Spännande möten är något Boktugg brinner för, så när vi fick chansen att hänga med författaren, översättaren och fotbollsspelaren Leif Jacobsen en stund tackade vi snabbt ja. Men vad har egentligen hänt med hans arm?
Som författare är det kanske främst en enda sak som kan ställa till det för yrkeslivet, och det är om något skulle hända med en arm eller hand. Hur gör man då – hur skriver man och hur tjänar man ihop till brödfödan? I värsta fall blir det katastrof. Fast å andra sidan, med lite tur kan det också leda till en stunds andhämtning i ett ständigt flöde av text och arbete.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Så var det för Leif Jacobsen, där den plötsliga skadan blev ett kort avbrott i karriären som översättare, författare och spelare i det svenska författarlandslaget. Boktugg träffade honom för en intervju i Helsingborg, där vi hinner avhandla allt från livet och skrivandet till den där sekunden när allt gick snett i det svenska författarlandslaget.
– Jag är uppvuxen utanför Vallåkra här i Helsingborgsområdet, säger Leif, som får dricka kaffet med ”fel hand”, sedan skadan. Som så många andra häromkring började jag rätt tidigt att jobba på båtarna som går över sundet, samtidigt som jag pluggade.
Redan i den åldern hade han ett intresse för böcker, men det var inte förrän han läste Sagan om ringen på gymnasiet som det verkligen klickade. Då var han fast, för all framtid. Men till sin förvåning upptäckte han något märkligt när han sedan skulle läsa samma bok på engelska en kort tid senare.
– Ja, den där översättaren hade tagit sig rejäla friheter, säger han med ett skratt. För det första höll han inte ordning på namnen ordentligt och översatte dem på olika sätt på olika ställen i boken, och sedan slarvade han rejält med fakta i sina egna böcker.
Tolkiens egen text bygger på en fornnordisk och rätt karg diktande stil, men också det hade översättaren lämnat helt därhän och smyckat upp texten så det stod härliga till med adjektiv på både längden och tvären. Allt som allt blev det för mycket för Leif, som redan då tog ett beslut om vad han skulle göra i framtiden.
– Jag bestämde mig för att jag någon gång skulle översätta Sagan om ringen och att jag då skulle göra det bättre. Fast … i efterhand, nu när jag är rutinerad som översättare, så ser man det också på ett litet annat sätt. Det är inte alltid så lätt att följa originalet när man ska flytta över texten till ett nytt språk.
Nu för tiden är han väldigt glad att han fick den där tändande gnistan efter att ha läst den engelska versionen och jämfört den med den svenska. Och visst blev han inblandad i Sagan om ringen till slut ändå.
– Ja, faktiskt, säger Leif med ett skratt. Jag blev anlitad som huvudansvarig faktagranskare för nyöversättningen när den väl gjordes.
Efter att ha jobbat som lite allt möjligt i unga år bestämde han sig sedan slutligen för att plugga språk. Det blev en magister i engelska och svenska och strax efter det fick han en mentor i branschen, som ledde honom vidare.
– Ja, Cecilia Falk var en bra mentor, som fick in mig i arbetet. Man behöver alltid en ingång och med hennes hjälp fick jag kontakter. Sedan började jag med att översätta barn- och ungdomslitteratur, och fortsatte med böcker för vuxna. Av de nittio böcker som jag översatt är många skrivna för just de yngre. Det är en genre som tilltalar mig.
Att göra ett bra jobb är en hederssak
Särskilt stolt är han över arbetet med Jussi Adler-Olsens böcker, där han hoppas att hans översättningar har en del i att romanerna blivit en sådan succé i Sverige. Det gäller hela tiden att hitta rätt balans i översättningen – att tillföra något utan att förändra för mycket. Något han sätter heder i att ta på allvar.
Men att slå sig för bröstet är annars inte hans grej. Som så många andra författare brottas han från och till med dåligt självförtroende. Något man får lära sig leva med.
– När jag var ung och såg framåt, så var det här jag såg mig själv, säger han. Trots det känner jag ibland att alltihop kanske bara är ett … misstag. Jag kan tänka att jag har hamnat här på grund av tur. Att allt bara är en lycklig slump och att jag egentligen inte platsar. Det spelar ingen roll att jag får översätta prestigefyllda böcker och har fullbokat hela tiden som översättare. Det är svårt att förklara, men precis som så många andra författare bär jag på en gnagande oro över att egentligen inte ha en given plats i den här litterära världen.
Vår diskussion fortsätter kring just det där. Hur mycket kan egentligen vara tur, av allt som händer oss, även om det ser ut som att slumpen är inblandad?
När vi går vidare frågar jag om det kanske var därför Leif efter några år som översättare tog ännu ett steg och började skriva eget material också. För att testa och se om han kunde. Svaret blir att det kanske var lite … tur, det också.
En kollega till honom hade pratat med en bibliotekarie uppåt landet, som hade efterfrågat en författare som kunde skriva lättläst för unga killar. Kollegan kom att tänka på Leif, som utan tvekan sa ja. Det var en bra plats att börja på, för det egna författarskapet.
– Jag började skriva direkt och har nu fått ett tiotal titlar publicerade hos Hegas, säger han. I den lättlästa genren är det så mycket annat man ska tänka på, förstås. Mottagaren för mina böcker är ofta en ung kille, som eventuellt har svårare med uppmärksamheten. Man får skippa parallellhandlingar och hålla nere antalet karaktärer. Däremot kan man ösa på med motordelar och sånt, för den delen kan de redan och tar till sig. Det känner de igen.
En vinnande kombination
Under flera år har han nu kombinerat det egna skrivandet med översättandet, en balansgång som fungerat ypperligt fram till nu. Mellan allt det arbetet hinner han också med att delta i svenska författarlandslaget, något han brinner extra för. Landslaget består av en grupp författare som älskar fotboll och laget bildades 2006. De har sedan dess deltagit i flera internationella turneringar och har, som de själva säger, ett ”sorts” VM-guld i bagaget.
Fotboll har Leif annars spelat under hela sitt liv och att kombinera det med ett författarskap är så klart få förunnat.
– Det hade varit enkelt att bara säga att det mest är en kul grej, säger han till Boktugg. Men faktum är att jag träffat viktiga människor på våra resor och matcher. Kontakter som lett mig vidare. Och då är vi framme vid det där med fenomenet tur igen … fast kanske är det som Stenmark alltid sa, att man kämpar hårt för att få den där turen. Ju hårdare man jobbar, desto mer tur får man.
Det var under aktiviteter med författarlandslaget han träffade nya skrivarpartnern Mats Lerneby, som också han har flera böcker bakom sig. Tillsammans bestämde de sig för att försöka utveckla den historiska romanen för yngre läsare, och hittade till slut ett koncept som de båda gillade. Serien har de döpt till Tidsväktarna och förhoppningsvis blir det minst tio böcker om tvillingarna Max och Marie. De reser i tiden och besöker olika tidsepoker i mänsklighetens historia.
Den första boken, Häxan och liljan, är precis lanserad och släpptes för bara några dagar sedan. I den hamnar tvillingarna i 1500-talets Florens, där de snart inser att det här med tidsresan bara är början på något mycket större, som de ännu inte förstår.
– För mig är det obegripligt att författare inte plockar upp de historiska skeendena oftare, säger Leif. De är klockrena för unga läsare och där finns så mycket att hämta. Tänk på en sådan sak som korsriddarna i Jerusalem, till exempel.
Ett plötsligt armbrott
Den brutna armen, ja. Det är nästan ironiskt att det var med svenska författarlandslaget som olyckan hände. Han pratar varmt om laget och spelarna och alla resor de gjort.
Just den här gången gick det dock olyckligt och han har blivit satt på bänken både i laget och arbetslivet under minst tre månader, något som inte är alldeles enkelt att förhålla sig till. Ändå tror han inte att smällen i sig hade kunnat undvikas helt.
– Jag är rätt fysisk av mig i mitt spel och den andra killen kom sent in i situationen och sedan blev det som det blev. Det konstiga är att jag säkert fått hundra sådana tacklingar genom åren som fotbollsspelare och inte förrän nu small det till ordentligt.
Otur, snarare än tur den gången alltså. Och som vi skrev inledningsvis kan så klart en sådan här händelse drabba en författare och översättare på ett tungt vis, om man inte har ödet med sig. Nu råkade det vara så att Leif precis hade avslutat flera stora jobb och bara hade några sidor kvar av del två i nya serien han skrivit tillsammans med Mats Lerneby.
– De första dagarna var jag rätt tagen, säger Leif. Efterhand har jag börjat se det som en kort semester. Det har jag annars inte haft på flera år. Och lite fixande blev det ju med att flytta om alla mina inbokade uppdrag i höst. Fast det löser sig det också.
Lite förvånad är han över hur smidigt det har gått annars, med försäkringskassan och allt sådant. Inga problem, någonstans, vilket annars är egenföretagarens värsta mardröm.
Helt oberörd är han dock inte. Det där med självförtroendet kommer krypande när han nu har behövt överväga att tacka nej till ett par kommande översättningsjobb. Både på grund av skadan och att han vill satsa på det egna skrivandet. En serie på tio böcker, som Tidsväktarna, kräver sin insats.
– Ja, men hur mycket vågar man säga nej till av andra uppdrag? säger han. Man vill inte tappa sina kontakter inför framtiden. Jag tror det gäller att vara positiv.
Ja, han tittar hela tiden framåt, Leif. Och visst har han drömmar kvar att förverkliga, som att skriva en roman för äldre läsare.
Då är det humorn som ska få vara temat, även om han är väl medveten om hur svårt det är att få publiken att skratta. Förebilder finns det förstås gott om.
– Att skriva något som Dumskallarnas sammansvärjning är målet, säger Leif innan vi skiljs åt i sommarvärmen som lagt sig över stan. Ja, och klassikern Liftarens guide till galaxen är också ett bra exempel. Dit vill jag, till den genren. Kanske skriver jag den boken med Mats, vi har samma humor i mångt och mycket och är ju båda Monty Python-nördar. Det blir ett knivigt uppdrag, visst. Men inget är omöjligt. Man behöver bara lite tur …
Läsa mer om deras nya bok?
Häxan och liljan
| Serie | Tidsväktarna (1) |
|---|---|
| Författare | |
| Medverkande | |
| Förlag | Hoi Förlag AB |
| Genre | Skönlitteratur barn och ungdom |
| Format | Kartonnage |
| Språk | Svenska |
| Antal sidor | 235 |
| Vikt | 433 gr |
| Utgiven | 2018-05-21 |
| SAB | uHc |
| ISBN | 9789176970614 |
Tidsväktarna – Häxan och liljan är en spännande ungdomsroman där tvillingarna Max och Marie söker efter den försvunna Amanda. De upptäcker att de kan resa i tiden och hamnar i 1500-talets Florens. Snabbt inser de att tidsresan bara är början på någonting större som de inte riktigt förstår. Berättelsen kombinerar historiska platser och personer med action och dramatiska tidsvändningar för att de ska kunna möta alla motgångar och lösa problemen som dyker upp. Under äventyrets gång förstår de att resan till Florens bara är en pusselbit av många som de måste hitta och som ligger gömda i världshistorien.
Häxan och liljan är del ett i serien om Tidsväktarna och har ett högt tempo, historiskt trovärdiga beskrivningar och spännande möten med bland andra Leonardo da Vinci och Machiavelli i ett medeltida Florens. Storyn är både klassisk och nyskapande på samma gång, och står med ena foten i mänsklighetens kulturhistoria och den andra i science fiction-traditionen.
Om författarna:
Leif och Mats träffades första gången på en fotbollsresa, och för att använda en klyscha sa det klick. Förutom ett obotligt intresse för komedigruppen Monty Python är båda mycket intresserade av historia, och var överens om att det saknades historisk spänningslitteratur för barn. Fantasy och science fiction i all ära, men böcker med avstamp i vår egen historia var det värre ställt med. De är lika på många sätt, men också olika, vilket innebär att de utmanar varandras idéer tills de kommer till ett ännu bättre slutresultat som de inte hade kunnat nå på egen hand.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
