Vintern fortsätter i den lilla bokhandeln och Buttra bokhandlaren har fått en praktikant. Samtidigt hittar han nya böcker, förläser sig på Lapidus och går hem tidigt.
Det var kallt i morse. Jag gick hit. Halkade över bron. Ernst stannade hemma. Katter ska inte vara ute när asfalten gnistrar och gör sig till. Och efter förra veckan var vi slut. Över. Finito. Herregud, man kan inte vara hjälte varje dag. Varje vecka. Då går man under. Den här gången var det inledningen på rean som slet ner oss. Men det gick vägen, även om vi tjuvstartade. En dag för tidigt. Det är sånt som händer.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
För att vila upp mig har jag läst. Hela helgen. Jag läste Lapidus. Klämde alla böckerna, liggandes i soffan. Fötterna upp, huvudet på sned. Filten och bok-katten Ernst på magen. Jag gillar Lapidus. Hård grabb, hårda böcker. Men jag tror att jag kanske blivit påverkad. Det vore inte första gången. Eller andra. Jag är som en svamp.
Den som såg det först var min lärare på universitetet. Jag läste en skrivkurs. Två terminer. Jobbade i bokhandeln samtidigt, försökte få det att gå ihop. Det var tufft. Och det som läraren såg var att jag ändrade stil varenda gång vi bytte författare. Du vet, som när man får en melodi på huvudet. Jag skrev till Skatteverket, om min deklaration, men skrev meningar som aldrig tog slut. Jag hade läst Faulkners Absalom, Absalom, och hans 1287 ord långa mening. Ville överträffa den. Skatteverket svarade inte. Sedan skrev jag kursiverade inpass överallt när jag skulle ansöka om bygglov. Då hade jag läst Stephen King. Bygglovet blev inte beviljat.
Hur som helst. Den här veckan. Den blir bra. I butiken luktar det kaffe. Rean puttrar vidare och jag har fått en praktikant. En snubbe med svaj i stegen. Lite för långt hår. Jag låter honom stå i kassan. Som en livvakt. Då kan jag sitta ifred i hörnet och läsa ut det sista av Top Dogg. Det är bara den jag har kvar. Ernst undrar: Varför inte Top Cat?
Samtidigt packar jag upp veckans böcker. Yes, sir. Det finns nya böcker, det finns nya kartonger, det finns nya ord. Låt mig presentera dem för dig, en och en. Den här veckan skippar vi finliret.
Överst i högen, Inte för nära av Colleen Oakley. Bara genom att läsa baksidan blir jag förälskad. Begeistrad. Betagen. Huvudpersonen är nämligen allergisk … mot andra människor. Min okända syster, tänker jag. Den åker med hem i väskan. När Lapidus är slut, får Colleen se dagens ljus.
Och sedan: 12 talares tankar om kommunikation fångar mig den också. Snack om snack, om att fånga läsaren, åhöraren, kunden. Det här är något för alla. 12 författare i tolv kapitel. Den åker upp på disken. Praktikanten som heter Erik tittar på mig.
”Ska den stå där?”
”Yes, baby”, säger jag. ”Den är borta innan skymningen. Trust me.”
Han nickar, den långa luggen åker ner i pannan. Han är väl tjugofem. Kanske trettio. Men han gillar bokhandeln. Kanske stannar han de fyra veckorna ut.
Jag är tillbaka i hörnet. Upp på barstolen, fler kartonger ska öppnas. En fyrkantig bok med titeln Emojimania får mig att hoppa till. What? Det osar något konstigt om alltihop. Det är en aktivitetsbok med emoji-tema. Datorer och sånt, tänker jag. Suckar. Men jag är en dinosaurie. Den kan säkert bli en hit. Den kommer att sälja slut första veckan.
Sedan börjar det verkligen likna något. En deckare. Thriller? Dubbelgångare heter den och är skriven av Tess Gerritsen. Klassiska teatermasker på omslaget. I like it. Jag visslar på Erik och när han vänder sig om singlar boken redan genom luften.
”Put it up there”, säger jag, men nu reagerar till och med jag på de engelska inslagen i vad jag säger. ”Sorry, det där den där Lapidus. Ställ den på disken, menar jag. I will talk svenska from nu on.”
Sedan går det i en högre fart när jag bläddrar igenom nyheterna. Ambulansen på utryckning från Berghs, för de minsta. Hatarna av Ulf Bergström, från Biondi. En politisk thriller. Jag känner hur det luktar succé om den. Och nästa: Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren. Om sorg, om livet, om vänskap. Om tiden. Resan genom den. Låter spännande.
Till sist får jag upp Marsvinets sista suck, från Sam Hay. Ur serien om zombiedjur. Jag skrattar till och ser redan bok-katten Ernst där hemma. Hur han kastar sig över det här. Jag tar hem den till honom. Slår in den i kassan, lägger ner den i väskan.
Klockan är redan halv ett, strax efter lunch.
”Du, grabben”, säger jag till Erik. ”Nu går den här liraren hem. Det är sent. Du klarar dig. Livet kommer att gå bra. Vi är alla okej. Trust me. Okej?”
Han stirrar på mig igen, som om jag sagt något konstigt.
”När har du läst ut den där Lapidus, egentligen?” säger han tyst. Kanske ler han lite. Som om han ändå förstår. ”Jag undrar bara, alltså. När du blir som vanligt igen.”
Jag blinkar mot honom, nickar.
”Ingenting kommer bli sig likt igen, grabben. Aldrig någonsin.” Och sedan, innan jag låter dörren gå igen bakom mig. ”Vi ses i morgon.”
När jag går uppför backen snöar det över gatorna. Flingorna är iskalla. Våldsamt irriterande i ögonen, innanför kragen. Det gör ingenting. Jag är på väg hem. Vi har en praktikant i butiken. Jag har nästan plöjt hela Lapidus katalog. Varenda bok.
Världen är kall och vacker och människorna på trottoaren står med blicken mot skyn. Som isskulpturer. Stadens väktare. En pojke har öppnat munnen och fångar upp ett par snöflingor med tungan. I sin hand har han en serietidning. Den ser kul ut.
Vi är vad vi läser, tänker jag och drar ner den stickade mössan över öronen. It’s a true story. Jag lovar.
99 % av Boktugg är gratis att läsa. Regelbunden läsare? Stötta oss gärna genom att swisha ett bidrag.
