Sommartuggare 2018: Grethe Rottböll

Grethe Rottböll skriver om hur hennes liv har präglats av musik och litteratur. Om hur språket räddade henne, om hur hennes röst inte ville tystna, och om att vara en röst i samklang med naturen. Själv är hon en röst för litteraturen i allra högsta grad – som ordförande i Författarförbundet.

Att höra röster

Text: Grethe Rottböll

När jag var liten ropade jag ut mammorna på balkongerna.

Mina kompisar försökte ropa för att få ett nedkastat äpple eller en varm tröja. Det ropades och ropades men ingen kom.

– Grethe, kan du inte ropa på min mamma?

Jag stod som en liten prick på gården och skrek:

– KRIIIISTEEERS MAMMA!

Alla mammorna rusade ut.

Jag älskade sångstunden i skolan när vi stod vid bänkarna och sjöng Harry Belafonte. En morgon sa fröken:

– Grethe, sitt ner.

I min iver hade jag överröstat dem alla.

Efter det teg jag mig igenom skolan. Vågade inte ens sjunga själv för att få sångbetyg. Min kompis Jill fick sjunga samtidigt och fröken lutade sig över tramporgeln för att alls kunna höra mig.

Allt det där förändrades när min moster anmälde mig till Göteborgs operettsällskap. Jag fick sjunga rollen som Pistage i Cancan. Min egen röst ville trots allt inte tystna. Många år senare fick jag sjunga altsolot i Mozarts Requiem i Maria kyrka. Bara året tidigare hade jag stått i kören bakom Birgitta Svendén. Nu var det min tur att låta det där långa ettstrukna f-et i Recordaresatsen bära genom orkestern.

Vad nervös jag var! Att jag överlevde! Jag ställde mig upp och såg hela publikhavet framför mig.

Det är då det uppstår. Det där viet. Vi som tillsammans begår konserten. Min röst och publikens öron. Och jag tänkte, NU! Nu kan jag dö. Den fullständiga närvaron, lyckan i att dela detta. Det spelar ingen roll vem som sjunger och vem som lyssnar, det är Mozarts Requiem som sker.

Att få vara en röst.

Också som saxofonisten Archie Shepp på jazzfestivalen i Saint-Raphaël. Vi var tvåtusen i publiken som väntade i den varma sommarnatten. Som vi längtat! Och äntligen stod han där med sin gamla lur. Nu skulle vi få höra hans speciella röst. Och det fick vi, men inte som vi tänkt. För han passade på. Började med ett långt tal om de svartas situation i USA om jämlikhet och frihet att tillåtas växa som människa. När han sedan spelade stämde varje ord han sagt med tonerna han blåste. Musiken och ordet. Vi och Archie i samma klang.

Men det är ju inte bara andra man vill nå. Utan också in till sig själv. Som när min mamma dog. Min pappa var död sedan länge och jag kände inte igen mig i världen. Jag hade precis tagit studenten och hela livet låg framför mig, men jag kom ingenstans. Det var som att hänga med ena handen i jordens räcke och dingla ut i rymden.

Jag slutade sjunga, gick på konsthallar, sökte i böcker. Ingenstans kände jag igen mig. Jag visste inte längre vem jag var. Det vet man väl inte när man är tonåring, men utan föräldrar blev det oerhört skrämmande.

Då hände det. Som från ingenstans kom det. Jag började skriva. Det var som om jag fick ett språk. Jag vet inte annars hur jag ska säga det. Jag tänkte inte att jag ville bli författare. Jag bara skrev och kände igen mig i mina egna ord. Jag gav ut min första roman och marken bar igen.

Språket livräddade mig.

Orden gjorde att glädjen i sången återvände.  En dag när jag gick på stranden med en kompis slängde jag av mig kläderna och hoppade i havet. Jag minns tydligt hur jag sparkade omkring bland vågorna, skvätte och hade mig. Sjöng för full hals:

– Vill ni gå med oss in i den gula paviljongen där guden Amor sedan länge sitter fången.

Jag önskar att jag kunde skriva att det var en annan sång, någon mer poetisk eller högtidlig, kanske en frihetssång. Det var heller inte Blå Tåget eller Jethro Tull utan en dänga min mamma brukade sjunga. Det var operetthoppan som hoppade omkring. Kanske var det min mammas röst som kom tillbaka genom mig som det viktiga minne hon är? Kompisen blev chockad. Hon hade aldrig sett den sidan av mig. Hon visste inte ens att jag kunde sjunga. Det var knappt jag kom ihåg det själv.

Såklart att jag vill vara en röst för litteraturen. Jag tänker på alla dem som inte fick läsa när de växte upp. Som inte har språket i sin hand, som inte kan förklara eller försvara sig. Inte kan uttrycka sig, inte förstår sig själva eller andra i sin omvärld.

Men att vara en röst behöver inte betyda att man måste skriva skrika sjunga prata eller spela hela tiden. Kerstin Ekman lyssnar in ängen. Vad behöver den för att trivas växa återfå sina ursprungliga blommor och gräs?

Att lägga örat mot jorden. Hur låter naturen? En masks ringel eller en humlas mummel. Vad vill de? Vad är det de säger? Ber de om respit ömhet varsamhet? Att få fortsätta att vara ifred från vårt övervåld? Eller en stunds samvaro där var och en gör sitt utan att vara i vägen för den andre? Kanske njuter de av oss för ett ögonblick. Vårt nynnande när vi mumsar i oss ett moget blåbär eller andlöst simmar bland näckrosorna.

I sommar kommer min nya barnbok om naturen som vill påminna om det som ligger närmast men som vi allt mer sällan lyssnar till. Det alldeles enkla och ursprungliga. Undret som ligger så nära att vi glömt att värdera att det finns där vi kuskar runt på vägarna i sommarvärmen efter lekland och äventyrsbad.

Att sjunga och skriva är att få vara talesperson. För Krister, Mozart, litteraturen, människans och djurens rättigheter eller för den där egna rösten som trots allt inte vill tystna.

Om gästbloggaren

Grethe Rottböll är författare, sångerska och ordförande i Sveriges Författarförbund. Hon har skrivit både för barn och vuxna, och är just nu aktuell med barnboken Första Naturhjälpen tältar (illustrerad av Anna-Karin Garhamn).