De här tre goda råden kommer att ta din bok i mål

Det är inte enkelt att skriva en roman, säger Conny Palmkvist. Ett tips är att aldrig någonsin avvika från vägen och att skaffa sig den där disciplinen. Men det finns mer. Med de här tre goda råden kommer du att lyckas.

Först tänkte jag börja med att skriva att jag aldrig har haft skrivkramp. Det var nog så jag såg på det. Som en börda som mest hamnade på andra författares axlar.

Men så är det förstås inte. Begreppet skrivkramp innebär inte bara att du inte vet vad du ska skriva, utan också att du inte hittar inspiration till att utföra arbetet. Du har låtit ditt fokus glida ut i periferin och plötsligt samlar datorn damm. Här har du lagt ner månader på något och sedan är lusten/orken/känslan … borta.

Sedan ska vi förstås vara helt ärliga. Som författare, som en författare som har det som sitt yrke och återvänder till kvarnen varje dag, blir det enklare och enklare när man skaffar sig erfarenhet.

Jag låter inte något ställa sig i vägen. Inga vänner har frikort att bryta rutinen, inte min sambo heller. Inte mina barn. Det har hänt att jag sett ett mail plinga till i datorn och skymtat innehållet i ögonvrån (som den gången det var ett stipendium jag beviljats), men ändå helt ignorerat nyheten tills jag skrivit färdigt de sista sidorna av dagens arbete.

Så måste det vara i min skrivstuga. Det är hela sanningen. Det finns ingenting som har makt nog att bryta den gyllene cirkeln om jag ställer mig i den.

Jag förstår att det låter hårt. Men du kan lita på mig när jag säger att det inte finns några genvägar till det där avslutade manuset. Att ha talang eller vara bra på att skriva räcker inte halvvägs. Det du behöver ha är ett visst mått av känsla för hur texten flödar, du behöver kunna se om din grammatik är helt erbarmlig och du behöver veta vad du ska berätta. Men resten, the whole damn thing, är blod, svett och tårar.

Livet då, undrar du? Kommer inte livet emellan? Jo, det är klart. Livet vill komma emellan varenda morgon, middag och kväll när du ska skriva. Du har stressmoment runt omkring och saker som måste skötas, men om du låter dem påverka dig så får du nöja dig med att komma bara en bit på vägen.

Lätt för honom att säga, tänker du kanske då, han som har ett så enkelt liv.

Okej, men låt mig då förklara. Jag har gjort enorma uppoffringar för att lyckas och jag gör dem om och om igen. I varje situation. När folk går ut och dricker öl, eller firar nationens VM-guld i valfri sport, och det råkar sammanfalla med ett skrivpass, så går jag till texten. Jag går alltid till texten och stannar där tills jag är klar.

Okej, tänker du då istället, han har det säkert väl förspänt och har råd att glida omkring för att kunna skriva sin bok, eller så lever han som ungkarl med hemhjälp och får bra betalt bara för att andas luften omkring sig.

Nej. Jag är fyrtiofem år gammal. Jag har två barn tillsammans med min sambo, varav ett är handikappat (hon har autism med utvecklingsstörning) och kräver uppmärksamhet och hjälp nästan dygnet runt när hon är på det humöret. Hon är den bästa gåva jag fått. Min guldklimp. Kanske räddade hon mitt liv. Men. Det här innebär också att vi aldrig är lediga, eftersom vi alltid vill ha henne hos oss. Allt annat är omöjligt.

I detta underbara kaos sliter jag mig loss för att kunna sätta orden till pappret varje dag, året om (tack, älskling) och jag missar ändå inte mycket tid med barnen om jag ser till att offra sådant som inte betyder något. Jag skrev på julafton. Nyår. Midsommar. Jag skriver i soffan på kvällen, när de andra somnat. Med planering går allting.

Frågan är hur mycket du vill det här? Det finns som sagt inga genvägar, men det finns ett par goda råd att ta till för att kunna stanna i zonen, och de råden är inte så komplicerade.

En sökning på nätet ger mest trams när det gäller skrivkramp och det här med att slutföra sin bok. Lullull. Men folk gillar lullull eftersom det känns fint om man kan hitta en aktivitet som känns lattjo samtidigt som den ska inspirera och få igång skrivandet. Men, nej. Lyssna inte på det. Du behöver bara de här tre råden, även om de är tråkiga och innebär att du sätter dig ner på baken och gör det du föresatt dig att göra.

1. Planera din tid och vik inte av från rutten

Det finns lika många livsöden som det finns författare och vi drabbas alla av olika sorters tidstjuvar hur vi än gör. Vi bär våra ok. Få slipper vardagens bojor och brödjobb. Men om du nu vill vara författare, så måste du hitta sprickorna i tillvaron och klämma in skrivpassen där. Kvällar, morgnar, luncher. Och det finns inga ursäkter. Inte idag, inte i morgon. Aldrig någonsin.

Sanningen är också att det inte spelar någon roll hur du väljer eller när du sätter upp dina pass, så länge de är relativt långa (minst 30 minuter) och så länge du alltid genomför dem och stiger ur den vanliga världen. Skiner solen? Din bok bryr sig inte, karaktärerna har inget tålamod med sådant. Plötslig fest med vännerna? Nej, glöm det. Du har faktiskt annat att göra. Ta ditt förbannade jobb på allvar eller sluta säga till folk att du ska skriva en bok någon gång.

Orsaken till att vi måste vara disciplinerade är att vi människor har en tendens att släppa greppet om vi avviker ens en millimeter från. En elitidrottare struntar inte i att genomföra sina pass och så länge du inte dragit in så många miljoner att du har råd att misslyckas med planen du satt upp … just do it. Det finns inga omskrivningar, inga anledningar. Faktum är att ingenting i hela världen existerar när du ska sätta dig ner och göra det du ska göra.

Slutsatsen 
Eftersom det är roligt att skriva och det ser så enkelt ut förlorar många sig i illusionen att det ska vara lustfyllt, okomplicerat och lite slappt när man sätter sig ner. Fel. Du ska bara göra det, oavsett hur det än känns, och du ska göra det varenda gång du har planerat in det. Du ska se på dig själv som en elitidrottare och behandla ditt vägval på samma sätt. Varenda författare som slutfört ett par böcker kommer att säga samma sak: Det finns bara en väg till avslut.

Ditt enda mål är att bli klar med ditt utkast, för när du har fångat hela berättelsen kommer allt annat att bli så oerhört mycket enklare. Det är också det som är skillnaden på alla dessa människor som säger att de har en bok i huvudet och de som har den på papper – en grupp snackar, och det kan de väl få göra, men den andra gruppen går över eld och levererar något som få människor lyckas med: En bok.

2. Trust me – I’m lying (lyssna inte på den där rösten)

Nu är det inte bara det här med att hitta tid att skriva som kan sätta käppar i hjulet för en driven författare. Vi har också jante. Jante-spöket. Det stora felet som hämmar många skribenter är att de sätter sig ner och skriver, och sedan börjar bedöma texten samtidigt som de arbetar med den. I realtid, alltså. De sitter där och funderar på om det som hamnar på pappret är bra eller dåligt, eller om det borde omformuleras eller rent av tas bort och förpassas till papperskorgen.

Hamna inte där, gå inte i fällan. Varken du, jag eller världens Nobelpristagare är människa nog att göra den bedömningen under tiden som vi sitter och skapar och försöker skramla ihop till vårt första utkast av boken. Det enda som sker är att vi stannar upp, ger upp eller misströstar.

Det finns en anledning till att Hemingway sa, ordagrant:

– The first draft of anything is shit.

Är vi bättre än Hemingway? Nej. Och i hans ord ligger en stor sanning som vi inte ska backa ifrån. Vi måste frigöra oss ifrån det där medvetandet som försöker avgöra om det vi sitter och skriver har någon kvalitet eller känsla eller om det kan gå att använda till något annat. Tricket är att fortsätta oavsett vad du tror om din text, för det är det enda sättet som du kan ta dig i mål.

På vägen mot din färdiga bok kommer du att skriva en enorm mängd strunt och det får du acceptera. Efterhand kan du göra dig av med alla dåliga stycken och löjliga utsvävningar, och det måste du lita på att du kan göra, men för att sätta punkt på sista sidan måste du först ha skrivit rätt mycket skit på vägen …

I nästa steg kommer sidorna att brinna av poesi och passion och spänning. Det blir lite som att stå och trampa i ett träsk, och ändå tro på att omgivningen långsamt kommer att förändras om vi bara fortsätter.

Det är inte lätt. Jag medger detta. Men lita på mig. Det har aldrig felat. Nio böcker, arton år som författare. Tongivande från start till mål har alltid varit att fortsätta oavsett vad jag trott om orden jag i stundens hetta satt på pappret, eftersom jag trott på mig själv och vetat att det blir bra … senare.

Slutsatsen
Du är helt ensam vid skrivbordet. Texten och tankarna sveper genom dig. Ditt jobb är att skriva ner alltihop och inte tveka ett ögonblick. Du ska inte lyssna till den där viskande rösten som försöker få dig att fundera på om den där karaktären verkligen kan säga så, eller om språket är uruselt, eller om det finns luckor överallt i storyn … Jo, visst kommer det att finnas luckor. Men de är inte permanenta och de går att fixa. Bara inte just nu.

Det finns en tid då du ska skriva ner allt du känner och en tid då du ska redigera. Det är två helt olika saker. För vad hjälper det om du sätter dig ner och börjar nagelfara dina meningar och göra dem vackra, mitt i processen med utkastet, om det leder till att du aldrig blir färdig med den där första versionen?

Bli. Alltid. Klar.

Sätt punkt.

Börja om.

3. Redigera dig själv lycklig

Nå, det här är en rätt kort punkt. Ändock … genom åren har jag sett att det här med redigeringen av historien och texten gärna är något de flesta författare vill skynda igenom. Saken är att du nu har slitit under lång tid och fått ihop ett första utkast, och sedan skriver du kanske om det en gång. Lättnaden är enorm. Du tittar på kuverten som ligger på skrivbordet, eller letar upp den där förläggarens mailadress. Du röjer runt i tankarna: Kanske är du klar nu? Kanske måste du verkligen visa upp hur duktig du har varit och få känna den där glädjen när de ringer och tackar ja, och berättar vilken stjärna du är …

Jo. Jag har varit där. Ofta. Det beror på utmattning, så klart. Att vi kämpat så länge med något och vill se slutet. Tyvärr är det också här skiljelinjen börjar bli tydlig i gruset på marken omkring dig. Och det är här amatörerna går åt ett håll och författarna åt ett annat. För nu börjar en helt annan sorts kamp och den bygger lika mycket på uthållighet som självbevarelse.

Vi vill bli klara. Vi vill slippa boken. Det har gått så långt att vi jobbat oss trötta på materialet och nu bara vill hålla den inbundna versionen i våra händer.

Men sluta inte där, trots att det här är det svåraste steget, och kanske det viktigaste genom hela processen. Lägg manuset ifrån dig. Låt det sova. Låt det vila några veckor, helst två månader. Släpp det, även om du inte vill.

Det som sker är att du sedan tar upp din bok och kan se nyktert på den. När du vänder sida kommer du ibland att tänka: Herregud, hur tänkte jag här? Men, ibland kommer du också att tänka: Vem har skrivit det här? Vem är geniet som skapat den här passagen? Här finns ju kärnan till det hela …

Men så är det. Magin finns i avståndet till texten. Och det avståndet är oumbärligt. Det bär guld och gröna skogar med sig.

Slutsatsen
Nästan alla författare, utan undantag, vill bli färdiga så fort som möjligt och har oerhört svårt att tacka nej till den här dealen med sig själv. Man vill gå vidare och man vill känna rushen. Man vill skicka in mästerverket, få beröm, bli utgiven. Helst snart … är jag inte färdig nu?

Men det är ett quick fix att hoppa över den här pausen.

Ta dig tiden. Ibland är det i den här perioden du upptäcker förändringarna som gör att boken blir antagen. Det här är språket som höjer sig över mängden.

Text behöver andas, den behöver luft.

Den behöver återupptäckas.

Så vad säger du? Dags att börja på något nytt, kanske.

Sveriges nästa stora bok.