Kort är vackert och förtrollande, åtminstone i händerna på Graham Swift. Ur en liten berättelse om klasstillhörighet och kärlek föds något verkligt berörande, när de två unga älskande i Mödrarnas söndag får se ödet, eller om det är tidsandan, skilja dem åt.
Det är något med de där kompakta böckerna som lyckas få själva formatet att tala för sig. När författaren lyckas fånga upp något hos läsaren redan på de första sidorna och förvalta varje bokstav, varje sida. De korta meningarna, finliret. Prosan som lätt går att förväxla med lyrik, som hade författaren skrivit om, och skrivit om, för att hitta precis rätt ord, och framförallt, rätt mängd ord inför varje stycke. Allt tycks vägt på en gyllene våg, så sparsmakat och ömtåligt som bara riktigt vackra ting är.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
I Graham Swifts Mödrarnas söndag möts allt det bästa hos just kortromanen med en författare som har den där finkänsliga ådran som krävs för att verkligen skildra mötet mellan två människor, den där nästan overkliga intimiteten som kan uppstå, och samtidigt kan gestalta det som händer utan att säga det rakt ut. Det får finnas mellan raderna istället, som små antydningar läsaren kan göra vad hen vill med, precis som det ska vara i en roman på bara 150 sidor.
Vi kastas rakt in i handlingen, och det är 1924, en stekhet sommardag i England. På orten kallas just den här dagen för Mödrarnas söndag. Det är en dag då de anställda på godsen fått ledigt för att åka hem och hälsa på sina familjer. Men den unga kvinnan Jane Fairchild kom från ett barnhem, och har ingenstans att ta vägen, inga föräldrar eller släktingar. Fast kanske hade hon inte ens åkt hem, även om hon haft en familj. Hon har valt att åka hem till sin älskare, sonen i en rik familj i gården en bit bort, och när vi möter dem ligger hon naken på hans säng och studerar hur den unge mannen långsamt klär på sig, plagg efter plagg. Hon älskar honom, om det råder det inget tvivel, och han hyser stora känslor för henne också. Inte för att det hjälper, då det är en tid av herrskap och tjänstefolk, och hans tilltänkta brud ur överklassen sitter redan på ett café och väntar på honom, omedveten om att han planterat både sitt hjärta och kropp hos en annan kvinna. Gifta sig ska de förstås ändå, och det vet Jane där hon ligger i sängen hos honom. Hon vet också att det är deras sista möte, för sedan ska bröllopet ske, och efter det är den här typen av möten i skuggorna inte längre möjliga. Hon kan aldrig få honom.
Till deras hemliga möte har hon kommit på cykel, längs dammiga landsortsvägar i ett tidigt 1920-tal, med solen högt på himlen. Det hon försöker göra är att ta sig samman, att ta sig genom den här sista stunden med mannen hon älskar. När han till sist går, får hon stanna kvar då resten av huset är tomt, bara hon låser efter sig när hon tar sin cykel och beger sig av.
Där är hon sedan, ensam. En tjänsteflicka, i ett främmande hus. Och alltihop är så vackert återgivet, så känsligt, när Swift låter Janes timmar efter mötet spegla hennes relation till både världen och den unge mannen som satt sig i bilen och kört därifrån. Hon går naken runt i rummen, går långsamt, som vill hon spara stunden för alltid inom sig. Och i detaljerna som passerar skildras vem Jane är, och vad hon ska bli, för även om boken bara utspelar sig under denna enda soliga eftermiddag, så lyckas Swift få in resten av hennes liv i berättelsen, med tillbakablickar från yngre dagar och språng in i framtiden där hon som gammal kvinna intervjuas och tittar tillbaka på åren som gått. Förvånad inser att hon lyckats bli författare och skapa sig ett namn. Att hon gjort resan från hembiträde till att bli någon, en människa med språk och historier, beundrad av en publik i hela världen. I vilket ögonblick skedde det? När kom orden till henne? Och varför? Berodde det på något särskilt?
Det hon vet är att hon fortsatt leva efter den där sista stunden med sin älskade, men att hon också för alltid stannat kvar i den, genomlidit den igen och igen. För alltid strövar hon genom det grunda gräset framför godset den där eftermiddagen, med solen speglandes i husets fönster, i stunden då hon sagt farväl till sitt livs kärlek utan att veta vad som ska ske bara timmar senare. Åskmoln, tårar, förtvivlan. Ja. I Graham Swifts hantering får vi i en bok på hundrafemtio sidor så mycket innehåll att man behöver dra efter andan, sätta sig tillrätta och kanske börja från första sidan igen, bara för att utröna vad den stora efterklangen egentligen vill säga oss. För boken vibrerar, fortsätter göra något med oss trots att den tar slut.
Graham Swift har skrivit något mästerligt. Genom ett filter av klasstillhörighet fångar han två älskande som ödet skiljer åt, lika burdust som dödens hantlangare.
En enda söndag, denna Mödrarnas söndag, stannas tiden och fåglarnas sång fryses mellan träden, och dammet över landsvägen vilar förstenat i sin rörelse. Som en tavla, tänker jag sedan, han har skrivit en tavla som fångar en dag och ett helt liv i samma ram, och han gör det så vackert att vi inte ens ifrågasätter resan genom tiden.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Mödrarnas söndag
- Förlag: Bonnier Pocket
- Format: Pocket
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2018-02-08
- ISBN: 9789174296723
