Vilka är de egentligen, alla de där små förlagen som står vid sina bord och kämpar för att göra sig hörda på en mässa som egentligen mest belönar giganterna? Här får du träffa Sara, från förlaget Diamant, som vi råkade springa på i A-hallen.
På Bokmässan finns de riktigt stora jättarna alltid representerade, med nästan obegränsade resurser för att synas och höras. De fyller nästan hela B-hallen till bredden. Vi kan knappt missa dem och rutinerade besökare vet att ljudet efter ett tag kan bli nästan öronbedövande när alla ska dra uppmärksamheten till sig samtidigt.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Men på andra håll, som i A-hallen, hittar vi de mindre förlagen. En eller två anställda, ofta drivna som hobbyföretag. Vilka är de?
Ni som har följt oss på Instagram under mässan har förstås upptäckt att vi lagt mycket krut på att hälsa på just de förlagen i år – de som har lite svårare att tränga igenom bruset. Varför? Vi var helt enkelt intresserade av alla de hårt kämpande människorna, som älskar sina böcker så mycket att de tycker att de är värda att kämpa för. Timme efter timme, dag efter dag. De brinner för vad de gör, på alla sätt.
Många av dem är framgångsrika, efter sina mått mätt, men de har knappast mycket att sätta emot giganterna när det gäller att fånga upp alla de tusentals mässbesökarna. Inte heller när det gäller omsättning och spridning.
Här träffade vi Sara Johnsson
Längst ner i A-hallen hittade vi ett litet spännande förlag som både jag och chefredaktören råkade hamna hos samtidigt, och där stannade vi en stund. Det visade sig att vi råkat droppa in hos Diamant förlag och nu befann oss i samtal med Sara Johnsson.
Sara har skrivit tretton böcker sedan 2007. Det har hunnit bli två barnböcker, tre romaner, fyra deckare med fokus på Roslagen, och nu senast den nya serien om lilla samhället Grönhögen på södra Öland. Den första boken i den serien fick namnet Försvunna.
– Jag tröttnade lite på min förra serie och skvallertanten jag skrivit fram där, skrattar Sara och lyfter upp ett exemplar av den senaste deckaren. Så då valde jag att fortsätta på något helt annat. Det blev serien om Grönhögen på Öland.
Hon fick tipset om att börja skriva deckare istället för vanliga romaner av läsarna till sina första verk. De återkom hela tiden till att spänningsmomenten var så fina i de böckerna. Men Sara hade vissa invändningar, inledningsvis.
– Ja, jag gillar verkligen inte rått våld och blod, så det kändes inte alls lockande först, säger hon till Boktugg. Fast sedan kom jag att tänka på Agatha Christie och Jan Mårtensson. De skriver en mer sansad variant av deckare. Det kunde jag också tänka mig att göra.
Av det kom konceptet myspysdeckare och i den genren stannade hon kvar. Som så många andra författare började hon med att skicka ut sina manus till förlagen, men blev refuserad gång på gång. Till slut tröttnade hon och tänkte: Okej, jag kan väl ge ut mina böcker själv.
Och det gjorde hon, med stor framgång.
– Det gick hur bra som helst, säger hon. Jag började åka hit till mässan för två år sedan, för att knyta kontakter. Det har varit nyttigt och jag ser hur försäljningen ökar ett par veckor efteråt, när jag träffat bibliotekarier och bokhandlare.
Det är inte bara guld och gröna skogar
Hon är nöjd med sina trevliga deckare – läsarna brukar nämligen säga att de är just trevliga, men tillräckligt spännande för att man ska vilja läsa ut dem på en gång. Det är ett betyg, så gott som något.
– Fast visst är det tidskrävande ibland, säger Sara. Mycket jobb blir det ju. Jag gör allting själv, driver förlaget helt på egen hand. Formger böckerna, skriver dem, förlägger dem, gör all reklam och så vidare.
Hon läser till och med in böckerna själv, för ljudboken. Och någon stor budget är det inte tal om, så det blir mycket att åka runt och träffa folk för att göra den marknadsföring som behövs.
– Tricket är nämligen att folk lägger märke till böckerna, fortsätter hon. Det kan räcka en lång väg med kontakter, som tycker om det man skriver.
Som exempel nämner hon att just en recensent alltid plockar upp hennes böcker och skriver om dem. Ovärderligt, så klart, och något hon är väldigt glad för.
– Och vet du, säger hon sedan, ett bibliotek har en deckarhörna med mina böcker!
Efter en lång stunds ytterligare samtal delar vi på oss och nya besökare kommer fram och pratar med Sara där hon står vid sitt bord. Jag går vidare, men hör hennes röst en lång stund efteråt och imponeras av den glöd hon visar för sina böcker.
Det går alltså att lyckas ge ut sina böcker, om man är rimlig i sina förväntningar. Det går, och det finns alltid människor som kommer att tycka om just de böckerna.
Ett ljus i tunneln för oss alla, med andra ord.
Tummen upp för det.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
