Den 22 december 1989 led den litterära världen en stor förlust när Samuel Beckett dog 83 år gammal i Paris. Han ansågs vara en de stora författarna, och hade tilldelats Nobelpriset i litteratur redan 1969. Ofta kallades han absurd dramatiker först och främst, och en av hans mest kända pjäser är den oändligt spelade I väntan på Godot.
Annars var han en skribent som påbörjade sitt författarskap med att skriva poesi och rätt vanlig prosa, och faktum är att han under en tidig period i sitt liv också undervisade i engelska.
Något som få känner till är att han på 1920-talet arbetade som James Joyces assistent. Beckett beundrade Joyce och skrev till och med en essä som försvarade densammes verk 1929, men när James dotter blev förälskad i Beckett och han inte besvarade kärleken tog vänskapen också slut mellan de två författarna.
Han var också mycket intresserad av sport, och var en duktig cricketspelare i ung ålder. En annan favoritsport var tennis.
Litteratur, krig och motstånd
Beckett flydde till Frankrike efter en dust med sin mor och fortsatte skriva där. Det dröjde dock ytterligare några år efter ankomsten till Paris innan han kom ut med sin debut, romanen Murphy.
Dock avbröts hans författarbana abrupt när andra världskriget bröt ut och han själv, som den handlingens man han var, kastade sig in i arbetet hos den franska motståndsrörelsen. Därför jagades han också av nazisterna innan han lyckades ta sig till säker mark. För sina insatser fick han bland annat Krigskorset och Motståndsrörelsens medalj.
Så fort kriget tog slut återupptog han sitt skrivande och ett av de första verken var tidigare nämnda I väntan på Godot, som är ett verk man brukar placera i den fåra man kallar absurdism, där man gärna förvånar (eller chockar) betraktaren genom att förstärka hur konstigt, absurt och meningslöst livet kan te sig. Många av de som skrivit i genren har varit just fransmän. Åtminstone får man konstatera att Beckett tagit med sig just stråket av ensamhet och uppgivenhet till det mesta han skrev under sin karriär. Han var förtjust i att lysa upp mänsklighetens villkor med bäcksvart humor.
Ett tveksamt Nobelpris (om du frågade Beckett själv)
När han tilldelades Nobelpriset i litteratur skrev man i motiveringen att han fick priset ”för en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning”. Men valet var inte helt enkelt eller okontroversiellt då hans stil upprörde en del av ledamöterna. Becketts verk bryter mot litterära regler och saknar ibland både karaktärer och handling att hänga upp ramarna på.
Om det var därför Beckett inte åkte till Stockholm för att ta emot priset låter vi vara osagt.
En citerad man
Ironiskt nog citerar många entreprenörer hans ord när de sammanfattar sina arbetsmetoder (ironiskt eftersom Beckett tyckte bättre om nihilism och livets meningslöshet, än om självhjälp). Mest kända citatet är kanske:
”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”
När han själv talade om händelser som märkt honom genom livet nämnde han ofta sin fars död 1933, något som gett honom mardrömmar, smärta och depression. Det, och det faktum att han träffade sin framtida fru efter att ha blivit knivhuggen av en hallick, återkom ofta i samtal med nära vänner och bekanta. Hallicken hade tagit illa vid sig när Beckett bad honom fara åt skogen med sina förslag.
När Beckett ombads lämna in en anmälan mot hallicken, som hette Prudent, så gjorde han det men drog tillbaka den när han hörde Prudents försvar. Som svar på frågan varför han knivhuggit författaren svarade han: ”Jag vet inte, sir. Förlåt mig.” Ett svar som fascinerade Beckett och gick helt i linje med hans frågeställningar kring varför vi egentligen är här, och i vilket syfte.
Åker du någonsin till Dublin så finns det en riktigt häftig bro uppkallad efter honom. Väl där ärar du honom bäst genom att filosofera över livets svarta tillvaro och våra dagars oändliga meningslöshet. Men le gärna och drick en öl, när du funderar över det, så utförs ritualen i Becketts stil.
