Journalisten Aina Bergvall valde att publicera sin fjärde bok direkt på nätet

I ljust minne bevarad är Aina Bergvalls fjärde bok. De tre tidigare har hon gett ut på förlag, men efter två vänliga men bestämda nej från förlag ville Aina inte jaga vidare utan hittade istället ett eget sätt att publicera sitt senaste verk.

– Jag är medveten om att jag hade hållit på med texten för länge. Hade jag fått den klar och lämnat den ifrån mig tio år tidigare hade de kanske gett ut den.

Så inleds mitt och journalisten Aina Bergvalls samtal om hennes bok I ljust minne bevarad. Jag har ställt en fråga om varför hon valde att lägga ut den på nätet, gratis för vem som helst att läsa, när de tillfrågade förlagen vänligt men bestämt nekat utgivning. Två nej räckte – sedan hade Aina ingen lust att jaga vidare utan kom istället på den egna lösningen med fri publicering på internet. Hon hade arbetat länge med berättelsen som behövde sin tid för att bli klar och därefter hade det blivit för sent för traditionell utgivning.

I ljust minne bevarad handlar om Ulla-Carin Lindquist-Löfgren och Lena Sjöström-Cunliffe. De båda hade gemensamt en nära vänskap med Aina och stridföringen mot var sin svår sjukdom – ALS och cancer – en kamp som de förlorade med drygt 4 månaders mellanrum år 2004.

– När jag ändå var klar med texten ville jag förstås att många skulle läsa den, säger Aina vidare om publiceringen. Visst skulle jag kunna trycka den själv – det finns många människor som ger ut sina böcker så – men jag kände att det skulle röra sig om massor med pengar som jag aldrig får tillbaka. Och det är inte bara det, marknadsföringen är så besvärlig. Jag har gett ut tre böcker tidigare på ett litet förlag utan marknadsföringsavdelning och fått göra mycket jobb själv så jag vet vad det innebär. Men så kom jag på att jag kunde lägga ut den som om den vore en blogg fast bara som en engångsgrej. Jag är en van bloggare och har bloggat sedan 2004 så det var väldigt enkelt.

Boken lade Aina som ett enda inlägg på blogspot. Hon betonar noga att det inte är en blogg utan en engångshändelse men att hon använt formatet för att lätt kunna skicka iväg sin text ut i det offentliga där läsarna finns. Hittills har över 4 000 personer läst den och antagligen är de fler. En dag skickade nämligen en av besökarna på Ainas vanliga blogg Klimakteriehäxan ett meddelande där hon skrev att hon gjort både en pdf-version och en e-boksversion av boken, och gav Aina materialet.

– Jag känner henne inte mer än via bloggen och vet att hon heter Emma, säger Aina med ett leende i rösten. Det hon gjorde var en spontan gratisaktion och det är jag givetvis både glad, tacksam och rörd över. Men jag har ingen aning om hur många som har läst boken i det formatet.

Skrivandets drivkraft är för Aina det roliga och lustfyllda. Som barn, som journalist och sedermera som författare har hon älskat historieberättandet och hon hyser en stor kärlek till orden.

– Jag arbetade under fyra år som korrespondent i Sydamerika för SVT. På den tiden såg korrespondentjobbet annorlunda ut än det gör idag – jag och min fotograf åkte ut och gjorde reportage där jag verkligen fick berätta historier och det var helt fantastiskt att kunna göra det för en miljonpublik, berättar Aina och fortsätter: Även de saker jag skrivit om senare i bokform bygger på verkliga händelser som jag fått klä i ord. Jag har märkt att det som väcker mest reaktioner från publiken är historierna om ”den lilla människan”. I dem kan publiken sätta sig in i en annan människas värld och det tar man till sig på ett helt annat sätt.

Och kanske är det tack vare passionen till berättandet som Aina uppfann sitt eget sätt för att sprida I ljust minne bevarad. Med lusten till ordet och berättandet ur hjärtat i centrum är själva historien i sig det viktigaste, vilket också innebär att skrivarbetet får en annan mening:

– Jag tror att man är rökt om man tänker att man ska försörja sig på sitt skrivande. Det finns väldigt många författare som vill bli en ny Guillou eller Läckberg och bli smällrika. Men då måste man både kunna skriva och ha en god portion tur. Själv skriver jag för att det är roligt, ett intresse och ett sätt att roa mig, men inbillar mig inte att jag ska bli rik på det. Men oavsett vad man skriver om är det ett jobb och man måste ägna tid åt det.

I slutet av I ljust minne bevarad uppmuntrar Aina läsaren att skänka en slant till forskning – en vacker gest hon inte vet om läsarna följt, men hon hoppas det:

– Jag har ingen koll på hur det har gått även om jag vet att några personer har skänkt, säger Aina. Det är svårt att veta effekten på sådant. Sedan kan man tänka att hade hälften av de 4 000 läsarna köpt boken så hade jag fått en hacka. Men jag ångrar inte alls att jag gav ut boken så här. Det har gjort att jag bland annat fått ge den ett omslag jag ville ha och kunnat pynta den med bilder som stärker historien för läsaren.

Läs I ljust minne bevarad här.