Nu kan fler författare skriva på heltid, tack vare okänt litteraturpris

Det är varje författares dröm att kunna arbeta ostört under några år. Tack vare Windham-Campbell priset får åtta duktiga författare just den chansen, enligt The Guardian.

Vi tror ofta att vi har hört talas om alla de stora litteraturpriserna, men så snubblar man över ett nytt. Windham-Campbell priset är ett sådant.  Och inte är det särskilt blygsamt heller, om man ser till summan pristagarna får. Lika intressant är historien om upphovsmännen till det.

Donald Windham startade priset i sitt och sin partners namn enbart därför att han älskade litteratur och ville att fler skulle kunna få skriva obehindrat i vardagen, utan dagjobbet hängande över dem som en skugga. Därför delas priset ut både för att lyfta fram mindre kända författare och deras kvalitativa verk, och för att ge dem den där chansen till ekonomisk frihet något år.

Själv skrev han memoarer, romaner, dramatik, noveller och barnböcker. Windhams partner, skådespelaren Sandy M. Campbell, var en stor bokälskare och samlare, som också var vän med många av seklets stora litterära namn. Han brann för litteratur på alla sätt.

Windham sa själv ofta att priset inspirerats av hur oerhört fattig han var i början av karriären, och hur han senare insåg att det var viss ekonomisk stadga som lät honom utvecklas och få fart på skrivandet. Han hade under sin livstid nära kontakt med Yales bibliotek och det är mycket därför priset nu utdelas tillsammans med dem.

Det som är lite speciellt med det här priset är att författare över hela världen nomineras i det tysta. Juryns arbete är sedan också högst hemligt och inte förrän man ringer runt och berättar för de olika författarna att de fått priset på cirka 1.3 miljoner svenska kronor får de veta något.

Uppringare är Michael Kelleher, prisets föreståndare, och han säger själv att det är årets stora stund när han får sätta sig ner och kontakta dem allihop via telefon.

­– Varje år förstår jag ännu lite bättre vilken stor skillnad priset gör för de här författarna, säger Kelleher.

I år får åtta mottagare strax över en miljon kronor var och vinnarna var bland andra Olivia Laing, en brittisk författare, och Lorna Goodison, en poet från Jamaica. Med bland vinnarna var också Sarah Bakewell, också hon från Storbritannien, och Jennifer Nansubuga Makumbi från Uganda. Övriga var dramatikerna Lucas Hnath och Suzan-Lori Parks tillsammans med författaren John Keene och poeten Cath Park Hong.

För oss här hemma i Sverige är Oliva Laing särskilt intressant, eftersom hon är översatt till svenska på Bokförlaget Daidalos. Vi fick tag på Nils-Aage, som kommenterar Laing så här.

– Det fina med Olivia Laings Den ensamma staden är att den på ett rätt personligt och tilltalande slängigt vis använder sig av essäformens möjlighet att greppa flera olika saker på samma gång, i det här fallet ensamhet, konstnärskap, utsatthet, urbanitet och så vidare. Laing är ju inte på något sätt först med detta, man kan nämna namn som John Berger, Joan Didion, Annie Dillard, Rebecca Solnit, Maggie Nelson, Geoff Dyer, Anne Carson … men hon gör sin egen grej och tar rimligt stora konstnärliga risker dessutom, risken att bli privat eller suddig till exempel.

Han avslutar med att säga att om man inte tar några risker så blir det heller aldrig angeläget. Han pekar särskilt på att somliga av Laings adjektiv är överrumplande och retsamma som solkatter.

– Det sistnämnda räcker rätt långt, säger han. I alla fall för mig.

Priset delas ut till engelskspråkiga författare från hela världen och det första året för utdelning var år 2013, då Donald Windham instiftade det till minne av sin partner Sandy M. Campbell.

­– Så här sex år senare kan vi se vilken vikt priset haft för de här personerna – för deras liv, karriär och arbete, säger Michael Kelleher till The Guardian. Känslan är magisk.