Sommartuggare 2018: Johanna Haegerström

Johanna Haegerström är förläggare på Albert Bonniers förlag och skriver här om översättningsetik, behovet av nyöversättningar och hur praxis ser ut i olika länder. Hur mycket får man ändra i en översättning? Och leder sättet vi översätter på idag till att översättningen håller längre?

Text: Johanna Haegerström

För ett par år sedan var jag frestad att köpa översättningsrättigheterna till en rätt maffig tyskspråkig historisk roman. Det var en riktig litterär bladvändare, skickligt gestaltad och med energi och driv – förutom i de snustorra historiska redogörelser på tiotals sidor i stöten som författaren sprängt in i handlingen och som stannade upp läsflödet. Jag pratade med en brittisk förläggare som jag visste just hade köpt de engelska rättigheterna till romanen och frågade hur hon upplevt de här passagerna. Och fick till svar att hon höll med men att det inte var något problem – det där långrandiga skulle hon stryka ner i redigeringen. Hon såg till att ha en klausul som tillät strykningar i alla sina utländska kontrakt.

Den sortens stora ingrepp i originaltexten skulle jag varken vilja eller kunna göra med hedern i behåll i en svensk översättning. Så jag avstod från att lägga bud på rättigheterna.

När uppstod den översättningsetik som vi har i Sverige idag? Granskar man äldre översättningar från 30-, 40- och 50-talet slås man snabbt av hur bristfälliga många av dem är: uppenbara missförstånd finns kvar, paragrafer och ibland hela stycken fattas, i enstaka uppseendeväckande fall har till och med formuleringar lagts till som inte finns med i originalet. Översättningar åldras som bekant snabbare än originalverk, men det handlar inte enbart om de omedvetna samtida språkmarkörer som översättaren för in i texten.

Anledningen till att vi ofta ser behovet av att nyöversätta klassiker är också att normerna för hur vi översätter har ändrats. Enligt Nils Håkansson på Svenskt översättarlexikon var det först mot slutet av 70-talet som ett skifte på allvar ägde rum, en sorts svensk ”översättningsideologi” växte fram och svenska översättare blev mer noga med att följa originalet. Skiftet var följden av en professionalisering av yrket, som inleddes på 40-talet då översättarkåren började organisera sig och arbeta för ökad status och bättre ersättning.

Idag präglas arbetet med att redigera översättningar i Sverige av noggrannhet och omsorg. En dedikerad redaktör granskar översättningen, parallelläser, faktakollar och ger stilistiska ändringsförslag, på samma sätt som i arbetet med en svensk originaltext. Oavsett om man tillhör skolan som värderar den idiomatiska svenskan högst eller tycker att översättningen ska dofta av källspråket är dagens översättare och redaktörer noga med att ligga nära och följa förlagan. Vi snyggar inte till texten, lägger varken till eller drar ifrån. Och vi är måna om att översätta från originalverket, inte från till exempel en engelsk översättning av det, medvetna om den visklek som därmed förvränger författarens intention.

Frågan är om behovet av att nyöversätta klassiska verk kommer att vara lika stort i framtiden? Just nu sitter Eva Johansson och arbetar med en ny översättning av Harper Lees To kill a mockingbird. Jadwiga P. Westrups översättning har snart 60 år på nacken. Kommer Evas översättning behöva uppdateras på samma sätt år 2080? Eller leder sättet vi översätter på idag till att översättningen håller längre?

Precis som Håkansson säger hör de normer för översättning vi har idag säkerligen ihop med framväxandet av en professionaliserad yrkeskår. Men jag tänker att omsorgen vi visar översättningen också säger något om den översatta litteraturens historiska betydelse i Sverige. Svenskan är ett litet språk och det är naturligt att vi har behov av att bjuda in världslitteraturen till oss. Även om många länders arbete med översättningar liknar vårt, är originaltroheten och arbetsgången med uppdelade roller långt ifrån självklar ur ett internationellt perspektiv.

Min kinesiska förläggarkollega är till exempel både förläggare, redaktör och korrekturläsare för sina översatta romaner. Och ni minns kanske kontroverserna kring den engelska översättningen av Han Kangs Vegetarianen, som förra året kritiserades i sydkoreansk media för att vara så omskriven att det var svårt att känna igen Hans språk – en översättning som för övrigt flera internationella förlag baserade sina översättningar på, istället för att utgå från koreanskan. Jag kommer heller aldrig att glömma mina kollegors häpet höjda ögonbryn när vi på ett förlagsbesök i Nederländerna fick höra hur rutinerna för den utländska skönlitteraturen ser ut hos dem: när översättningen kommer in skickas den på korrekturläsning, sedan anses boken klar för tryck.

Och även om en snabb rundkoll med internationella kollegor får den obekymrade förläggaren som ville ta fram motorsågen i den tyskspråkiga romanen att framstå som något av ett undantag, bekräftade en annan brittisk förläggare att man absolut gör mindre anpassningar av originaltexten i översättningar till engelska. Särskilt gäller det underhållningslitteraturen – målet är att göra texten mer tilltalande för en brittisk publik.

Och ni har väl förresten hört vad man säger om svenska deckare? Att de är som allra bäst i tysk översättning – där de har redigerats ett varv till.