Det sägs att man helst bara ska skicka in sitt manus till ett eller några få förlag, men Jenny Jägerfeld trotsade principen och gjorde tvärtom. Och det visade sig gå ganska bra. Men det var nära att bok nummer två, Augustvinnande Här ligger jag och blöder, inte blev utgiven. Jennys författarbana präglas av målmedvetenhet, en vilja att förstå människor och närheten till skratt.
Jenny Jägerfeld är Augustprisbelönad författare vars böcker ofta talas om som crossovers – böcker som tilltalar en bredare grupp läsare än sin primära målgrupp. Hon debuterade med romanen Hål i huvudet 2006 och sedan dess har hon skrivit för både för vuxna, ungdomar och barn.
– Så fort jag insåg att skriva böcker var något man kunde jobba med så ville jag bli författare, säger Jenny Jägerfeld och berättar att en av hennes bröder minns att hon redan som 6-åring sa att hon ville bli författare när hon blev stor.
Redan som liten skrev hon små historier, där hemma fanns alltid många böcker och familjen läste mycket.
– Jag fick med mig hemifrån att böcker är viktiga och fyller en viktig funktion i samhället. Mina föräldrar hade också en väldigt tillåtande attityd till litteratur, jag läste allt ifrån finlitterära författare till mängder med serietidningar. Det var okej att läsa Starlet samtidigt som Hesse, och det har jag tagit med mig.
När Jenny blev tonåring förändrades livet och hon skrev ingenting under flera år, men ägnade sig däremot åt många andra kulturella uttryck. Hon var engagerad i en poesiförening, gjorde kortfilmer och teater, men lade det skönlitterära skapandet på hyllan. Som ung vuxen reste hon runt mycket och jobbade på olika platser i världen. Då hade tanken om att bli författare smugit sig tillbaka, men samtidigt tänkte hon att det nog var för svårt och funderade istället på att utbilda sig till journalist.
Men då tog livet en annan vändning: som 23-åring blev hon sjuk i reumatism. Dessutom kom hon inte in på journalisthögskolan eftersom hon misslyckades på allmänbildningsprovet – hon hade ju varit ute och rest i flera år och inte haft koll på vad som hände hemma i Sverige. Istället kom hon in på psykologlinjen, och det var då skrivarådran blommade upp på nytt.
– På grund av sjukdomen var jag plötsligt tvungen att sitta still, och då tog jag tag i skrivandet igen. Jag började skriva på Hål i huvudet, i hemlighet, för jag ville inte vara en sådan som bara pratar om att skriva en bok och sedan aldrig gör det, säger Jenny.
Jenny skrev på vad som skulle bli hennes debutroman i ungefär fyra år, under hela studietiden. Som en hjälp på traven hade hon en skrivgrupp tillsammans med två andra psykologer, de träffades varannan vecka och gav varandra skrivuppgifter. Parallellt gick hon skrivarkurser för att lära sig skriva dialog och miljöbeskrivningar, och hon säger att något av det viktigaste i att lära sig hantverket var att läsa andras oredigerade texter.
På skrivarkurserna fick andra läsa hennes alster, vilket då mest var kortare fristående texter. Läraren konstaterade dock att hon verkade skriva om samma arga tjej hela tiden, vilket födde idén om att det kanske fanns en roman någonstans bakom de spretiga texterna. Så Jenny gjorde slag i saken, band samman kortare texter till en lång och lät folk läsa igenom och ge feedback. Vid det här laget var hon dessutom höggravid, så hon bestämde sig för att hon måste skicka in manuset till förlag innan hon fick barn.
– Jag skickade in till 21 förlag. De säger att man ska skicka till max fem eller helst bara ett förlag, men jag bombade alla förlag i Sverige, säger Jenny och skrattar.
De allra flesta gav nej, men två förlag var intresserade. Det gjorde att hon kunde ställa dem mot varandra och välja det som erbjöd den bästa dealen. Allting gick väldigt fort och avtalet skrevs redan innan hennes dotter hade fötts.
Det är ju över tio år sedan, men hur minns du processen kring debuten?
– Jag hade en nyfödd och redigerade manus samtidigt … men jag gillade att ha kvar en bit av mitt eget, och få lov att skriva samtidigt som jag var nybliven mamma.
Hon berättar att den första redigeringsprocessen lärde henne mycket och att det inte var så dramatiskt som man skulle kunna tro. Hennes upplevelse är också att ett manus alltid blir bättre av att redigeras.
I samband med debuten 2006 fick hon ganska mycket uppmärksamhet i media med många recensioner i stora tidningar, och en del intervjuer. Dock berörde vissa av de negativa recensionerna att huvudpersonen var arg, jobbig och hade pessimistiska tankar och Jenny upplevde att en del recenserade karaktären snarare än boken i sig.
– På senare år har jag mest fått fina recensioner, men i början fick jag ibland riktigt dålig kritik. Det var skitjobbigt att bli sågad, och jag kastades mellan hybris och självförakt vilket var chockartat, säger Jenny.
Många refuseringar och ett Augustpris
Jenny Jägerfelds riktiga genombrott kom ett par år senare, med hennes andra bok – men först efter några jobbiga turer med förlaget. Efter debuten hade hon skrivit en ny bok, som förlaget tackade nej till. Även om man som författare är medveten om att det kan hända, och att en utgiven bok inte garanterar flera, så måste slaget onekligen vara hårt.
– Det blev en stor kris för mig, säger Jenny. Jag var dålig i min reumatism, men tänkte ändå att “nu är jag ju författare”, så jag skrev boken och skickade in den. Och så fick jag ett nej. Det var knäckande.
Hon gjorde ännu ett försök och skrev den första versionen av ung vuxen-romanen Här ligger jag och blöder. Men även den blev refuserad av hennes förlag, och det på ett sätt som Jenny inte alls uppskattade.
– Jag hade en ny förläggare som inte gjorde en snäll refusering. Jag sa till förlaget att det var det sämsta jag varit med om, och tvingade dem att läsa boken en gång till. Men det hjälpte inte, utan de refuserade den igen. Så jag skickade in mitt manus till en massa andra förlag, men ingen nappade.
Då föll det sig av en slump att Jenny träffade Ada Wester, förläggare på då nystartade Gilla böcker, som genast fastnade för boken. Eftersom Jenny inte hade något att förlora så bestämde hon sig för att testa det nya förlaget. Dock föreslog Ada förändringar som enligt Jenny i efterhand har kunnat se var helt nödvändiga, till exempel att göra huvudkaraktären yngre. Och det skulle visa sig vara ett framgångsrecept. En månad efter utgivning var boken Augustnominerad.
– Jag hade tappat modet lite, berättar Jenny, men nu fick jag bekräftat att boken verkligen var bättre än alla refuseringar hade antytt.
Här ligger jag och blöder tilldelades Augustpriset 2010 i barn- och ungdomskategorin, och Jenny Jägerfeld blev ett välkänt namn. Därefter har det blivit ytterligare en ung vuxen-bok, Jag är ju så jävla easy going, noveller i antologierna Avståndet mellan och Het, två barnböcker för åldern 9–12: Brorsan är kung! och Comedy Queen. I maj 2018 släpps Jennys andra roman för vuxna med titeln Blixtra, spraka, blända!.
En vilja att förstå både verkliga och fiktiva människor
En dag i veckan arbetar Jenny fortfarande som psykolog och tar emot klienter, och därutöver svarar hon på frågor om psykologi i tv, radio, poddar och tidningar. Hon tror att hon kommer att fortsätta arbeta aktivt med psykologin, även om skrivandet tar allt mer tid. Men drivkraften att förstå andra människor har hon tagit med sig in i författarskapet.
– Jag har alltid haft en vilja att förstå varför blir saker och ting blir som de blir. Och när man går in i sin romankaraktär måste man förstå den personen. Även om någon är elak eller avvisande så finns det ett skäl till det, det måste finnas något som har gjort att de har utvecklat den attityden.
Den som har koll på Jennys författarskap vet att hennes böcker ofta handlar om svåra eller känsliga ämnen. Hon har bland annat skrivit om ångest i Här ligger jag och blöder, om adhd i Jag är ju så jävla easy going, och Brorsan är kung! har en huvudperson som är transsexuell.
– I grund och botten vill jag berätta en bra historia, det är huvudsyftet, säger Jenny. Böcker som har i huvudsak ett pedagogiskt syfte blir sällan jättebra. Men jag är intresserad av de här frågorna, alla mina böcker har slagit an något hos mig själv och därför har jag tänkt att de kanske har någon relevans för andra.
Hon tror att även om alla inte har en adhd-diagnos så kanske man har känt att man inte passar in eller varit missförstådd. Och även om inte alla har en annan könsidentitet än sitt biologiska kön, så kanske man har funderat över identitet på andra vis eller kan känna igen sig i känslan att inte höra hemma i sin kropp.
– Sedan är jag intresserad av att prata med människor om det som är nära existensen: Hur är det att vara människa? Vad utmärker villkoren för att vara människa?
I Jennys böcker är även humor ett genomgående tema. I den senaste barnboken, Comedy Queen, får humorn en mer utpräglad roll eftersom den 12-åriga huvudpersonen ger sig på en karriär som stand up-komiker, men även i de tidigare böckerna finns en humoristisk ton.
På vilka sätt är humor viktigt för dig? Är du lika rolig i verkliga livet?
– Jag är väldigt rolig, haha! Nej, men eftersom jag är impulsstyrd så kan jag hitta humor snabbt i knäppa situationer. Det är ett viktigt sätt att hitta kraft i svåra saker, att kunna skratta åt eländet.
Hon berättar att hon uppskattar humor, precis som hon uppskattar att känna mycket – oavsett känsla. Hon menar att det för hennes egen del är bättre att känna både smärtan och glädjen, hellre än att leva som med en hinna för ögonen.
– Om man stänger av smärtan kan man heller inte känna glädje eller kreativitet, och jag vill leva ett fullt liv och ha tillgång till alla känslor. Många tänker att normaltillståndet är att vara lycklig, men så är inte livet.
Mestadels har Jenny skrivit om yngre människor, hon tycker det är spännande att det i ungdomen finns så mycket naturligt drama och mycket som upplevs för första gången. Men hennes böcker har nått ut bredare än så och har blivit lästa av många olika åldrar. Även hennes allra nyaste bok som handlar om (nyblivna) vuxna tror hon kommer att bli åldersöverskridande och tilltalas av tonåringar likväl som äldre läsare.
Tror du att du någon gång kommer skriva om en ännu äldre huvudperson, kanske fyrtio plus?
– Jag har funderat på att skriva om äldre, nu är jag själv är fyrtioplussare, och jag har faktiskt ett projekt på idéstadiet nu som förmodligen kommer att handla om den åldern, säger Jenny, och nämner även ett än så länge hemligt projekt som hon har på gång tillsammans med Mats Strandberg.
Vi har med andra ord inte sett allt av Jenny Jägerfeld. Inte på långa vägar.
Jenny Jägerfelds råd till den som vill satsa på författandet
- Avsätt tid till skrivandet, kanske genom att ha en speciell skrivardag i veckan eller att sätta klockan.
- Skriv ner så fort du får en idé, anteckna sådant du ser och hör runt omkring dig.
- Försök hitta ett sätt att lyfta bort din egen kritiska röst. Ett sätt för att göra det kan vara genom att skriva oavbrutet i tio eller tjugo minuter, då har du inte tid att titta kritiskt på texten. Du får helt enkelt inte stanna upp, utan måste fortsätta skriva även om du inte vet vad du ska skriva (då skriver du: “Nu vet jag inte vad jag ska skriva”). För att komma vidare kan du till exempel gå igenom dina fem sinnen för att hitta nya infallsvinklar.
- Läs jättemycket, försök göra likadant som det du gillar och sno på ett respektfullt sätt från andra.
