Rookie 4 – Christina Erikson om vägen till femte boken

I detta avsnitt av Rookie-serien möter vi författaren Christina Erikson som berättar om den långa vägen från debuten fram till kontraktet med Albert Bonniers förlag som nu ger ut hennes femte roman. Hennes budskap är tydligt – du får aldrig ge upp. Dessutom pratar vi med hennes redaktör Ulrika Åkerlund om hur det är att redigera debutantmanus.

Christina Erikson: Livet är inte enkelt, så varför skulle det vara enkelt att skriva en bok?

Från upprepade refuseringar och hårda sågningar till ett flerboksavtal med ett av Sveriges största förlag. Christina Eriksons resa visar att envishet ger resultat. Vi pratar med henne i en lång intervju om kampen att bli utgiven författare och hur hon hela tiden ihärdigt tog sig framåt.

I skrivande stund har Christina Eriksons femte bok Din vän Forsete funnits på marknaden i några veckor. Det är hennes första bok som ges ut av Albert Bonniers förlag, som tecknade ett tvåboksavtal med henne sommaren 2017. Men resan dit har varit motsatsen till spikrak, även om Christina länge har varit målmedveten och vetat att det är skrivandet som hon vill syssla med på heltid.

– Jag har alltid sysselsatt mig med någon form av berättande, säger Christina. Ända från det att jag var riktigt liten och gjorde egna böcker. Under skoltiden tyckte jag om att skriva uppsatser. Men mitt skrivande tog väl egentligen fart på riktigt först senare, efter att jag hade fått barn.

Det var för snart 17 år sedan som Christina började få allt fler tankar kring hur det skulle vara att skriva böcker. Redan från första början var det deckare och spänningslitteratur som tilltalade henne mest, och hon påbörjade flera olika berättelser som inte riktigt mynnade ut i något konkret. Omkring år 2012 tog idén om att bli författare en mer konkret vändning och hon bestämde sig för att skriva en bok på riktigt.

– Jag gjorde nog alla fel som man kan göra, erkänner Christina med ett skamset leende. Jag kan ibland tänka på de förlag dit jag skickade det där första manuset … jösses, de var tvungna att läsa eländet. Men jag lärde mig något utav det där också. Man har olika inlärningsprocesser och jag fick lära mig den hårda vägen.

Christina fick ta emot sina första refuseringar vilket väckte en vilja att ta reda på vad det var som inte dög med hennes manus. Genom kontakter hittade hon en lektör som hon anlitade för att få hjälp med att komma vidare.

– Lektören ville att jag skulle utveckla karaktärer och gestaltning, och bara det var rena grekiskan för mig. Men jag arbetade på och efter ett tag valde jag att skicka in manuset igen till några förlag.

En vanlig refusering kan vara tung att ta emot, men Christina berättar att hon i och med sitt andra försök fick ”huvudet avbitet” i en ordentlig sågning från ett hybridförlag.

– Det gjorde ont att få den där smällen. Men jag satt med refuseringen utskriven bredvid mig och tänkte: Jag ska ta mig tusan göra det här ordentligt!

Istället för att låta sig tryckas ner av förlagets kritik så använde hon sig av den och skrev om sitt manus ytterligare en gång. När omarbetningen var klar ringde hon upp personen som hade sågat henne och berättade att hon hade tagit till sig, och undrade om de skulle kunna tänka sig att läsa igen. Det ledde slutligen till utgivning och manuset kom ut i mycket omarbetad form.

Jag säger till Christina att jag tycker det är beundransvärt att hon inte gav upp, men hon svarar eftertänksamt att hon tål ganska mycket och är van att resa sig efter att ha mött svårigheter.

– Har jag bestämt mig för något så ska jag också försöka göra det. Livet är inte enkelt, så varför skulle det vara enkelt att skriva en bok?

Christina Eriksons (då Granbom) första bok Morsarvet kom ut 2014. Den sålde i ett par tusen exemplar, vilket inte är så tokigt för en debutroman. Mycket av försäljningen drog Christina själv.

– Jag var väldigt envis och ihärdig där i början, säger hon och skrattar åt minnet. Jag var ute och sålde extremt mycket själv. Det finns knappt en Ica inom 20 mils radie som jag inte har varit på och signerat. Man måste synas, det är en tuff bransch att slå sig fram i.

Vad är din relation till Morsarvet idag?
– Jag står ju såklart för att jag har skrivit den även om jag nog inte skulle rekommendera den till någon idag. Fast då skrev jag den efter bästa förmåga. Jag hoppas ju att jag har utvecklats sedan dess, jag försöker i alla fall bli bättre och bättre hela tiden, säger Christina.

Själv upplever hon att hon har hittat sin berättarröst och känner sig tryggare i hur hon ska bygga upp en historia. Hon har tagit till själva hantverket och låter skrivandet ta mer tid, både orden och berättelsen i sig får tid att mogna.

Innan Christina påbörjar ett projekt har hon alltid en tanke med vad hon ska skriva. Ofta är det en verklig händelse som ligger bakom och hon inspireras både av sådant hon ser, läser och hör. Men mer struktur än så är inte riktigt hennes melodi.

– Nu senast tänkte jag att jag skulle vara en sådan där ”riktig” författare som skriver synopsis och så vidare, men det är inte den berättelsen som har kommit ut. Det funkar inte för mig helt enkelt. Jag har en grundtanke och sedan får karaktärerna liv och börjar prata med mig … det kan hända oförutsedda saker och det är inte säkert att det blir precis som jag har bestämt.

Med smak för hårdkokt

Att det blev just deckare som Christina fastnade för har att göra med att hon efter studenten pluggade en termin i Frankrike.

– Jag skulle läsa på universitetet men kunde knappt någon franska. Jag åkte ner med bara skolfranskan, vilket inte var så smart. Men det var bara att försöka acklimatisera sig, och som en del i det där köpte jag litteratur som var lättillgänglig. Många gånger är just genrelitteratur som spänning och romance den mest lättillgängliga. Så det var där och då jag fastnade för spänning, berättar hon.

På den tiden var Agatha Christie och Beck de stora favoriterna. Idag har Christinas smak utvecklats eller tagit en lite mer utpräglad form efter att hon läst både högt och lågt inom deckargenren.

– Det jag tycker bäst om idag är framförallt Hjorth och Rosenfeldt, Lars Kepler och Dennis Lehane. Kanske det lite mer hårdkokta.

Vad som gör en bra deckare i Christinas ögon är att läsaren blir indragen med en gång i berättelsen, och det är efter den principen som hon själv försöker skriva.

– Jag vill gärna bli fångad direkt på första sidan och genast förstå att det här kommer gå åt helvete … Jag tycker inte om när det är för snirkligt eller för mycket utsvävningar, utan föredrar när det är rakt på sak.

Hon poängterar att det inte behöver vara extremt blodigt för att hon ska fastna, det kan vara andra saker som griper tag i berättelsen, som väl gestaltade karaktärer. Här ger hon exemplet Silvervägen av Stina Jackson som hon läste i somras.

– Det är en fantastisk berättelse och en av karaktärerna är så otroligt väl gestaltad att jag bara ville börja grina. Då vill man veta hur det går för den personen.

Skriva själv och tillsammans

Förutom att ha skrivit flera böcker själv har Christina även skrivit tillsammans med sin man, Thomas Erikson. Fast de var inte gifta när de började skriva ihop.

– Vi träffades på Bokmässan 2014, berättar Christina. Jag var där med min första bok och Thomas hade precis släppt Omgiven av idioter på samma förlag. Vi träffades i montern och började prata.

Av någon anledning började de diskutera hur det vore att skriva om en begravningsentreprenör. Det ena ledde till det andra, och plötsligt hade de påbörjat en bokserie tillsammans.

– Ingen av oss hade skrivit ihop med någon annan tidigare. Och det kan bli väldiga konsekvenser … se hur det gick för oss, idag är vi gifta, skämtar Christina.

Hon berättar att det var lite läskigt att skriva ihop med någon som hon till en början inte kände så väl. Ingen av dem var vana vid att visa några utkast för någon annan och först kändes det väldigt intimt att lämna ut sin text på det viset. Själva skrivandet delade de på ganska jämnt, ungefär som en vikdocka, beskriver Christina.

– Fast egentligen är vi väldigt olika. Thomas är lite mer borstad och har ett mer välvårdat och korrekt språk. Jag är vilden som hittar på rätt skruvade saker.

Jag ber henne utveckla det där, och hon säger att det har blivit så att hon intresserar sig för sådant som inte riktigt är normalt – det som ligger under ytan, som man inte alltid ser. Det lockar henne att gräva i det där som människor gömmer bakom fasaden.

Den som har hört talas om Thomas Eriksons nyaste bok Omgiven av psykopater kanske precis som jag frågar sig om Christina har blivit inspirerad av den, eller om det kanske är tvärtom.

– Bra fråga, säger Christina och funderar några ögonblick. Vi har nog delvis inspirerat varandra eftersom vi lever ihop och diskuterar böcker, det är ofrånkomligt.

Med både erfarenheter av att skriva ensam och tillsammans med någon annan i bagaget föredrar Christina trots allt att skriva själv.

– Att skriva tillsammans med någon ställer helt andra krav. Man måste jämka och hålla något slags språk som varken är den enas eller den andras, ett slags mittemellan-språk. Fast det var väldigt roligt att skriva de båda böckerna, och vi skulle gärna göra ännu en om vi får möjlighet.

Tro på dig själv men ta hjälp för att utvecklas

Från att ha blivit refuserad av flera förlag och totalsågad av ett har Christina envist klättrat uppåt. Förra sommaren skrev hon kontrakt med Albert Bonniers förlag. Hon hade skrivit ett manus som hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med, så hon visade det för en lektör som tyckte att hon absolut skulle gå vidare med det. Även hennes agent fastnade för manuset och kontaktade några förlag.

– Att Bonniers skulle nappa hade jag aldrig ens vågat hoppas på, säger Christina. Det var så långt ifrån vad jag kunnat drömma om! Vi träffades och det kändes jättebra med både förläggare och redaktör, det var som en dröm.

Christinas första bok på Bonniers, Din vän Forsete, släpptes i början av september 2018. Del två är planerad att komma ut ett år senare och Christina har precis påbörjat den tredje boken i serien som har två huvudkaraktärer: den manliga kommissarien och den kvinnliga författaren som även är ofrivillig specialist på psykopater.

Idag är Christina en av få i Sverige som arbetar på heltid med sitt författarskap. Hon tog steget fullt ut i våras.

– Till slut ställs man inför valet att våga hoppa eller inte och om man ska satsa på skrivandet helt och fullt och faktiskt kunna ge det den tiden det förtjänar. Men så är det ju med allt annat frilansarbete och egenföretagande också, förr eller senare kommer man alltid till punkten: Ska jag våga?

För de som själva när en dröm om att bli utgivna rekommenderar Christina Erikson att inte sluta tro på sig själv. Har man dessutom turen att få en refusering som är välgrundad, så gäller det att jobba på det som proffsen säger behövs.

– Även om man kanske inte är världens naturbegåvning som är född med pennan i handen så går det att ta sig dit. Det gäller att man tar till sig av kritik och fortsätter att utvecklas och lära sig saker. Man ska heller inte vara rädd för att ta hjälp.

Oavsett om det handlar om att man har brister vad gäller att skriva dialog eller något annat område i hantverket, så finns det duktiga coacher att anlita. Ett annat alternativ är att studera hur en riktigt skicklig författare gör.

– Det är viktigt att man inte ger upp. Resan kommer inte att gå spikrakt, det är väldigt få som får en one hit wonder eller en över natten-succé. De allra flesta har haft en krokig väg och blivit refuserade flera gånger om.

Hon poängterar också att det är viktigt att omge sig med rätt personer som ger och inte tar. När hon försökte treva sig fram råkade hon själv ut för att folk gärna ville tala om för henne att det inte går och att det är så få som lyckas.

– Men man måste fortsätta att tro på sig själv, för någon måste ju lyckas och varför skulle det inte kunna vara jag? Sedan måste man nog vara lite korkad också och fortsätta att stångas när allting går emot en, avslutar Christina Erikson.

Hittills utgivet av Christina Erikson:

Morsarvet (Hoi Förlag, 2014)
En god gärning (Litet förlag, 2015)
Av jord är du kommen (tillsammans med Thomas Erikson) (Hoi Förlag, 2015)
Dödgrävarens dotter (tillsammans med Thomas Erikson) (Harper Collins Nordic 2017)
Din vän Forsete (Albert Bonniers förlag 2018)

Redaktören berättar – debutanternas vanligaste fel

De allra flesta med författardrömmar vet att om de blir antagna av ett förlag så kommer en redaktör att gå igenom deras manus. Men många vet inte riktigt vad det innebär i praktiken. Vi pratar med Ulrika Åkerlund som är redaktör på Albert Bonniers Förlag.

Vägen till utgivning är för många aspirerande författare lång. Men även efter att manuset har blivit antaget av ett förlag återstår mycket arbete – inte minst vad gäller redigering. Att få sin bok granskad av en förlagsredaktör kan vara både en nervös och härdande upplevelse, särskilt för debutanter som inte riktigt vet vad som väntar.

Vi pratar med Christina Eriksons redaktör, Ulrika Åkerlund, som har arbetat på Albert Bonniers Förlag sedan 2003, och ber henne berätta lite mer om hur hon lägger upp sitt arbete kring att redigera debutantmanus.

– När jag möter en författare som jag inte jobbat med förut, debutant eller ej, handlar det mycket om att skapa ett förtroende, att visa att jag (förhoppningsvis) har förstått vad författaren vill förmedla med sin text, säger Ulrika, som arbetar mestadels med spänningslitteratur.

När det gäller debutanter menar hon att det också gäller att känna av hur mycket de har sysslat med redigering förut, om de vet ungefär hur det går till.

– Annars tar vi det från början, förklarar korrekturtecken och hela vägen fram tills boken trycks. Jag försöker alltid att lägga fram min feedback på ett känsligt sätt, men extra mycket med en debutant, berättar Ulrika.

Hon har full förståelse för att man som ny författare kan man känna sig rätt liten när man kommer till förlaget. Som redaktör kan det också vara lätt att glömma bort att berätta allt som är fantastiskt med boken – det är ju någonstans underförstått eftersom boken är antagen – och istället fokusera på det som behöver åtgärdas:

– Därför försöker jag komma ihåg att börja med att berätta om allt jag gillar med boken. Och eftersom jag rätt ofta får frågan från debutanter när de ser alla rödmarkeringar om det har varit extra mycket jobb med just hens manus brukar jag också säga att alla manus behöver redigering och att manuset ser högst normalt ut – vilket det ju också alltid gör.

Det där med extra mycket jobb är nog något som många har funderat över, särskilt nyblivna författare som är oroliga att just deras manus har fler brister än andras. Så är det mer tidskrävande för en redaktör att jobba med ett debutmanus jämfört med ett manus av en etablerad författare?

– Det varierar från bok till bok, men visst kan det bli några extra vändor innan exempelvis handlingen sitter och debutanten och jag har lärt oss att tolka varandra, säger Ulrika. Jag lär mig hur författaren arbetar, och vice versa: om jag tycker att det behövs stora omskrivningar har jag en tendens att linda in det alltför mycket eftersom jag vet att jag kräver en hel del arbete, det tror jag att de författare jag har jobbat med en längre tid har lärt sig att se igenom …

Vilka är de vanligaste fel som nyblivna författare gör?
– Det är en svår fråga eftersom varje manus är unikt, men en sak kan vara att författaren har tillskrivit en karaktär egenskaper som finns i författarens huvud men som inte framkommer i texten, vilket gör att karaktärens agerande framstår som underligt. En annan sak som är bra att göra, kanske mest i spänningsmanus, är att söka på ordet ”plötsligt”. Det överanvänds ofta, och när man prövar att ta bort det fungerar meningen lika bra ändå, om inte bättre.

Ulrikas egen erfarenhet av att jobba med debutanter är att i princip alla är glada och tacksamma, och ibland överraskade över att någon har lagt ner så mycket jobb på deras text. Att skriva är en ensam sysselsättning och att få ett professionellt stöd i att utveckla och finslipa sin bok kan säkert på många sätt kännas lyxigt när man har kämpat på så många timmar framför datorn. Även om vänner och bekanta har läst och tyckt till och man har fått feedback under skrivandets gång så är det något helt annat att få en experts blick på sin text.

Christina Erikson, som nyligen har kommit ut med boken Din vän Forsete på Albert Bonniers, berättar för Boktugg att hon som outgiven fick rådet att jobba med gestaltning och karaktärsbygge, men att dessa begrepp var helt främmande för henne. Hur vanligt är det att debutanter inte riktigt har koll på sådant här?

– Så kan det vara. Ibland finns en superbra idé men karaktärerna engagerar inte, eller så finns det intressanta huvudpersoner men historiens upplösning känns ologisk och så vidare. Då brukar förläggaren och redaktören och författaren bolla lösningar och uppslag. Det är en väldigt rolig del av vårt arbete, och de flesta författare uppskattar att få diskutera sitt manus efter att ha varit helt ensam om det så länge, säger Ulrika Åkerlund.

Av en total utgivning på omkring 100 titlar om året ger Albert Bonniers Förlag ut ungefär 3 till 6 skönlitterära debutanter per år. Merparten av dessa hittar förlaget bland de cirka 2500 skönlitterära spontanmanus som de tar emot varje år.