Sommartuggare 2018: Jenny Kjellberg

Jenny Kjellberg, bibliotekarie och före detta bokhandlare, berättar här om en ohämmad litteraturaptit som tog avspark i sexårsåldern för att slingra sig via Moberg och Fogelström till andra litteraturhistoriska klassiker. Ett personligt Sommartugg som är en hyllning till litteraturen.

En bibliotekaries uppväxt

Text: Jenny Kjellberg

Jag tror det började med Russel Hobbans Pollyböcker, Margret Reys Pricken, H A Reys Nicke Nyfiken eller var det Ulf Löfgrens böcker om Albin?

Det var sent 70-tal och mamma tog mig med till biblioteket som låg någon kilometer bort från vårt villakvarter. Det dröjde inte länge förrän jag på egen hand cyklade till det lilla centrumet och släpade med mig travar med böcker hem i cykelkorgen. Jag kommer ihåg hur spännande det var att lägga böckerna i utlåningsapparaten som hade ett speciellt slags surrande ljud för sig. Någonstans där och då, jag var sex, sju år och det var innan jag började ettan, lärde jag mig läsa. Att säga att en ny värld öppnade sig är en underdrift. Innan jag knäckte koden till detta magiska rum som är bokstäver, meningar, berättelser – ett eget universum utan slut – läste mamma högt för mig, men när hon tröttnat på att för hundrade gången läsa om Familjen Tuff-Tuffs äventyr, Anita och Televinkens upptåg och så vidare, så spelade hon helt sonika in böckerna på band så att jag bara kunde trycka på play … egenproducerade ljudböcker. Rätt smart kan jag tycka så här i efterhand.

Jag kommer inte ihåg hur läsförståelsen faktiskt kom till mig, jag minns bara att helt plötsligt kunde jag tyda meningarna framför mig. Och jag läste allt, överallt och hela tiden. Reklambudskap på stan, varningstexter på element (”Får ej övertäckas”, eller ”Ei saa peittää”, en av få finska meningar som fastnat), baksidestexter på mjölk- och flingpaket. Jag var helt enkelt omättlig. Jag slukade orden och även om jag såklart inte tänkte eller kunde tänka i de banorna då, så vet jag att under de här åren la jag grunden till mitt livs stora kärlek till böcker och läsning.

Vi hoppar dryga tio år framåt i tiden och jag går andra året på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås (Sveriges äldsta, vilket jag aldrig missar att påpeka). Det är sommar och jag sitter på gräsmattan bredvid Svartån som rinner genom stan, och jag läser Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Jag ska skriva ett specialarbete som det hette då, och på något sätt har jag kommit fram till att Moberg ska bli föremålet för min uppsats. Hur jag kom fram till det har jag ingen aning om, men resultatet blev i alla fall att jag i ett svep läste Utvandrarsviten, Knut Toringtrilogin och Soldat med brutet gevär. Och älskade vartenda ord. Det var mitt livs ditintills största och starkaste läsupplevelse. Polletten damp ner med en duns och hur pretentiöst det än må låta, så var det en omvälvande och viktig upplevelse. Jag kände så starkt att detta med böcker var min grej. Vad de kunde ge mig, lära mig, få mig att känna, det kunde inget annat.

Någonstans i den vevan började också, ett fram till dess rätt obefintligt, intresse att gro: intresset för historia. Jag insåg den uppenbara sanningen att om du vill förstå någonting om nutiden måste du ha koll på och kunskap om gårdagen. Vad som förut framstått som ett torrt och tråkigt sammelsurium av döda kungar och ett omöjligt och onödigt rabblande av årtal, kändes nu istället som ett hav av rolig och nyttig kunskap, spännande företeelser, fascinerande upptäckter och rika insikter. Vad som dessutom tillkom under de här åren var en längtan efter nya – och större – vyer. Förutom skolan som jag tyckte mycket om, trivdes jag inte i det mellanstora Västerås. Jag bestämde mig för att flytta till Stockholm. Så med det nymornade historieintresset och en spirande ambition att komma till staden tio mil bort, så var nästa stora läskärlek given: Per Anders Fogelströms stadsserie. När jag väl läst den upptäckte jag till min glädje att det även fanns en prequel, så barntrilogin Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn betades också raskt av. Och som jag insöp dessa böcker … jag fullkomligen levde i Lottens, Hennings, Tummens och Emelies värld.

Helt insnöad i det förflutna var jag dock inte. Vid sidan av romanerna om det historiska Stockholm – och på sitt sätt inte mindre viktigt – läste jag Nöjesguiden som jag plockade på mig vid varje besök i storstan (på den tiden medverkade ett stort antal fantastiskt begåvade skribenter här). Samt Ohlssons Stockholm, det vill säga Bengt Ohlssons minst sagt subjektiva men för mig då väldigt lockande guide till stadens nöjes- och kulturliv. Nu hade jag alltså hittat kärleken i de svenska klassikerna och nästa stora favorit blev föga förvånande Hjalmar Söderberg som tilltalade mig mycket med sin melankoli och svärta. Och senare under årens lopp har Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Selma Lagerlöf, Eyvind Jonson och många andra blivit lästa och så omtyckta. Klassikerna, de svenska, engelska, franska, ryska och tyska ligger mig överhuvudtaget otroligt varmt om hjärtat. De känns alltid angelägna och på ett eller annat sätt viktiga och talande, och jag betar av dem med jämna mellanrum som ett aldrig sinande projekt.

Hopp i tiden igen och jag går första året på litteraturvetenskapen på Stockholms universitet. Det är en korvstoppning utan dess like med de isländska sagorna och Shakespeare ena månaden och Balzac, Flaubert, Goethe, Brontë och Gogol nästa. Men läsglädjen består och jag tar mig igenom verk efter verk, författarskap efter författarskap. Smälta läsningen fanns inte tid eller utrymme för, men jag var och är glad för den fantastiska grund, inblick och förståelse som gavs för epoker, genrer och litteraturens historia i stort.

Efter åren på universitetet hade jag ingen aning om var eller vad jag skulle göra av mig själv jobbmässigt, men efter några år insåg jag att bokhandeln var stället för mig och lyckades hitta ett jobb på Exlibris. Där blev jag inte kvar, men däremot inom bokhandelsbranschen; jag kom att jobba fjorton år på olika bokhandlar runt om i Stockholm. Jag trivdes oftast mycket bra, men för snart tre år sedan sadlade jag om till bibliotekarieyrket och stormtrivs här ännu mer. Och jag läser, läser och läser. Under alla år har kärleken och lusten till böckerna aldrig någonsin svajat – den har snarare ökat ju mer jag läser och har läst. Den ena boken ger ringar på vattnet till den andra, mina läsperspektiv vidgas och jag gör konstant nya upptäckter. Jag är fortfarande totalt och ohämmat glupsk. För mig är läsning något livsnödvändigt: en identitet, vem jag är och vem jag vill vara. Att gå utanför dörren utan en bok i väskan är för mig lika med att gå ut naken. Och jag gör ingetdera.

Om gästbloggaren

Jenny Kjellberg jobbar på Stadsbiblioteket vid Odenplan sedan snart tre år och trivs fenomenalt. Innan dess jobbade hon inom bokhandeln i Stockholm under fjorton år. Hon läser allt som känns angeläget, nytt och gammalt i en salig blandning. Favoriterna är otaliga men om hon ska nämna några skulle det vara Chimamanda Ngozi Adichie, Margaret Atwood, Jonathan Franzen, Jeffrey Eugenides, Ian McEwan, Richard Yates, E M Forster, Joyce Carol Oates, Sebastian Faulks, Tawni O´dell, Anne Tyler … Listan tar aldrig slut.