Sommartuggare 2018: Dag Öhrlund

Dag Öhrlund tar oss med till Florida och berättar bland annat om ett besök på sin favoritbokhandel. Dessutom får vi träffa Renee, en kvinna som kan komma att dyka upp i någon av författarens kommande romaner …

En blå gungstol och flickan från bergen

Text: Dag Öhrlund

På väg till IKEA i Tampa, Florida, för att inhandla sill, kardemummaskorpor, hjortronsylt och andra svenska författarnödvändigheter, bromsar jag in i Bradenton.

Inte alls för att det är kul där.

Men för att Cracker Barrel, en av de få anständiga vägkrogskedjorna, har en restaurang där. Förutom att maten är utmärkt är det här den enda restaurang jag känner till som också säljer gungstolar, de står uppställda i långa rader utanför. Jag slår mig ner i en blå, provgungar lite och tänker att just en sån här träveranda, säkert fyra meter bred och under tak, har jag alltid velat ha. Tänk att få sitta där och gunga medan ett ljummet regn öser ner utanför.

Hårdrock för nervvrak.

En vacker, svart farbror – som hämtad ur Purpurfärgen – säger något snällt till mig och jag säger något snällt tillbaka. Sedan går jag in, får ett bord till familjen, och det är då hon dyker upp med ett block i handen.

Renee.

Hon är lång, ståtlig och har ett vackert ansikte med lite märklig makeup. Kanske i trettioårsåldern.

Dialekten är underbart släpig. Jag tippar på sydstaterna men har fel.

”Virginia”, ler hon. ”I’m a mountain girl.”

Hon väntar tålmodigt medan vi bestämmer oss och hon kallar oss hela tiden för y’all.

Tankarna börjar snurra och innan hon kommer med vår mat har jag ett halvt bokmanus om flickan från bergen i huvudet.

Är det inte så att hon bär på en mörk hemlighet och en stor sorg? Att hon flydde från Billy Rae, den enda pojken i lämplig giftasålder i Lonely Creek, sedan han försökt våldta henne? Att hon hamnade i Bradenton för att pengarna till Greyhoundbussar inte räckte längre och att det där inte fanns någon musikklubb där hon kunde uppträda med sin gitarr och sina egenhändigt skrivna countrysånger. Och …

Renee kommer med maten. Jag ser på henne att jag förmodligen har rätt, det ligger något sorgset i hennes leende. Familjen återkallar mig till verkligheten och tycker att jag ska äta så att vi kan köra vidare mot Tampa innan vi fastnar i rusningstrafiken på Interstate 75.

Jag tuggar tankfullt. Kan inte riktigt släppa Renee.

Miljöombyte gör så där med mig.

Som den där gången på Cypern. Jag hade rest dit för att helt ostörd få ordning på en novell som skulle publiceras snart. Någonting var fel med den men jag visste inte vad.

Jag jobbade i några dygn medan barnfamiljerna tjoade i poolen utanför, men skrivandet gick inte bra, inte ens med lite hjälp av Ouzo, Metaxa och det där vinet som mest smakar kåda.

I frustration hyrde jag en taxi och bad chauffören att köra mig till Nicosia.

Miljöombyte i miljöombytet.

Och där i baksätet, när den gamla Mercedesen for fram mellan olivlundar, åsnor och röd jord, kom en helt ny historia till mig. Jag hade varken papper eller penna men ansträngde mig för att komma ihåg huvuddragen.

Väl framme i Nicosia bad jag chauffören köra till en bokhandel där block och penna inhandlades. På vägen hem antecknade jag febrilt. När jag kom till hotellet skrev och redigerade jag oavbrutet till klockan fem nästa morgon.

Den gamla novellen skrotades. Den nya publicerades och än i dag når Dimitris dans nya lyssnare som ljudnovell.

Det där med miljöombyte fungerar kanske inte för alla. Men för mig är det gott för själen. Det räcker med att lämna Stockholm och köra förbi Södertälje för att jag ska glömma räkningar, sopor, inköpslistor, mail, telefonsamtal och andra måsten.

Frihet. Lugn. Nya tankar.

Här, i den amerikanska sydstaten, blir intrycken snabbt så många att de måste sållas och sorteras. Här råder helt andra värderingar än i Sverige. Rättframheten är, på gott och ont, stark. Ingen skäms för sin inställning. Rasismen är skrämmande men åldersfascismen obefintlig. Här jobbar 75-åringar glatt i butiker och restauranger, pensionärer är aktiva i sociala klubbar och på golfbanan.

Livet är enklare i sol och shorts.

Ny dag med 31 grader på termometern. Jag grenslar motorcykeln för att köra till favoritbokhandeln Barnes & Noble (det finns en Books-A-Million också men B & N är större och bättre).

Märkliga lagar här. En motorcykel behöver inte vara försäkrad alls och man måste inte ha hjälm, men däremot glasögon eller visir. Om man cyklar på vanlig cykel måste man ha hjälm, men inte om man är försäkrad. Logik?

Jag går in på Barnes & Noble, njuter av de stora ytorna, mångfalden, lugnet. Heltäckningsmattor dämpar alla ljud, det finns bekväma fåtöljer att sitta och läsa i och naturligtvis ett Starbucks där jag får rabatt om jag har köpt böcker.

Böcker, ja. Det är ju inte bara böcker. Här finns bokmärken, förstoringsglas, läslampor, muggar, vackra skrivblock, cd-skivor, kaffe, pennor, presentartiklar, leksaker som har med kända serier att göra, läsplattor, ljudböcker och en välsorterad avdelning med tidningar om vapen, heminredning, bakning, formgivning, bilar, blommor, resor, cyklar, landskap, pennor, cigarrer, klockor, mode, film, konst, arkitektur, musik, instrument, vetenskap, politik och allt annat.

Och skrivande.

Naturligtvis är det lättare att hålla en rad tidningar om skrivande levande i ett land med trehundratrettio miljoner invånare, än i Sverige. I dag nöjer jag mig med att köpa Writer och Writer’s Digest och ser fram emot alla artiklar samt annonser för skrivkonferenser och föredrag av kända författare.

Jag har i första hand kommit för att köpa den relativt nyutkomna The president is missing. Författarfenomenet James Patterson – mannen som innehar Guinness World Record för att ha sålt mer än 375 miljoner böcker och som har donerat miljoner böcker och dollar till barn, ungdomar och studenter – har lyckats med konststycket att få ex-presidenten Bill Clinton att vara med och skriva en deckare om Vita Huset. Inte illa.

Till min glädje får jag som medlem fyrtio procent rabatt i kassan och betalar inte mer än arton dollar för den inbundna, 513 sidor tjocka romanen.

Som vanligt, och trots löften till mig själv om det motsatta, lämnar jag bokhandeln med en alldeles för tung kasse.

Väl hemma känner jag skrivklådan. Ska jag fortsätta med manus ett eller manus två eller försöka få ordning på den där novellen, eller …

Jag slår mig ner vid poolen med en kopp starkt kaffe och en cigarill. En märklig pippi sjunger vackert i solnedgången över kanalens lugna vatten.

Jag läser svenska nyheter.

Det hoppar svarta sparvar ur politikernas munnar under det som verkar bli en desperat valrörelse.

Och:

Två skjutna i Uppsala.
En mördad på Lidingö.
En skjuten i bil utanför ICA Maxi i Barkarbystaden.
En ihjälskjuten i Malmö.
Två skadade i Kista efter skottlossning och detonation.

Deprimerande. Jag stänger paddan och tankarna glider tillbaka till Renee.

Jag undrar om hennes country and western-drömmar någonsin blir verklighet.

Och om hon kan komma över den där hemska kvällen med Billy Rae?

Jag tror minsann att jag har hennes öde i mina händer.

Bäst att jag går in och skriver.

Dag Öhrlund är under 2018 aktuell med en rad böcker: Se till mig som liten är, Kejsaren, Mina nio liv, Domaren och Hollywood, Hollywood. I början av 2019 tänker deckarförfattaren överraska Boksverige med en feelgoodroman.