ämnet uppmärksammas och diskuteras på flera olika håll – både i Sverige och utomlands.

Trenden med klimakteriet i litteraturen fortsätter även under våren 2019. I februari kommer antologin Klimakteriet (Bokförlaget Atlas), där bland andra Åsa Moberg, Gudrun Schyman, Åsa Beckman och Unni Drougge skriver om sina erfarenheter av klimakteriet. I mars släpps den svenska översättningen av danska Francine Oomens Hormonernas svall – En klimakteriememoar (Albert Bonniers förlag).

Varför har klimakteriet fått mer uppmärksamhet just nu?
– Kan bara gissa, men en orsak kan vara att en generation efter min har betydligt mer ”girl-power” än min. Kvinnor runt 45–50 accepterar inte utanförskap och ignorans på grund av sitt kön, säger Maria Fogelberg Nelson.

– Jag tror att vi lever i en tid då kvinnor vågar höras och höjer sina röster. Men sedan är det också så att det finns en klimakterie-fas i varje generation så det var helt enkelt dags för vår att stiga fram, säger Katarina Wilk och fortsätter:

– Man kan se att ämnet varit nedtystat lite överallt men nu sänder BBC serier om klimakteriet. I USA försöker Gwyneth Paltrow med flera att öppna upp diskussionen och det är allmänt något jag ser i hela världen. Jag tror att situationen är likadan vart man än kommer. Det är tabu och nu ska tabut bort.