Boktugg läser “Värd att döda” av Peter Swanson

“Värd att döda” av Peter Swanson (Southside Stories)

Jag är en av de där läsarna som älskade Shutter Island av Dennis Lehane, mycket eftersom den är vattentät och läsaren inte vet var den har karaktärerna en enda gång under hela boken. Saker smygs fram med stil, antyds som i förbifarten och förändras sedan ett par sidor senare eller försvinner ur handlingen som de skuggspel de är. Att läsa den boken var som att träda in ett av de där lustiga spegelhusen på nöjesparken, och förlora sig själv i illusionerna som spelas upp.

När jag nu läst Peter Swansons pocket Värd att döda, får jag samma känsla under de inledande kapitlen. Lily och Ted träffas när deras flyg är försenat och de tar en drink i baren, börjar prata om livet och tillvaron. Alltihop utvecklas till ett spel där de går in i samtalet med allt högre insats och snart har de berättat stora hemligheter för varandra – vad spelar det för roll, liksom, de ska ju ändå inte träffas fler gånger … Två främlingar i en bar, i väntan på ett flyg, och allt för mycket sägs när Ted plötsligt halvt på skämt berättar att han kan tänka sig döda sin otrogna fru. Det är en lysande inledning på ett rätt komplicerat thriller-pussel.

Karaktärerna Lily och Ted återkommer sedan i vartannat kapitel, ungefär, och berättar då om sig själva och om sina liv, och vi får fylla i tomrummen efterhand. Till bokens bästa delar hör Lilys berättelse om sin barndom och om mannen som förgrep sig på henne, och vad följderna av det blev … är en människa någonsin värd att död, eller är vi alla heliga inför tillvaron?

Jag ska inte avslöja för mycket för er, eftersom det skulle innebära rejäla spoilers för er rakt igenom boken, men Lily och Ted är inte klara med varandra efter det där inledande mötet på flygplatsen. Till saken hör att det här är en roman som är hårt knuten till intrigen, och själva ramverket är hela grejen – boken drivs framåt av överraskningarnas moment och lever helt på att förvåna oss från första sidan till … ja, faktiskt, den allra sista sidan.

Jag tycker Swanson har gjort ett bra jobb och att han drar in läsaren i en schyst historia, helt utan problem, för visst vill man veta hur det här ska ta sig ut för huvudpersonerna. Vad händer när de återvänder till sina liv, hur går de vidare, vad ska Ted göra angående sin fru och vet Lily kanske mer än hon antydde på flygplatsen? Ett slumpmässigt möte – kanske inte.

Jag känner att jag knorrar kring den strama intrigen som fylls med så många vändningar att de liksom kliver utanför historien och blir sin egen grej – det ska komma något hela tiden, vapnet laddas om och laddas om och laddas om … Jag hör nästan den gode Swanson viska i mitt öra: ”Ser du, jag kunde överraska dig en gång till!” Mitt svar blir att jag är imponerad, men att det också finns en fara i att göra den där svängen en gång för mycket.

Jag hade nog sett att han klippt ner en del av den snåriga skogen. Att han gjort Lily och Teds efterspel enklare att ta till sig, med något färre knutar som måste lösas hela tiden, och som sedan ersätts med nya. Det är inte fy skam att våga lita på historiens inneboende kraft, men å andra sidan är mina invändningar kanske småaktiga.

Till syvende och sist är det en bra deckare du inte släpper taget om, och som inte bryr sig så mycket om dina känslor – en spännande roman som inte ger dig några hjältar att hålla på, men som målar upp sina rätt grymma karaktärer på ett förbluffande effektivt sätt. Med andra ord ryms flera imponerande personteckningar på vägen mot mål, och där imponerar författaren gång på gång. I slutet är mosaiken komplett och du är mätt och nöjd, och sträcker dig kanske efter ännu en Swanson-roman i bokhandeln nästa gång. Säkert gör jag det, åtminstone.