Precis som alla författare har Pullman skapat sig egna ritualer som fungerar. Men det handlar också om den fysiska miljön och fasta rutiner, som han inte avviker ifrån.
Alla författare gör på olika sätt. Men kanske har Philip Pullman ändå valt en lite annorlunda bana när han skriver sina böcker, åtminstone enligt honom själv. I The Guardian skriver han om sin process och de udda detaljerna som får honom att komma vidare i arbetet.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Varje dag traskar han högst upp i huset där han bor, vid tiosnåret, för att påbörja dagens skrivpass. Men han börjar inte med att skriva. Nej, först måste både bordet och stolen ställas in i precis rätt höjd, så att han känner den där nöjdheten spira. Varför? Han har ont i ryggen och måste gå efter dagsformen, vilket ibland innebär att han får stå upp och jobba, precis som de flesta av oss.
En överraskning är att han skriver för hand på linjerade A4-papper. Se där – det anade jag faktiskt inte, men förklaringen till varför han använder just den sortens papper är än härligare. Han tycker de är vackra. Formen, storleken, allting. Och inte blir det vilken sorts papper som helst, utan bara den bästa sorten.
På bara en armslängd har han sedan sina pennor, vilka han valt ut lika noga som pappret han skriver på. Bara de bästa, ofta exklusiva pennor, som är värdiga uppgiften. Dem använder han till att berätta historierna, men också till att färglägga papperna högst upp med en smal rand, som så att säga gör dem auktoriserade att skriva på. Ritualen är mycket viktig och varje bok har sin egen färg, säger han själv, och det är svårt att avgöra om han skämtar eller inte.
I närheten har han också en barometer, som visar temperatur och luftfuktighet, och en mystisk attiralj som han fått av en forskare. Tingesten är liten och kompakt och sägs ha suttit i en maskin som använts för att upptäcka mörk materia. Numera är den en pappersvikt hemma hos Pullman.
Också på plats, en kikare för fågelskådning. Men än viktigare: En uppsättning myriorama-kort. Det är 24 kort, som tillsammans utgör ett landskap, men som också kan placeras i vilken ordning som helst och fortfarande bli en bild. Enligt honom hjälper det ibland för att samla tankarna och få nya uppslag, och han citerar ofta Raymond Chandler:
”Om du tvivlar kring vad som ska hända i din bok, låt en man komma in genom dörren i nästa scen och sätt en pistol i hans hand. Ja, eller plocka upp ett myriorama-kort, eller flera, och se vad som händer inom dig.”
Se där – där har vi kanske en tanke för svenska skribenter att anamma.
Självklart har han också sina böcker i närheten, ofta research inför boken han skriver på just då. Kartor, manuskript, anteckningar. Lyriksamlingar och uppslagsverk. I den här verkstaden vet upphovsmannen vad han vill och vad han måste göra för att komma från start till mål, en konst som inte alla författare lyckas lära sig.
Men skrivandet då? Själva processen. Jodå, det finns ett hantverk här också. Varje dag skriver Pullman minst tre A4-sidor, cirka 1 000 ord. Genom allt det där har han stängt ner twitter och e-post på datorn som används för jobbrelaterade uppgifter. Distraktionen är onödig.
I den här lilla lyan befinner sig Philip Pullman varje dag mellan 10.00 och 13.00, och senare mellan 17.00 och 19.00, om det behövs. Och utan att skämmas för dig, så klart, säger han med klar och tydlig stämma:
”Resten av tiden driver jag mest omkring.”
Det är alltså så här man ska göra det, tänker jag, efter att han läst Pullmans ingående berättelse om sin skrivarlya. Fast det lär inte hjälpa att göra precis så, förstås.
Vi behöver hitta våra egna vägar och ritualer. Själv gör jag ett soundtrack till varje bok, som jag lyssnar på varje gång jag sätter mig ner.
Alla vägar är bra vägar, så länge de tar oss från start till mål.
Fråga bara Pullman.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
