Ibland är det slumpen som avgör vem som blir författare – fråga bara Terry Kay

Ett utdrag ur artikeln Jakten på Terry Kay, som berättar om hur Conny letade rätt på sin ungdoms favoritförfattare och på vägen lärde sig lite mer om livet.

Jag minns hur det var när jag började läsa på riktigt och vilken bok som först fångade upp mig. Halvt nerbruten av sorg och rädsla undvek jag som sjuttonårig ung man plötsligt actionböckerna, och letade efter annat. Min pappa hade precis dött och min mamma fått beskedet att hon hade bröstcancer. I och med det föddes kanske också författaren Conny, som var tvungen att få ur sig lite av alla känslor han bar på. Det innersta. Mörkret. Ja, jag tror det var så.

En dag snubblade jag över en okänd amerikansk författare vid namn Terry Kay. Boken stod bland nyheterna på biblioteket i Jonstorp. Dans med vit hund, hette den. En aning poesi redan i titeln, alltså. Jag läste de första sidorna och var sedan fast. Den romanen har sedan blivit en sådan som jag ger bort till folk, och jag minns fortfarande hur jag gav den till en lärare på universitetet i Växjö. Förstummad ringde hon mig några veckor senare med orden: Hur kan det vara att jag aldrig har hört talas om den här lilla, vackra romanen?

Den frågan gäller än idag, förstås, men nu har åren gått. Mycket av litteraturen som passerar oss begravs i horderna av nyheter. I den glömda högen hamnade också Dans med vit hund av Terry Kay.

När jag tänker tillbaka på det nu minns jag också hur jag kämpade under flera år för att försöka få tag på honom. Förlaget i Sverige ville inte riktigt svara på hur jag kunde nå honom och förlaget i USA svarade inte alls på mina brev.

Jag ville bara säga något om min uppskattning. Att jag var glad över att ha läst boken. Men … sedan glömdes det bort, alltihop. Fram till i våras, då jag kom att tänka på det en sen kväll. Terry Kay, tänkte jag, var blev du av? Det här med internet är ju intressant och om man nu kan hitta allt annat där, så varför inte …

Tre minuter senare hade jag en mailadress direkt till en person med samma namn. Jag skickade iväg ett mail och fick svar nästan direkt. Ja, det var han som är Terry Kay, författaren. Nu åttio år gammal. Ännu aktiv.

I mitt första svar på det där skrev jag bara: Tack.

Och i mitt andra, lite längre svar kom frågorna jag funderat över i flera år. En av de saker han senare berättade för mig var så underbar att jag saxat loss historien ur min längre artikel som under våren kommer i vårt magasin Rookie. Det är en historia om ödets nycker, och om en författares väg till sin första bok.   

Hur kom det sig att du blev författare, Terry? undrade jag.

­– Conny, du vet, det här är antagligen den fråga jag fått oftast under min karriär. Jag ville inte bli romanförfattare. Men … sedan träffade jag Pat Conroy 1973 och vi blev nära vänner. Han tjatade på mig att jag borde skriva fiktion och ge mig hän åt fantasin. Nej, svarade jag varenda gång. Jag var nöjd. Men Pat vann ändå.

Den korta versionen av historien förtäljer hur Pat ringde upp sin förläggare på Houghton Mifflin i Boston och berättade för henne att han hade läst 150 sidor ur en roman av en viss Terry Kay. Och den boken, den kan nog vara något, sa han sedan och förklarade att materialet var bra. Var hon intresserad?

Förläggaren hette Anne Barret och hade bland annat varit ansvarig för Tolkiens böcker i USA. Hon var en ikon, enligt många i branschen.

­– Men jag visste inte att Pat hade ringt till henne, säger Terry Kay under vårt samtal. ”När hon skickade ett brev till mig ett par dagar senare satt jag stum med det i händerna. Hon ville läsa de 150 sidorna som imponerat på Pat. Problemet var bara att … jag hade inte skrivit ett enda ord. Inte en mening. Hade inte ens tänkt på det. Pat hade alltså ljugit för henne.

Irriterad åkte Terry Kay raka vägen hem till sin vän och klev in genom dörren. Han skällde ut Pat ordentligt. När han var klar tittade vännen bara på honom och log, innan han svarade:

­­– Gosse, du har faktiskt bara två val här, sa han. ”Antingen ringer du upp henne och säger att du inte har något att visa eller så skriver du 150 sidor och tar den här chansen som få människor lyckas skaffa sig.

När han sa det sista ställdes Terry mot väggen och visste vad han måste göra.

– Jag skrev 150 sidor på en månad och skickade det till Anne, säker på att hon skulle refusera det. Det hade inte gjort mig något. Men till min förvåning erbjöd hon mig ett förskott så att jag kunde skriva vidare på texten. Den boken blev min debut och heter The Year the Lights Came On.

Så kan det alltså gå. Slumpen? Ödet? Vägarna till publicering är många.

Och jag kan utan tvekan säga att just intervjun med Terry är något av det mest intressanta jag gjort. Han berättar om sin fantastiskt fina bok Dans med vit hund, och om hur det kom sig att han fick skrivit den. Händelserna bakom. Men det är en helt annan historia. Den artikeln kommer i nya numret av emagasinet Rookie på Boktugg Insider om ett par veckor.